Currently viewing the category: "Storm chasing"

Det är många som jag fått kontakt med som undrat om hur man gör för att åka på en sån här resa och vad det innebär etc. så jag tänkte förklara lite närmare.

Jag har uppenbarligen bara erfarenhet av en tour operator, Cloud 9 Tours. De drivs i huvudsak av en mycket erfaren guide, Charles Edwards. Därtill anlitar han olika förare beroende på antalet deltagare. Vår andreförare hette Rocky och är en privat storm chaser som länge velat åka för Cloud 9.

Resorna går som tre Tours. Tour #1 börjar i början av maj och, Tour #2 i slutet av maj och så Tour #3 i början av juni. Det är oftast bäst att åka Tour #2 men på senare tid har Tour #3 varit bättre. Slump, växthuseffekt eller tur – ingen vet. I år var tex Tour #2 en total flopp medan vår tour helt klart var den bästa perioden den här säsongen. Det bör nämnas att Tour #2 med Cloud 9 för 2010 redan är fullbokad!

Touren för två veckor kostar $2 400 och då ingår inte resan över. Hotellrum ingår för hela vistelsen men inte mat och tilltugg. Man äter på restaurang varje dag och i princip alltid bara två riktiga mål per dag – brunch och middag. Däremellan köper man tilltugg på bensinmackar etc som man stannar på.

Stannar gör man för övrigt ganska sällan om man har tur med vädret. Bensinpåfyllning innebär även påfyllning av snacksförråd och pisspaus. Man bör därför undvika att dricka mycket vatten då det inte är populärt med en spontan pisspaus mitt under stormjakt.

Det är extremt mycket bilåkande. Extremt mycket. Bilen är ens viktigaste verktyg för att ta sig ut till stormarna och sedan positionera sig kring stormarna. De värsta/bästa dagarna kan man börja vid kl 10 och komma hem vid midnatt.

Ofta känns dock inte själva stormjakten som “bilåkande” per se eftersom man är fullt upptagen med att fota, spana uppåt utåt. Travel days kan dock bli ganska långa och man bör uppskatta att se USA från bilen. Det kan nämnas att på vår tour har vi åkt 900 km! Den ena vanen är dock välutrustad med eluttag, DVD och internet.

Det bör kanske nämnas att mellanvästern inte är direkt spännande att titta på då det mest handlar om vetefält och liknande. Man sover mest i småstäder vilket är väldigt charmigt då man verkligen får en bild av uramerika. Människorna här är otroligt trevliga och lätta att prata med. Tornado Alley är också väldigt kristna områden.

Det man bör ha med sig på en sån här resa är någon lättare jacka eller tjockare tröja – gärna något som är lätt att sätta på och ta av. Temperaturerna skiftar ganska kraftigt mellan olika positioner man är uppställd i, hur mycket AC:n råkar vara påslagen samt vilket håll vinden kommer ifrån. I övrigt så är det allt som oftast väldigt varmt, ta med mer shorts än långbyxat. En liten kudde är ingen dum idé att ta med så sover du bättre i bilen. Självklart är böcker, tv-spel och allt annat tidsfördriv en bra idé att ta med. Kamera är en självklarhet, gärna en kikare och videokamera också.

Charles Edwards som driver Cloud 9 är förmodligen en av de mest erfarna guiderna som finns i den här branschen. På så sätt är han förmodligen en av de bästa också. Det råder inget tvivel om att han är duktig på att hitta stormar, positionera sig rätt för dem (vilket är otroligt viktigt) och han är dessutom väldigt trevlig.

Touren drivs något amatörmässigt och det känns ofta som man egentligen bara hänger med Charles på en rundtur – väldigt opretentiöst och oftast väldigt skönt. Det är nog få som vill ha en glättig tour guide. Däremot önskade man ofta lite mer information, både innan resan och under resan. Ibland fick man dra ur information om vad som hände, dagens planer etc. Om du åker med Cloud 9 så se det som att du åker med en kompis, inte med ett företag så får du rätt bild.

Ett mindre irritationsmoment var hur olika det var i de olika bilarna. Dels var denna ena fullt utrustad och den andra hade ingenting och dels var Charles betydligt mer erfaren än den andra föraren. Vår andra guide, Rocky, var grymt trevlig men  alldeles för feg för min smak, det gick alltid långsamt, man kom efter och var alltid lite orolig för att komma försent till en storm. Åker man med Tour #1 eller #2 åker man dock praktiskt taget alltid med George Kourounis.

George är lite av en TV-stjärna (en dokumentärserie som heter Angry Planet) och en spektakulär personlighet. Jag kan tänka mig att man inte behöver oroa sig för att komma för långt ifrån händelsernas centrum med honom. Jag vill för övrigt ha hans jobb, kolla in hans hemsida!!

Funderar du på att göra detta själv, utan tour? Har du koll på meteorologi så visst men annars är det är inget jag rekommenderar. Inte så mycket för att det skulle vara farligt men snarare för att det är så mycket som krävs för att lyckas – man ska vara vid rätt storm, på rätt sida av stormen, vid rätt tid samt kunna planera hur man ska röra sig för att vara på rätt plats vid nästa ompositionering. Lägger du ut 7 000 kr på en resa över Atlanten och ytterligare några tusen på hyrbil och bensin så är det vettigare att göra det med en tour första gången.

I övrigt kan jag starkt rekommendera er att testa på detta. Det är lite av en lotteriresa, man kan kapitalt misslyckas men när man har en bra dag då finns det ingenting jag gjort i resväg som slår det här – och jag har ändå gjort en del.

Naturen visar sig verkligen från sin grymmaste och vackraste sida samtidigt. När en supercell svävar fram som ett UFO ovanför en eller när man äntligen får se en tornado sträcka sig upp mot himlen då får man verkligen ett minne som etsar sig fast i näthinnan för livet.

Länkar:

 

Vi åkte som sagt ned till Texas sista dagen och jag är nu på väg hem därifrån. Det kommer bli runt 2 h sömn innan jag åker till flygplatsen och sedan tillbaka till Stockholm.

Vi avslutade Dag 13 med en typiskt amerikansk gimmickrestaurang med Texas-tema. De hade tjurballar och skallerorm på menyn. Skallerormen var det tyvärr inte säsong på och tjurballarna smakade…inte gott. Istället åt jag en blodig 18 oz köttbit. På ett podie kunde man utmana restaurangen på deras tävling att äta en 72 oz köttbit inkl bakad potatis, sallad och tilltugg på under en timme. Klarar man det får man maten gratis. Två försökte, en lyckades men herrejesus vad de såg plågade ut. Only in America.

Den sista dagen var egentligen motsatsen till de flesta andra dagar och liknade faktiskt den första dagen allra mest. Inga direkt fina stormmoln, en lång jakt på ett undflyende moln men, faktiskt, en tornado!

Allt är inte större i Texas, i alla fall inte när det gäller tornados. Dagens tornado smög sig ner från molnet, sniffade försiktigt på marken och drog sig tillbaka till säkerheten i wall cloudet igen – allt på ungefär 8 sekunder blankt. Jag hann precis ställa ned kikaren och ta ett kort på den i horisonten.

Utöver det här hann vi se ett par spektakulära blixtnedslag, bland annat fem parallella blixtrar simultant, innan molnet dog av.

Återkommer med en sammanfattning och lite närmare beskrivning av Cloud 9 och storm chasing i allmänhet. Tack alla ni som läst, framförallt alla nya läsare. Bloggen har tredubblat i antalet besökare under dessa två veckor vilket är jättekul. Det är också riktigt roligt att så många fått upp ögonen för denna bizarra sysselsättning.

Har inte tillgång till min kortläsare så det dröjer lite innan ni får se bilden på fegistornadon. Lägger upp det här då. Ska också sammanställa ett YouTube-klipp med lite highlights från resan.

Texan Stake House

 

Detaljstudie av min mat på Texan Stakehouse. Utskurna muskler med tredje gradens brännskador från ett illaluktande djur – mmm….gott!

 

Köttätare – den här snubben satte i sig 2 kg kött plus bakada potatis på under 30 min.

 

Tornadon som bara vågade vara på marken i några sekunder

 

 

Sitter i bilen nu på väg från Colorado till Texas för att ladda inför den allra sista Storm Chasing-dagen. Texas ska tydligen vara ganska lovande för morgondagen och Texas känns bra – allt är ju lite större i Texas och det var också här vi såg vår första supercell.

Fick höra på morgonen nu att några andra storm chasers (igen) hade sett en tornado bara några minuter ifrån där vi upplevt våra 130 km/h-vindar häromdagen. Det var alltså inte helt fåfängt när jag spanade ut genom fönstret och väntade på en tornado att dyka upp.

Detta vara andra gången på kort tid vi hamnat väldigt nära en tornado utan att veta om det. Tydligen hade vi hamnat mellan utflödet och inflödet – om ni tittar på bilderna från Dag 12 så ser ni vad det innebär. Regn som i princip kommer in från sidan och kraftiga vindar.

Har förmodligen gått upp ett eller fler kilo under dessa två veckor – man äter extremt dåligt och rör inte på sig över huvud taget. Kan knappt komma ihåg hur grönsaker ser ut.

 

Sitter vid frukostbordet och läser i Expressen och DN om ovädrena i Sverige. Verkar inte vara så stor skillnad hemma mot här alltså, bara det att i USA är ju allting lite större som bekant.

Dag 12 visade sig bli en klassisk Storm Chase-dag. Vi åkte till Colorado på morgonen och jagade in mot en lovande storm men vägarna gick inte åt samma håll som stormen gick så vi hamnade bakom och inne i stormen igen, vilket innebär regn och dålig sikt.

Turligt nog så poppar stormarna upp tidigare i Colorado än resten av mellanvästern så trots att vi slösade 2 h på den här stormen i onödan var klockan ändå bara runt 16 när vi gjorde vårt andra försök. Vi hamnade då framför en helt perfekt setting med två superceller bredvid varandra – man stod och tittade fram och tillbaka och visste inte riktigt vilken man skulle hålla ögonen på. Allt som saknades var en tornado för att Pulitzer Prize 2009 skulle vara mitt. Tydligen hade det varit otroligt nära då i princip allt data pekade på att en tornado skulle kunna bildas men stormen roterade lite för lite.

Vi fortsatte vidare sen och ni kan historien nu, ompositionering, wall cloud, core punch. Dagens stora händelse var dock att vi för första gången på riktigt hamnade i en hagelstorm och vi följde den i närmare 40 minuter. Haglet var inte så stort som innan (som enkronor ungefär) men tillsammans med vinden så slet det fullständigt sönder träden och trummade så hårt på bilen att det var helt omöjligt att prata.

De två supercellerna gick ihop till en lite senare och vi hoppades på The Perfect Storm men även om stormen var otroligt fotogenique så gick den aldrig bärsärkargång.

Skolboksexempel på en stormcell – regnet till höger är utflödet och det låga molnet till vänster är inflödet. Man ser hur regnet liksom sugs in mot inflödet

 

Förra bilden lite mer inzoomad

 

Regn är vackert – om man ser det på avstånd (tex på svenska väderkartan när man är i USA)

 

Två moln som vi hoppas ska börja rotera -ett vitt och ett mörkgrått beroende på hur solen lyser in

 

Otero County

 

Vitt scud

 

Boobie clouds – men inte mammatus

 

En av mina favoritbilder från resan – det här var den norra delen av dubbelsupercellen vi tittade på

 

Det här var södra delen av samma supercell – jag hade velat se den här från lite större avstånd!

 

Man ser tydligt hur supercellen är uppdelad i lager

 

Lager av moln

 

En detalj som började rotera anticykloniskt – dvs mot riktningen som resten av molnet rörde sig med

 

Gillar det här porträttet

 

Sen började det hagla ordentligt – man ser hur löven från trädet slits sönder

 

Haglet kom ned som artillerield på åkrarna

 

Foooooooore! Jag gick ut för att känna efter hur det kändes men det var inte så farligt med en tjock tröja men det sved på benen.

 

En väg i Colorado i juni

 

Solen började gå ned och molnen liknade en katamaran – en härlig syn

 

Två detaljer som man ser lite nu och då. Dels ett beaver tail-moln och dels en Vortex (en liten minitornado uppe bland molnen), man ser den senare ovanför beaver tail-molnet lite till höger om det rosa molnet.

 

Förord: Det här blev ett ganska långt inlägg – vill du bara läsa det gottigaste kan du börja vid ”Två kilometer”.

Jag pratade om brustna förväntningar igår. Jag vet inte vad man kan kalla motsatsen men det var i alla fall vad som hände idag.

Först på morgonen kom en ganska trevlig nyhet. Två tjejer som av någon anledning förväntat sig att Storm Chasing skulle innehålla betydligt större andel shopping och party i större städer hoppade av touren. Inget ont om dem men det innebar betydligt mindre motsättningar i bilarna, dessutom innebar det större rum i bilarna också.

Dagen var en Travel Day idag igen, dvs när man bara tar sig från en plats till en annan för att positionera sig inför morgondagen. Den relativt negativa stämningen som varat några dagar var som bortblåst.

Någonstans under min tredje tupplur för dagen stannade vi till vid en by som marknadsför sig genom att ha världens största handgrävna brunn. Nog var den lite imponerande men inte lika imponerande som faktumet att byn praktiskt taget utplånades den 4:e maj 2007 av, du gissade det, en tornado.

Tornadon som svepte genom staden var runt 2 km i omkrets! De hade ett litet museum (20 m2) som var till för brunnen men som tjänstgjorde som tillfälligt tornadomuseum också. Vi fick se bilder från den enorma förödelsen som tornadon innebar. I ett träd hittade jag en plåtbit som fortfarande satt lindad kring en gren…

T v å k i l o m e t e r ! !

Lite senare stannade vi vid en mack där en väldigt menlös storm tornade upp sig några mil längre bort. Eftersom vi inte hade något bättre att göra så åkte vi in mot den. Den visade inga ”bra” tecken, hade inte ens en sk. Storm watch-anmärkning.

Ett säkert tecken som dock löjligt ofta visar sig vara ett bra tecken är dock att man råkar ha ihjäl en fågel med vindrutan på vägen in. Detta hände i Wyoming-tornadon och det skedde även nu. Tydligen är kombinationen dödad fågel/tornado väldigt vanlig på Cloud 9 av någon anledning.

Vi såg dock ingen tornado idag men det vi upplevde var snudd på lika bra.

På väg in i stormen tyckte vi oss skönja en funnel men det är så ofta önsketänkande och lätt att blanda ihop med scud (lågflygande moln) att man sällan reflekterar så mycket över det. Fotobevis senare visade dock  att det stämde – det var en funnel (en ”tornado” som inte når marken).
Lite längre in i stormen kom allt på en gång, den blev stormvarnad och fick sedan status Tornado warning. Ännu lite senare fick vi info om att en tornado rapporterats från stormen. Av detta såg vi inte mycket då vi återigen hamnade mitt i regnet och hade väldigt svårt att ta oss ur det.

Vi hade tidigt tagit beslutet att göra en core punch för skojs skull eftersom chansen att stormen skulle producera en tornado var minimal. Annars hade det varit bättre att stanna utanför för att bättre se den.
Hursomhelst, en bit in insåg vi, med facit i hand, att det förmodligen var fel beslut att göra en core punch. Vi gav officiellt upp och började åka ur stormen igen. Då inträffade istället det som gjorde hela den här dagen.

Sikten minskade snabbt samtidigt som vinden och regnet tilltog ordentligt. Till slut var sikten så dålig att man inte ens såg 5 meter framåt, sikten på sidorna var något bättre – kanske 20-30 meter. Vinden fortsatte tillta och till slut var det löjligt starka vindar. Våra guider som hållt på med storm chasing och hurricane chasing i runt 20 år uppskattade kastvindarna till 80 mph – 130 kilometer i timmen!

E t t h u n d r a t r e t t i o   k m / h

Detta motsvarar styrkan i att vara mitt i en tornado (F1) eller en kategori 1 orkan. Skillnaden mellan att vara i 130 km/h i en tornado och att vara i samma hastighet utan tornado är att i en tornado är vindarna mer koncentrerade till en viss punkt och säkert lite mer. Om jag förstod min guide rätt var vi i en sk mesocyklon, dvs en mer odefinierad roterande luftmassa under en storm. En luftmassa som också närsomhelst kan producera en tornado, tom rakt ovanför en. Vi var ganska glada för att det inte haglade för då hade nog sidorutorna rykt – tänk dig haglet ni sett på bilderna innan. I 130 km/h. Från sidan.

Det mest spännande med här var att man visste att man var mitt i riskområdet på en storm med tornadovarning. Detta med en sikt på 20 meter. Jag tittade ut genom fönstret och bara väntade på att den rundade formen av en tornado skulle bryta av vid siktfronten. Det läskigaste var kanske att jag egentligen hoppades på det. Ibland händer inte logiken med. Hade jag fått ok hade jag också hoppat ut för att känna vindstyrkan med kroppen.

Mitt i denna orkan får vi dessutom möte med två långtradare på den lilla vägen. Vi hamnar i lä och kastas ut i orkanstyrkan igen – vid båda passagerna är man väldigt medveten om risken att långtradarna faktiskt kan välta rakt över en. Några minuter senare avtar vindarna lika snabbt som de kom och vi var ute ur stormens centrum igen.

Det här var nog det mest pulshöjande på hela resan, inklusive tornadon, och det kom som en ren bonus. Kändes lite som en revansch för gårdagen där man förväntade sig allt och inte fick något speciellt, idag förväntade jag mig ingenting och blev fångad av en stormvind.

Basketkorg i Greensburg, som drabbades av en F5-tornado för två år sedan

 

En plåtbit som lindats kring en gren vid tornadon i Greensburg

 

Ett sönderskalat träd och en källare utan hus – Greensburg.

 

Tagged with:
 

Idag var den mesta lovande dagen under hela året enligt prognoserna. Jag försökte att inte få upp förväntningarna alltför mycket men det är klart det är svårt. Framförallt när dagen börjar med att redan vid 11.30 drar den första stormen in över oss när vi håller på att förflytta oss. En blixt smäller ner c:a 100 meter bredvid oss och man kan inte skilja blixten från smällen.

Sen blir det lite väntan igen som vanligt och det drar ut på tiden. Vi börjar följa ett moln som inte verkar direkt spännande egentligen. Efter att ha positionerat oss med ett par oljetankar vid sidan oss ser vi stormen komma in och den är trots allt ganska mäktig, framförallt blåser det otroligt mycket.

Vi fortsätter vidare och hamnar i regnet igen, den här gången utan hagel. I princip åker vi runt i regnet i drygt en timme och det är ganska långtråkigt. Slutligen stannar vi vid en mack – då först inträffar det mest intressanta på hela dagen. Ett par storm chasers som stått ungefär vid oss vid oljetankarna har sett en tornado som under en väldigt kort tid – några sekunder – tog mark en liten bit på andra sidan oljetankarna!

Det var aldrig någon riktig risk gissar jag, mest lite tråkigt att vi var placerade så att vi inte såg den.

En allt som allt ganska tråkig och lite frustrerande dag. Man har höga förväntningar och är dessutom lite blasé – varje storm måste ju i åtminstone i något avseende slå de förra. Det man kan säga om dagens storm var åtminstone att det var den blåsigaste (förmodligen runt 80 km/h där vi stod) och den grönaste (mycket hagel i molnen).

Nåväl, hoppas bara någon av de sista dagarna har något spännande att komma med. Börjar sakta men säkert se fram emot att börja åka hem – framförallt ser jag fram emot normal mat. Idag var jag vrålhungrig vid 19-tiden när vi stannade vid macken. Det nyttigaste jag kunde välja var typ nötter.

Uppdatering 21.50 – Det sista vi såg av den här stormen var efter middagen då den helt plötsligt bjöd upp till dans. En enastående uppvisning i blixtfyrverkeri. Blixtrarna var mestadels dolda bakom ett större moln men det var säkert 3 blixtrar i sekunden och varje blixt lyste upp molnet som om det vore en bomb. Otroligt vackert!

Det här var prognosen för idag

 

Här tog tornadon mark några hundra meter ifrån oss.

 

Ungefär 30 meter sikt i regnet

 

Molnen svävar så lågt att man inte ens ser botten på dem bakom träden

 

Mycket grön himmel

 

Hur ofta jag än ser det här känner jag fortfarande en mäktig känsla när wall cloudet svävar in över en stad, dessutom med en mystisk grön färg

 

 

Det stora lågtrycket som orsakat de stormar vi observerat på sistone har dragit förbi och vårt val var att antingen fortsätta österut mot Illinois eller vänta en dag och åka tillbaka till Kansas för tisdagen. Vi valde det senare och tog en sk down day. Down days brukar man ofta använda till att gå på museum, besöka nån skum turistattraktion eller nåt annat. Vi passade på att tvätta, shoppa och åka tillbaka till Kansas.

 

Kan hagel verkligen vara spännande? Ja!

Denna lovande söndag drog ut en del på tiden och det var inte förrän vid 16-tiden men vi faktiskt landade vid vårt första prospekt. Ett mycket vackert moln som verkade lovande men som framförallt gav oss lite känsla för hagel. För det första så hade vi ett ständigt och relativt högljutt mullrande ovanför oss under tiden vi spanade. Det var som åska på avstånd men bestod istället av hagel inne i molnet som föll nedåt, fångades upp och tumlande runt på varandra. Hur kan små hagelkorn åstadkomma ett ljud som detta? Vi återkommer till det.

Detta moln blev ganska snabbt ointressant, turligt nog behövde vi bara vända oss om för att hitta ett annat stormmoln. Det var helt enkelt en sån dag. Vi började följa det men eftersom vi hade positionerat oss för det första molnet så låg vi helt fel för det andra. Detta ledde till att vi var tvungna att göra en sk core punch, dvs åka rakt igenom stormen för att komma ut på rätt ställe.

Denna core punch var en lång och omständig process i ständigt regn och ständig risk för hagel. Det var också ganska spännande för man åker hela tiden i stormens omedelbara spår. Regnet gör dock att man inte kan se en eventuellt tornado så vi var ganska angelägna om att ta oss ut ur kärnan.

Efter att ha jagat genom Kansas, Nebraska, Iowa och slutligen Missouri så kom vi till slut förbi och runt. Då var det solnedgång vilket gav hela molnet en väldigt skum färg. Alla hoppades på en tornado precis där och då för det hade blivit helt underbara bilder men det blev ingen tornado idag. Molnet hade tydligen producerat en tornado senare på natten men tornadojakt på natten är en helt annan sak.

Dagens stora upplevelse var annars hagel. Dels det obeskrivliga hagelmullret på eftermiddagen, sen blev vi återigen pepprade med golfbollsstort hagel på vägen därifrån. Värst var dock när vi åkte förbi den lilla byn Oregon, Missouri, och kom några minuter efter att stormen dragit förbi. Deras tornadosiren var igång vilket gav ytterligare en dramatisk dimension till vad man såg på marken. Hagel stora som apelsiner! Apel-fuckin-siner!!

Man inser då att man står under ett moln där tiotusentals apelsinstora taggiga isbollar trotsar gravitationen endast pga uppåtströmmande luft, tumlandes upp och ned och hela tiden blir större och större…

Kan ni tänka er de som bor där. Man hör på morgonen att det är tornadovarning i ens county och håller ögonen öppna. På radion hör man allt eftersom att stormen kommer pricka ens by. 17.43 sätter en tornadosiren igång som överröstar allt i byn. Man kryper ner i källaren med familjen och bara väntar på att en eventuell tornado ska slita sönder huset. Först ökar vindstyrkan och sen kommer en artillerield av hagel som dundrar mot tak, väggar och har sönder fönster.

När stormen dragit förbi går man ut på sin trädgård eller farm och inser att man står i Moder naturs driving range. Man inser också att man är glad att man inte råkat vara utomhus. Bestraffningen för att råka vara utomhus är stening med isbollar.

Flytta till mellanvästern någon?

Vete är vackert. Man vill liksom bara lägga sig och sova på den här vetebädden.

 

En perfekt stormstruktur som det ser ut på radarn. En viktig liten detalj är den lilla kroken undertill på molnet som säger att molnet roterar – ordentligt.

 

En snudd på perfekt stormstruktur som det tyvärr inte blev så mycket av till slut

 

Ett helt löjligt långt tåg av storm chasers, forskare etc följer efter molnet. Vi ligger dock först 🙂 Denna säsong har inte varit en speciellt bra stormsäsong och det skapas endast specifika riskzoner så alla dras till samma områden och samma stormar.

 

Vår långa väg under vår core punch skedde under tidvis massivt regn. Här väntar några bilar ut stormen under en bro. Ett mycket dåligt skydd för eventuella tornados för övrigt då man riskerar att krossas under bron.

 

Ett av de större hagel vi hittade. Den hade redan börjat smälta bort och var förmodligen taggig förut.

 

Flertalet av haglet var inte apelsinstort – det här var mer normalstorleken.

 

Hagelkärna – man kan förstå lite bättre hur haglet skapas. Underkylt regn hamnar på ett litet hagelkorn och bygger lager på lager och blir större och större.

 

Tänk dig också att du hör en tornadosiren och tittar ut och uppåt på himlen och den ser ut såhär.

 

Det närmaste vi kom en tornado den här dagen. Det var inte ens en funnel, bara lite lågflygande moln – scud.

 

Den relativt besvärliga stormjakten i Missouri (trafik, mycket kullar, mycket träd, dåligt vägnät) avslutas med en underbar solnedgång som dessutom lyses upp av ett fält med eldflugor.

 

Sitter i bilen i ett extremt fuktigt och varmt Kansas, inte alls långt ifrån Manhattan där jag pluggade på K-State 03/04. Det är ett ganska typiskt “inför-scenario”. Alla går runt lite rastlöst, man går fram och tillbaka in i macken och köper mer och mer onyttigheter (herrejistanes sicken skräpmat jag ätit den senaste veckan!).

Det kommer regelbundet fram folk och pratar med oss, som är lite nyfikna på vad vi gör eller ibland också oroliga. Det som är vår stora glädje är ju deras mardröm – ett faktum som är lätt att glömma ibland.

Förutsättningarna för idag ser tydligen riktigt, riktigt bra ut så om du läser det här efter 22.30 kan det vara lite kul att titta på vår webbkamera. Just nu sitter vi bara och svettas…och väntar.

 

Den härliga gårdagen slutade på ett ganska fint hotell eftersom vi helt enkelt inte fick tag på något annat. Inte mig emot då boendet ingår.

Den här helgen förväntas bli riktigt bra och den började uppenbarligen riktigt bra men lördagen var en s.k. bust day. Dvs, man åker ut till ett område som har de rätta förutsättningarna men där det aldrig riktigt händer något. Vi stannade vid ett majsfält i Iowa och det var extremt varmt och fuktigt men det hände absolut ingenting. Höjdpunkten var när vi åkte in till den lilla stan bredvid (Sidney, Iowa) och köpte en Fat Tire (öl från Colorado) och satte oss vid vattencisternen och chillade.

En annan intressant sak är att titta på gruppdynamiken bland oss resenärer. Hur grupper bildas, och hur olika folk reagerar framförallt på tristessen som ganska ofta infinner sig (5-6 h i bilen per dag!) beroende mycket på hur förberedd man är på det. Jag hade en tanke på att göra en reflektion av hur konflikter växer på samma sätt som ett stormmoln men det får bli en annan gång.

Sidney – Ett av många ortsnamn som har någon annan motsvarighet i världen.

 

George har en TV-serie som heter Angry planet där han dokumenterar allt från tornados till laviner och vulkaner. Han arbetar ibland på Cloud9Tours.