Det blir många långa timmar i bilen på den här resan. Jag var fullt medveten om detta och det var också lite av en av de saker jag faktiskt såg fram emot också. Den här våren har jag varit upptagen med något från att jag vaknat till att jag somnat på kvällen så att vara uttråkad är ganska skönt och ett tecken på att man går ner i varv också.
När man blir uttråkad händer det en massa saker också. Man kommer på idéer och pratar om en massa rolig idioti. Jag har tur som fick en väldigt rolig grupp att resa med som alla verkligen gör sitt för att det ska hända något. I princip vid varje bensinstopp så köps det någon form av leksaker eller liknande.
Det här är lite exempel på vad man gör när man sitter i bilen 5-6 h om dagen:
- Såpbubble-lerskytte med partyflärpar
- Vattenkrig
- Lära australiensare sjunga/slakta svenska nationalsången – just detta var hysteriskt roligt
- Sooooover
- Leker med alla typer av leksaker
- Tar idiotiska foton
- Besöker en massa konstiga “sevärdheter” man springer på på vägen
- Pratar, pratar, pratar, pratar…
Louisa i sin peruk
Såpbubblelerskytte
Världens största trådrulle. Mitt liv fick helt plötsligt en ny mening.
Dag 4 var för övrigt en ren resedag. Vi rörde oss upp ifrån Texas till västra Kansas (Colby). När vi kom fram stötte vi återigen på ett stort gäng från programmet Vortex 2 på the Weather channel. Man springer på ungefär samma folk hela tiden, vi har dock bara sett den där bepansrade bilen från Discovery channel en gång.
På kvällen passade vi på att testa nattlivet i Colby, KS. Det var passande nog en bar som hette Twisters och som hade bilder på tornados och liknande på väggarna. Klientelet var i princip ett tiotal lokala snubbar som ALLA hade 1. arbetarskor 2. ljusa jeans 3. vit t-shirt/rutig skjorta 4. keps. ALLA! Riktigt roliga att prata med dock, ultrakonservativa bönder som bott där hela sina liv.
Därtill var också ett par från det lokala forsknings/TV-teamet Vortex 2. På storbildskärmen gick först UFC men sen rullade väderkartor på skärmen. Snacka om subkultur.
Folk var i allmänhet ganska exalterade för allt data pekar på att the shit is about to hit the fan. Det kan börja bli intressant redan idag men framförallt nu till helgen. Håll tuttarna!
En så kallad Dust Devil vi såg på vägen. En sorts mini-tornado och du har förmodligen också sett en någon gång. Den är dock relativt stor och skymtar till vänster om husen. Det är också en bild av hur löjligt platt det är på vissa ställen!
Idag är en ganska klassisk dag för Storm Chasing. Vi vaknade upp, åt frukost/brunch på Ihop och vid det laget hade våra guider Rocky och Charles gjort en plan för dagens tripp. De tittar på sina radarbilder, lyssnar på väderrapporter och annat och estimerar sedan var det är mest troligt att superceller och tornados kommer skapas.
Idag visade det sig vara västra Oklahoma och nordvästra Texas så vi satte fart ditåt. I bilen har Charles sedan en radar som gör att han kan analysera stormmolnen runtomkring. Han letar då efter roterande superceller med edoppler och densitetsradar.
Idag passerade vi ett antal mindre celler på vägen ner genom Kansas men inget såg direkt intressant ut. Vi fokuserade på en dubbelcell som håll på att formas i nordvästra Texas och satte fart. På vägen ner dit åkte vi förbi en annan cell som först inte verkade vara intressant alls men som sedan började arta sig riktigt snabbt.
Det man ser då är hur stormmolnet tornar upp sig och börjar sprida sig på hög höjd. Man kan mäta rotation i molnets inre. När man sedan börjar se ett så kallat “wall cloud” så börjar det bli riktigt intressant. Idag var det precis så, ett wall cloud började sänka sig ner under molnet och det bildas små moln ner mot marken. Roterar ett wall cloud tillräckligt kan det producera tornados.
En stormcell som blir riktigt stor kallas supercell och är en magnifik syn. Vår stormcell utvecklades till en och vi körde igenom den vid den lilla byn Canadian, TX. Det öste ner regn och hagel och molnen kändes som de var 100 m ovanför. När man dessutom vet att det i princip kan börja spinna ned en tornado när som helst blir man lite skitnödig.
Vi åkte ut på andra sidan och har sedan hållt oss precis utanför detta låga wall cloud. Det blixtrar ganska duktigt och när väggmolnet flyter in ljudlöst över en är det fruktansvärt mäktigt. Det ser väldigt mycket ut som när moderskeppet i Independence Day kommer in.
Mäktigt.
Bilder ifrån stormen:
Såhär såg det ut inifrån bilen när det helt plötsligt började bli intressant. Ett wall cloud håller på att börja formas. Faktum är att ett av dessa moln under en kort stund började “funnla”, dvs förstadiet till en tornado. Det var dock så långt ifrån att jag inte ens la märke till det.
Lite senare har wall cloud:et vuxit lite till. Ett wall cloud är alltså bara den allra understa delen på stormen och i storlek bara en bråkdel av hela stormmolnet. Det är dock wall cloudet som är mest intressant när det gäller tornados.
Ännu lite senare. Här ser man lite mer av hela stormens utsträckning. Notera hur platt det är runt omkring ovanför wall cloudet.
Foto från när vi kör in under stormmolnet och är på väg ut på andra sidan
Nu är stormen ganska väl utvecklad. Man ser regn komma ner längst till vänster, wall cloudet och sen hur stormen sträcker sig upp i olika lager. Bredvid är det helt klarblå himmel.
Man står och fotograferar och beundrar molnet som svävar in som ett moderskepp från Independence Day. Sen börjar det blixtra väldigt nära där man står, då hoppar man i bilen igen och kör lite längre bort.
Ett ansikte i molnkanten av stormmolnet
Vi har hoppat fram och tillbaka mellan Kansas och Nebraska under dagen och praktiskt taget inte sett någonting. Vi stannade vid en lokal attraktion – världens största garnnystan. Det kändes som vi gett upp hoppet om några ordentliga stormar när vi helt plötsligt plockade upp något intressant på radarn, som blev mer och mer intressant. Hela bilen, som varit ljudlig och skrattande hela dagen tystnade och stämningen blev exalterad.
Vi åkte upp på en liten grusväg som i horisonten slutade med en kyrka. Bakom den låg solen bakom stormen med ett sk “wall cloud” som i gynnsamma fall kan producera tornados. Nu blev det tyvärr ingen men veckan har börjat riktigt bra.
Nu har vi precis ätit på en Pizza Hut in the middle of nowhere och ska vidare för att titta på lite blixtrar i natten.
Senare – Bilder från stormen:
Wall cloud med en massa “scud”, dvs lågflygande moln. Själva stormen sträcker sig en bra bit ovanför.
…och så påstås det att vi varken ser flygande kor eller tornados. Molnet bakom är dock bara ett sk scud som råkar se ut som en tornado/funnel cloud. Just detta moln var det ett par som ringde in och anmälde som tornado.
Storm chasers
Nu var jag inte så smart inför den här resan. Jag satt uppe med några kompisar till kl 2 dagen innan, gick upp kl 5 och åkte till Arlanda. Det första jag gjorde igår natt var att hänga uppe med några andra resenärer på hotellrummet och drack öl.
Jag var alltså riktigt sliten till dag 1 och jag räknade ut att jag hade 9 tupplurar i bilen under dagen. Då rörde vi oss också över fyra stater och hamnade under en lovande storm i Iowa. Den fick aldrig det tuppjucket vi hade hoppats på men det var riktigt fint och ett ganska ordentligt oväder.
Idag (dag 2) såg det mycket lovande ut men vindarna vände, liksom oss. Får se hur dagen artar sig, men nu har jag i alla fall fått sova ut! Återkommer med bilder när jag fått igång min kamera/dator-koppling.
Senare - Uppdaterar med lite bilder:
Regnslöjor – skulle lätt kunna bli en tornado (i Photoshop)
Bonusstormen
Vi har precis susat förbi de svenskbygderna jag besökte i 2003 – Lindsborg, Falun etc. Det är med en god portion nostalgi jag är tillbaka i Kansas igen. Jag känner igen den osannolika värmen (runt 33 grader), de stora slätterna och de små farmarna. Riktigt roligt.
Sen finns det ju verkligen en hel del i Kansas som inte är så roligt, läs tex vad DN skriver idag.
Hej,
Jag sitter nu i en van på väg från Oklahoma city till nordvästra Nebraska. Resan har alltså börjat.
Jag började från Stockholm vid 9-tiden i lördags och flög via NYC till Oklahoma City som ligger i delstaten Oklahoma i mitten av Tornado alley. En lång resa slutade med att jag kom precis i tid till middagen där tour #2 löste av oss som åker iväg med tour #3 med Cloud 9 tours.
Sällskapet var på drygt 30 pers och både bekräftade och slog omkull mina gissningar om vilka som åker på de här resorna. Gänget som bestod av ett antal par, några ensamresande och en grupp medelålders män från Holland var precis så barnsliga som man nog bara blir av att ha spenderat 2 veckor i en liten van tillsammans.
Vi som löser av är en helt annan sammansättning av människor. I min van just nu (som är internetuppkopplad!) har vi Charles, ledaren, en 50-årig kvinna från Kanada, en 21-årig tjej från Australien samt en grupp på tre australiensiska fångvaktare – kvinnor även dom. I den andra vanen är det en kille från Belgien, en far och en dotter samt ett par. Praktiskt taget alla är icke-amerikaner och för i princip alla är det första resan. I princip alla gör det för äventyret och inte så mycket för något specifikt väderintresse (vilket tour #2 hade fler av).
Tour #2 hade haft väldigt mycket otur med själva resan och haft så mycket solsken att de faktiskt blivit solbrända – de hade bara hittat två ordentliga oväder och inte en enda tornado. De verkade dock knappast ha dämpat deras humör för de var precis lika glad ändå.
Vi verkar dock ha lite mer tur med vädret. Jetvindarna som legat över Kanada har börjat röra sig ner söderut vilket är en förutsättning för riktigt bra oväder. Idag är en ren “travel day” men imorgon bör kunna bli en “chase day” som förmodligen kommer vara kring Nebraska och in mot Iowa.
Det är ett riktigt skönt gäng, reseledarna är precis lika nördiga som Jack Black i Twister. Jag hyser inga tvivel om att det här kommer bli en fantastisk resa!
Radar, två videokameror, erfaren förare, WiFi, eluttag…you name it
Efter en underbar middag med kompisar med utsikt över en sol som går ner över Solna och utsikt över hela Stockholm så mår jag riktigt bra. En filosofisk fråga jag ställer mig är dock: Vad är vackert väder? Det sista jag vill uppleva de kommande två veckorna är ju sol och blå himmel.
Dagens låt: http://www.youtube.com/watch?v=7nF-EePuzWU
Jag skrev till ett flertal tidningar för några veckor sedan och berättade om min plan med tornadoresan och undrade om de ville skriva en artikel om det. Hybris och självgodhet? Näe, jag tror helt enkelt att det finns ett nyhetsvärde i att berätta om en annorlunda typ av resa. De flesta jag pratat med har aldrig ens hört talas om den här typen av resa, men de flesta tycker att det verkar spännande.
Frågan är dock hur jag ska kunna använda mig av tornadoresan för att skapa lite buzz som i slutändan kan styras till hemsidorna. I slutändan har jag funderingar kring att förmedla resor ifrån Sverige – även om jag inte tror att marknaden är så stor. Men, har ni några bra tips på hur jag kan passa på att skapa lite buzz under/efter resan?
Nu är det bara två dagar tills jag åker till USA för min Tornado chasing-resa och det börjar kännas. Jag har haft en del på jobbet att fokusera på fram tills nu men nu finns det inte längre så många distraktioner.
Jag vet verkligen inte alls vad jag ska förvänta mig. Kommer det bli ett maratonlopp i bil utan ände? Kommer jag ens få se något kul? Eller, kommer det bli det äventyret jag hoppas på? Kommer det bli en skön roadtrip kring USA:s mer udda stater? Framförallt, kommer jag ens få se en tornado? Chanserna är cirka 50/50.
Fifty fifty kan vara ganska usla odds med tanke på att det kostar ganska mycket och man är borta så länge (2 veckor). Men chanserna är ju å andra sidan 1/500 om jag stannar i Sverige (ja, vi får tornados i Sverige ibland). Dessutom ser jag mycket fram emot att bara få chilla runt i en bil, stanna till och ligga i gräset och titta på moln.
Reaktionen jag fått från kollegor och kompisar har kretsat från “ah….eh…coolt” till “eh…what!?” till “Åhhhhh, shit jag skulle kunna döda för att få hänga på”. Det sistnämnda är det bara en som sagt. Det hade förstås varit betydligt roligare att åka tillsammans med någon kompis men hade jag börjat försöka leta runt efter det hade det tagit ytterligare ett år att bestämma mig…och då hade det aldrig blivit av.
Nåväl, jag har köpt en ny fin systemkamera (Canon 450D) och övat som en liten tok på att kunna ta fina bilder så jag kommer försöka fylla den här bloggen samt min “stormblogg” OneEyeOnTheSky.com. Hoppas ni kommer gilla att läsa om resan!
Pratade precis med en gammal kompis från Kansas State där jag gjorde ett utbytesår 2003/2004. Han berättade att universitetet drabbats av en F4-tornado (dvs näst störst) förra året och det var med lite kluvna känslor jag googlade händelsen. Jag har ju en stark fascination för tornados och dåligt väder i största allmänhet och det kommer just från när jag pluggade på den skolan. Som tur var, var det dock ingen som skadats, bara en massa byggnader.
Det var hursomhelst ganska intressant men mycket suspekt att se byggnader på foton som jag inte sett på runt fem år. Nostalgi bara där. Sen var de förstörda av en anledning som jag åker tillbaka till USA i sommar just för att titta på. Som sagt, många splittrade känslor.
En gren som flugit in i ett däck och punkterat det
Video från nyheterna
Om mig och den här bloggen
Den här bloggen hette förut "Du säger väl inte upp dig nu?" och var en blogg jag framförallt skrev på när jag åkte till Bali 2007/2008 för att jobba med ett drömprojekt - att arbeta med webbproduktioner på distans. Passionen för webbproduktioner, personlig utveckling och resandet är kvar, och om det samt en del annat skriver jag numera om här på Bjorkwall.com.
Mitt företag heter Wall Cloud Productions och det är under detta jag driver samtliga webbsidor.
Du kan kontakta mig på christoffer@bjorkwall.com (privata saker) eller christoffer@wallcloud.se (webbrelaterade saker).
Till salu & Länkbyte
