Currently viewing the category: "Svårigheter"

Googles pingvin var och besökte mig, liksom många andra, förra veckan. Jag håller inte daglig koll på mina rankingar eller besökssiffror men har tydligen tagit en del stryk i samband med denna algoritmuppdatering. Till skillnad från Panda-uppdateringen så tar denna även hänsyn till gamla länkar på ett annat sätt vilket har påverkat lite äldre sidor. Ett exempel på det är att Presenttips.nu (från 2010) har gått om Presenttips.com (2004) på ordet “presenttips”. Detta förmodligen för att jag historiskt har satt dåliga länkar till den och det kommer tillbaka och biter mig i svansen idag.

Även om jag förmodligen tappar 20% av min trafik och inkomster så tycker jag rent generellt att det är bra med denna typ av uppdatering. Numera fokuserar jag mestadels på att sökmotoroptimera genom att göra bra sidor från början och uppdateringar som pingvinen uppmuntrar ju detta. Det tråkiga är väl att saker jag egentligen slutat med sen 1-2 år tillbaka får jag betala för nu. Min taktik att outsourca länkbygge helt under det senaste året var kanske inte heller så strålande. Jag har inte kunnat styra diversifieringen av länkarna vilket gjort att framförallt Köpa.se tagit mycket (rättmätig) stryk.

Well, well…just nu ser jag mycket fram emot att få lansera mitt roligaste projekt sen KalkyleraMera. Väntar bara in designen men blir förhoppningsvis klar till helgen!

 

Nu var det ett tag sen sist men jag blev hackad igen. Den här gången var det inget mindre än den här bloggen som hackades och enligt Binero berodde det på att jag använde mig av en gammal WordPress-version (2.3.3). Anledningen till detta har jag glömt men jag har för mig att det var den mest stabila jag hittat.

Jag upptäckte det i fredags morse via Google Webmaster tools som sa att de hittat dolda länkar på sidan (läkemedel) och därmed stängt av sidan från Google. Jag hann knappt göra någonting åt det då jag var hela helgen på Åland så de hann ändra lite rättigheter på andra sidor och så (utan att ha verkat röra något).

Än värre blev det att jag hastigt och jäkligt olustigt fick en enorm huvudvärk igår. Jag gjorde ett tungt lyft under styrketräning och fick snabbt en huvudvärk som bara blev värre och värre. Jag kom upp till kontoret och tog två Alvedon och gick ner till tunnelbanan. Väl där blev huvudvärken snudd på olidlig och jag kunde knappt kontrollera mig själv. Några stationer senare kom jag fram till Fridhemsplan och då hade mina armar, mage och ansikte börjat domna. Jag fick hjälp av en kille (tack!) som hjälpte mig upp till akuten på St Göran.

I lugnet på akuten fick jag översyn och andas i en påse. Tydligen var det hyperventilerandet som hade skapat domningarna. Jag lugnade mig ganska snabbt när de konstaterade att det inte var något brustet i huvudet (då kommer huvudvärken på 1 sek och är enorm på direkten), samt att domningarna var “naturliga”. Lite knappt en timme senare hade huvudvärken gått över så jag lämnade akuten.

Detta ledde förstås till att reparationen av mina sidor inte var prio 1 igår kväll heller. Idag har jag dock stannat hemma från jobbet och vilat mig och emellanåt reparerat lite.

Lite drama i vardagen…

 

Jag har ju med den här bloggen försökt inspirera och informera er om möjligheten att satsa på sin dröm och att våga ta steget. Ni som läst länge vet ju att jag varit till största delen positiv om hela projektet även om jag kåserat en del om vissa negativa delar.

Det skede jag är inne i nu (komma tillbaka in i arbetslivet) är ju lite av upp-till-bevis-skedet. Det går ju jättebra och det verkar inte vara svårt att hitta jobb så jag är fortsatt mycket positiv. Med det sagt så betyder inte det att det är en dans på rosor och i rättvisans namn så borde jag ju förmedla lite av “kostnaderna” med att våga satsa.

Som jag beskrivit innan så är jag ju de facto pank, arbetslös och bor hos mamma.  Att jag är pank beror till viss del på att jag “bytt ekonomi” och inte lever av mina hemsidespengar längre. Även om jag gjort det hade jag iofs varit relativt fattig. Jag var välbärgad på Bali för pengarna men här räcker pengarna inte till, definitivt inte heller då jag börjat ta hänsyn till skatten (en lång men fullt laglig historia).

Jag drar mig in i det sista att börja ta A-kassa. Inte så mycket av principskäl som av psykologiska skäl, jag skulle helt enkelt inte trivas med det. Att vara pank är dock verkligen inte speciellt kul, ett ständigt orosmoment och gör att jag känner mig väldigt ofri i min situation.

Att jag bor hos mamma är helt enkelt en försiktighetsåtgärd. Jag visste att jag skulle ha dåligt med pengar när jag kom tillbaka och då har hon varit en vänlig buffert. Jag har kunnat söka jobb i relativ lugn och ro i två veckor. När jag flyttar tillbaka hem (på torsdag) så innebär det ju helt andra kostnader och då blir jobbsökarsituationen också en helt annan.

Själva jobbsökandet har dock varit ganska kul även om jag är dödligt trött på att skriva in mitt CV i olika databaser samt att skriva personliga brev. Det är förstås ändå ganska jobbigt att kastas mellan hopp och förtvivlan och inte vara säker på hur något i ens framtid kommer att se ut. Det är också lätt att förtvivla över bristen på “rätt” typ av jobb.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så vaknade jag på helt fel sida i måndags och det var dessa problem som jag funderade på då. Det har aldrig ens gått i närheten av att jag ångrat mitt beslut men det jag vill lyfta fram med det här inlägget är att det faktiskt finns ett mått av uppoffring och utsatthet när man tar beslutet jag tog. Man bör fråga sig själv om man är beredd att ställa sig utanför arbetslivet igen för att satsa på sin dröm.

Men som jag brukar säga. Om livet hade varit lätt hade vem som helst klarat av det! 🙂

 

Eftersom min polare Oskar jobbar på dagarna försöker jag se till att jobba i det närliggande köpcentrumet Mall of the Emirates. Det ligger på gångavstånd från hans lägenhet och eftersom jag inte har tillgång till bil är jag ganska begränsad till att hänga här. Inte mig emot, det är ett enormt köpcentrum och det finns en hel del att göra.

Så, jag jobbar lite men det är inte helt utan besvär. Jag har drabbats av ett kraftigt I-landsproblem!

Problemet med min “arbetsplats” här på köpcentrumet är att gratis internet finns på ett ställe (en soffa utanför en butik vars WiFi jag tjuvlånar), eluttagen finns på ett annat ställe (Starbucks, som även har det obligatoriska kaffet) samt toaletterna på ett tredje ställe.

Detta gör att jag kommer på morgonen och jobbar i en dryg timme på soffan tills batterierna är slut. Då går jag till Starbucks och laddar datorn medan jag tar en kopp kaffe. Efter nån timme brukar jag vara så pissnödig att jag inte kan stanna kvar längre utan måste gå några hundra meter bort till toaletterna. Då ligger batterierna på typ 30-40 % så då kan jag gå tillbaka till internetsoffan igen…osv.

Denna cirkel fortsätter men blir värre och värre hela tiden. Batterierna blir mer och mer urladdade och jag dricker mer och mer kaffe vilket gör att jag måste gå på toa oftare och oftare. Detta har lett till att jag fått en blåsa stor som en luftballong, en kondis som en kenyansk maratonlöpare och en konstant koffeinkoncentration i blodet på 23 %.

Vad sägs om det I-landsproblemet?!

 

Det här inlägget skrev jag för ett tag sen när jag kände att jag bara ville skriva av mig om allt som sög. Det blev aldrig av att jag postade det. Har för mig att det var för att jag kände att jag klagade för mycket där ett tag. Hursomhelst, jag läste igenom det igen och insåg att det var ganska kul läsning som ni borde få ta del av ändå. Håll tillgodo.

Åt helvete med alla dåliga internetlinor, alla sjaskiga lågbudgethostels, alla servitriser som ger en fel mat, alla som säger ja fast de inte fattar nåt, alla hårda sängar, alla tuppar som galer, alla blomflugor som försöker kraschlanda i mina ögon, alla dagar med 30 grader och 100%-ig luftfuktighet, faktumet att man inte får klaga på vädret för att det är sämre väder nån annanstans på jorden, min Dell som kraschar varje gång sladden dras ut, att det inte finns en ordentlig kopp kaffe att få tag på, myggdjävlarna, irriterande taxichaufförer, obstinata strandförsäljare, besserwisserbackpackers, giriga hotellägare, alla herrelösa hundar som tillåts göra som de vill, allt trafikkaos, alla trasiga och obefintliga trottoarare som tvingar ut fotgängarna i trafikkaoset, alla asiater som behandlar en som en vandrande plånbok, alla kallvattenduschar, alla stinkande toaletter utan toapapper, Proinet, Servage.net, ryska hackers, spammare, att ingen besökare är gratis, alla man lär känna sticker, att man måste flytta hela tiden pga visum, att hela tiden leva på lågbudget, att inte kunna laga sin egen mat ibland, att alla ostmackor är 200 mil härifrån, opåkallade flygplatsavgifter, att det är så ont om eluttag överallt, att det inte finns ordentligt bredband, kaffe i datorn,  katter som slåss utanför ens fönster så man inte kan sova, att det i allmänhet är svårt att sova hela tiden, kackerlackor och spindlar i mitt rum, att programmering ska vara så jäkla svårt, DNS-servrar, hörlurar som pajar hela tiden, tidsskillnaden till Sverige, att inte dricka alkohol, att inte äta godis, att ha haft samma kläder i 4 månader, att inte kunna bo i min lägenhet, att inte förstå bokföring, korrumperade tulltjänstemän, att jag är så förbannat klantig ibland, att inte få ha H här, att behöva söka jobb, att vara förkyld när det är varmt ute, att tvinga sig själv läsa databöcker när jag bara vill läsa deckare, att alltid känna att jag borde prata mina olika språk men aldrig riktigt orkar, idiotiska supportsvar, folk som snor ens idéer, våren i Sverige som jag inte får uppleva, DVD:er man köper som inte fungerar samt att disciplin är så jäkla jobbigt,

Plus att jag aldrig får känna mig nere eftersom jag är i ett paradis och att några förmodligen blir glada nu för att det här inlägget skadeglatt bevisar för dem att ingen får ha det för bra och att de därför kan tro att inget blir bättre även om man gör nåt åt saken. Fan!

Tagged with:
 

Nog har jag fått lära mig saker under den här resan. Vissa banala saker som att inte ställa kaffet i närheten av datorn (#128), att välja webbhotell noggrannt (#97) till ganska trevliga saker som indonesiska språket (#42).

Idag kom lärdom #416. “Man ska inte ha två datorer med sig när man går igenom tullen”, åtminstone inte i samma väska. Jag hade det idag när jag kom tillbaka till Bali och fastnade i tullen. De ville ha en skatt på 17 % på datorns värde eftersom man bara får ha med sig en dator in i landet. Jag blev sittande  där i en timme innan de sa att jag kunde lämna datorn där och hämta ut den när jag åker igen. Var inte direkt sugen på att betala ett par tusenlappar för en dator som egentligen är trasig.

På tal om korruption ja…Oskar berättade att det knappast finns nån sån skatt på 17 %. Det var förmodligen någon dyr ceremoni på gång och de behövde pengar. Då plockar de alla som ligger i gråzonen för vad man får göra. Undrar bara om jag kommer hamna i samma situation i varje land jag passerar på hemvägen!?  Ska åtminstone inte ha datorerna i samma väska åtminstone…

Tagged with:
 

Det är ju vissa karaktäristiska drag för den här bloggen som jag försökt upprätthålla och på sätt och viss ”marknadsfört” bloggen som. Jag har velat kommunicera intrycket av en paradisresa och hur underbart det är att jobba med stranden som utsikt och solen i ansiktet. Dagar som igår så känner jag dock att jag faller på eget grepp.

Jag har desperat försökt fiska sympati för min nuvarande situation här. Igår var det nog över 35 grader och helt vindstilla. Detta väder kanske passar för strandliv men när jag jobbar gör det mig extremt grinig och minsta motgång känns som Mount Everest. Att jobba är som att tänka i mental sörmländsk lera och hemlängtan har lagt sig som en våt filt om mig. Jag har varit snabb på att skicka ut syrliga mejl och kommentarer till folk. Förlåt…ni vet vilka ni är.

Det jag retat mig på är att många ser solsken och värme som ett konstant lyckopiller, att bara för att man är i ett soligt semesterland så löser sig alla problem. 35 grader låter förmodligen som himmelriket för dig som imorse satte gympaskon i en hög snöslask därhemma. Det jag insåg igår var att jag ju själv grävt fällan genom mitt sätt att skriva.

När man bloggar om att jobba ifrån tropikerna och går så långt att man sätter upp en applikation på bloggen som jämför vädret mellan Sverige och Bali så vill man ju på ett eller ett annat sätt ge en liten pik. Man kan dock inte pika och gnälla på samma gång och synnerligen inte om samma ämne!

Ska vi vara överens om att sol och värme är underbart men att det kan bli för mycket av det goda? Om ni respekterar att jag i dagsläget gärna skulle ha haft era 7 grader och duggregn så lovar jag att vara ärlig framöver med hur det verkligen är att jobba härifrån.

Tagged with:
 

Det är sak jag har varit mer rädd än något annat under min resa, och det är att något ska hända min dator. Det får liksom inte bara hända! Att den skulle bli stulen, att jag skulle tappa den i marken eller liknande.

Självklart så hände det.

Det har ju varit lite av en uppbyggnadsfas till denna katastrof:

  • 14:e februari: Mitt webbhotell kraschar när jag ska nå All Time High. Jag missar också därmed mitt Stora Mål med en hårsmån. Sidorna ligger nere i två dagar och är borta till och från i två veckor.
  • 15:e februari: Flyttar över alla sidor till mitt nya webbhotell Binero. En flytt som inte går helt smärtfritt och sidorna ligger i snitt nere en halv dag bara pga allt strul med detta (företrädesvis pga gamla webbhotellet)
  • 21:a februari: Ryska hackers tar över mitt engelska webbkonto genom något säkerhetshål De hinner göra det två gånger om och installer phishingsidor och annat skräp innan jag till slut lyckas täta hålen. Sidorna ligger dock nere högst några timmar.
  • Slutet av februari: Vandrarhemmet jag bor på har allvarliga problem med internet och strömförsörjning. Jag kan i princip inte jobba någonting vissa dagar.

Tisdagen den 4:e mars har jag dock till slut lyckats flytta över alla sidor till nya webbhotellet. Precis allt funkar lika bra som innan 14:e februari. Jag kan börja jobba kreativt igen (inte bara reparera). Jag börjar få tillbaka den där lyckokänslan jag haft förut när jag jobbat, att jag känner mig så otroligt tacksam och priviligierad som får göra det här. En lyckokänsla måhända bränslad av två koppar kaffe men ändå.

Då spiller jag ut min tredje kopp kaffe över tangentbordet. Datorn, som är kraftfull som ett mindre kärnkraftverk, fick härdsmälta på direkten och drog en sista suck. Den dog i mina armar på tisdagseftermiddagen.

Senare fick jag obduktionsrapporten av en datafirma i närheten. Moderkortet var grillat men resten såg dock ut att vara oskadat.

Vad gör man i en sån situation egentligen? Med allt som har hänt! Jag blev så förbannad av allt oflyt att jag tände till. Det kändes som att bli trängd in i ett hörn där man bara kan slå tillbaka. Jag kände instinktivt att jag vägrade låta mig besegras och började försöka se det positivt. Jag kom på över 20 saker som kunde vara värre än detta (bli påkörd, tappa passet, få malaria mm) och började tänka på saker som faktiskt var positivt med det (fick tex äntligen tillfälle att softa och “slippa” jobba). Min tröst var också att sidorna faktiskt var uppe och rullade så pengarna trillade fortfarande in.

Då, mitt inne i min självpepp så får jag ett mejl från min kusin Anders. Han undrar om jag läst artikeln Server kraschade hos Binero. Servern hade tydligen kraschat hos mitt nya webbhotell! När jag läste noggrannare så insåg jag dock att det inte var min server. Jag hade alltså klarat mig på det berömda könshåret!

Jag såg mig själv nu stå inför två reella val: att ge upp jobbandet och softa resten av tiden eller köpa en ny dator.

Jag gjorde min vana trogen en lista över för- och nackdelar med de båda alternativen och tungan på vågen blev att jag ju var tvungen att söka jobb härifrån samt att syftet med resan var just att jobba. Jag bestämde mig alltså för att köpa en ny laptop (de billigaste går att fås för runt 3 500 kr).

Jag tar med mig mitt kreditkort och mitt ID (dvs passet) och åker mot köpcentrumet. Halvvägs blir jag stannad av en polis av ingen anledning alls. Han vill se mitt körkort (som jag inte har) men jag har ju bara passet som jag plockar upp och visar. Jag får min bot och skriver under papprena och åker bort till polisstationen för att betala böterna.

När jag sedan kommer till köpcentrumet upptäcker jag något som nästan får mig att börja gråta. Jag har tappat passet! Den enda jävla gången jag har tagit med mig passet på en månad så har den glidit ur fickan då jag förmodligen inte säkrat fickan tillräckligt efter polisincidenten! Detta var alltså bland de få sakerna jag listat upp som var värre än att paja datorn…

Mitt enda hopp stod i att passet glidit ur fickan när jag satt ner på polisstationen så jag åker tillbaka dit. Det andra alternativet var att det hänt på vägen, men det var runt 2 mil att söka igenom. Jag var helt säker på att jag fått tillbaka den av polismannen också.

Tillbaka på polisstationen så får jag det dystra beskedet att de inte hittat något pass och ingen har lämnat in något. Jag ber dem åtminstone kolla med polismannen. De walkie-talkar upp honom och han kommer in 5 minuter senare. MED mitt pass! Har nog sällan varit så lättad.

Nu vet jag ju med mig själv att jag är lite klumpig. Som tur är. Eftersom jag känner mig själv såväl hade jag tidigare investerat i en drulleförsäkring som täcker min kaffeincident. Min nya dator kan jag nog också sälja när jag kommer hem. Summa summarum kommer jag nog undan ganska ok.

Trots alla problem vägrar jag tro på någon form av symmetrisk rättvisa. Att livet inte får vara för bra. Att allt bra kommer med något dåligt. Jag tror fortfarande benhårt på att om man kämpar på så får man lön för det. Livet är gott om man bara vill ha det så!

Tagged with:
 

Min motivation för att jobba har dykt ganska ordentligt den senaste tiden. Det började med hacket som gjorde det i princip omöjligt för mig att nå mitt mål i februari. Sen dess har webbhotellet strulat så mycket att jag inte ens kunnat flytta sidorna därifrån.

Jag har väntat på ett lösenord från detta webbhotell för att kunna flytta över resterande sidor från dem. Det fick jag igår kring lunch. Jag började ladda upp filer på servern med lite ändringar jag gjort. Mitt i detta var de tvungna att stänga av Internet på vandrarhemmet pga renovering så jag gick på lunch.

När jag kom tillbaka fungerade dock inte Internet vilket händer ibland (ofta pga strömavbrott). Oftast är det inte nere så länge men nu låg det nere i nästan ett dygn vilket var ovanligt länge.

Imorse satt jag i rummet och jobbade off-line när vi fick ett nytt strömavbrott. Precis samtidigt råkade jag kika ner i verktygsfältet och såg att Internet hade kommit igång! Jag hann vara glad i tre sekunder innan WiFi-hubben gick ner också och Internet gled ur mina fingrar.

Strömavbrotten är dock ganska kortvariga så 30 min senare kom allt igång igen. Utom Internet såklart. Efter lite meck fick jag dock igång det också tillslut.

Äntligen skulle jag kunna skicka upp resterande sidor jag börjat ladda upp dagen innan. Jag loggar in på sidan bara för att upptäcka ”500 Internal Server Error”. Ovan nämnda webbhotell har tydligen fortfarande enorma svårigheter och nu hade servern pajat igen.

Nu har jag precis gjort ändringarna för att flytta över resterande sidor till nya webbhotellet (vilket är ett hästjobb) och då sätter det gamla igång igen. Det struntar jag i och jag struntar i SEO-anledningarna. Hej då, Proinet.

Nån som vill sätta 1000 Battisar på att nu när webbhotellet funkar så får vi ett nytt strömavbrott?

Tagged with:
 

Den här veckan har inte direkt varit Zen och meditation. Jag hade precis hunnit hämta mig från att mitt svenska webbhotell Proinet blivit hackat när det hände igen.

Den här gången var det inte bara mitt webbhotell som blev hackat utan min sida Google Earth Cool Places . Den och bara den. När jag och mina andra besökare gick in på sidan igår så möttes de av något som såg ut som Halifax inloggningssida (en engelsk bank). Jag fick förstås panik eftersom det uppenbarligen var någon som hi-jackat min sida och i värsta fall hela domänen. Det skulle vara ett förgörande slag om de kommit över just mina domäner.

Efter att kallsvettig mejlat supporten fram och tillbaka, letat runt och felsökt kom jag fram till att skadan trots allt inte var så stor. De hade ändrat i min .htaccess (för er som vet vad det är) så att den pekade på en s.k. phishing-sida. Webhotellet hittade sedermera ett script som orsakat detta.

Med största sannolikhet har mitt lösenord kommit på drift när Proinet blev hackat. Eftersom jag dumt nog hade samma lösenord på båda hotellen så har de kunnat komma in och ändra.

Det är verkligen inte lätt att driva ett hemsidesimperium när jag ärligt talat inte är så helgrym på datorer. Har du Proinet och har samma lösenord någon annanstans rekommenderar jag dig att byta detta lösenord överallt.

…nu ska jag gå och läsa på om lösenordspolicys.

Tagged with: