Currently viewing the category: "Storm chasing"

Imorgon bitti kommer jag vara med i Morgonpasset P3 och prata om storm chasing / tornados, vilket förstås kommer bli riktigt roligt eftersom det är ett av mina favoritämnen. Därtill är även Morgonpasset ett av mina absoluta favoritprogram på radio, eller egentligen det enda jag verkligen lyssnar på så det känns stort. Det ska alltså bli jätteroligt! Lyssna kl 8.00-9.00 om du är sugen på att höra mer.

Av en slump verkar det också visa sig bli ordentligt extremväder i Norra Florida / Georgia under söndagseftermiddagen i USA. Amerikanska NWS (motsvarande SMHI) har utfärdat en “High Risk” och förmodligen något som kallas “Particularly Dangerous Situation” vilket är väldigt, väldigt ovanligt. Det finns alltså risk för ett massivt tornadoutbrott inatt, vilket är relativt ovanligt den här tiden på året – om än kanske inte i den delen av USA.

 

För sjätte gången har jag nu åkt över till USA igen för att göra det jag älskar allra mest: jaga stormar. Det är ju något jag började med redan 2009 och sedan återkommit till nästan varje år efter det. Efter två väldigt magra år 2013 och 2014 har jag numera tagit lite säkerhetsmarginal och stannar här i tre veckor.

Idag är min andra dag i USA efter en så kallad “down day” igår där det inte fanns någon enda storm i området (Tornado Alley) men det ser ut som att denna vecka kommer bli riktigt spännande! Till skillnad från föregående år så kommer jag inte blogga här på Björkwall.com om resan men om du vill läsa mer och se foton etc så kan du läsa min blogg på StormChasingUSA.com.

Jag postar också bilder på Instagram (@talesoftrips) samt Twitter (@stormchasingusa).

Nu hoppas jag på riktigt dåligt väder!

 

Ikväll ska jag gå på en pressvisning av filmen “Into the storm” som har premiär i Sverige 13:e augusti. Jag ska hjälpa till lite med PR inför denna premiär genom att svara på frågor på Twitter (på #StormFråga) om stormar och framförallt att jaga stormar. Nu har filmen fått lite extra draghjälp av Moder Jord genom att vi denna sommar fått en stor mängd riktigt stora åskväder, som det rapporterats flitigt om i media.

Igår vaknade jag (och säkert flera andra) av ett kraftigt åskoväder vilket ackompanjerade min frukost, till min stora belåtenhet. Ur ett visuellt perspektiv var det inte så märkvärdigt från min synvinkel i alla fall men idag chattade jag med en annan stormintresserad svensk som påvisade att det kan ha rört sig om en så kallad supercell. Jag ställde iordning denna video av radarbilderna där man kan se att cellen roterar:

 

 

Ännu lite mer intressant var att detta oväder faktiskt skapade en vattentromb i skärgården och att den filmades av ingen mindre än Pernilla Wiberg! Se hennes instagram.

Det är inte lika vanligt med åskoväder i stockholmsområdet som tex på västkusten och att superceller bildas i Sverige är (såvitt jag vet) mycket ovanligt så detta var med andra ord en mycket ovanlig händelse! Det är superceller som (allra oftast) skapar tornados och under något mer gynnsamma förhållanden hade vi kanske fått en tornado i centrala Stockholm igår, vilket får mig att tänka på en photoshopbild jag gjorde för några år sedan:

 

tornado i stockholm

En photoshoppad bild jag gjorde för några år sedan för att skoja med min mormor. Hennes kommentar: “Åh, har de börjat ta ut båtarna redan!?” 🙂

 

Nu ser jag fram emot att se “Into the storm” och hoppas att den åtminstone är riktigt snygg i sina actionscener. Det ser lovande ut i trailern i alla fall:

 

 

Jag har pratat länge (alltför länge) om “Wall Cloud Productions 2.0”, och om att gå från tekniker, förmodligen via projektledare och åtminstone till VD men förhoppningsvis bara ägare till mitt företag. Att sluta hålla på med nyutvecklingsprojekt (själv) och gå mer mot att växla upp verksamheten, outsourca mer och bara hålla på med det jag är duktig på.

Det har väl gått sådär.

Det är så lätt att lägga sina smutsiga fingrar i “ska bara fixa till det här så det blir rätt gjort”-projekt och så sitter man där och fixar buggar på sajter med 10 besökare om dan, ändrar till fetstil på ett blogginlägg som 5 personer kommer läsa osv. Tänker ofta på att mitt jobb hade varit lättare om jag varit lite sämre på allt jag gör, utom kanske viktigare saker. Då hade jag ju låtit andra göra det från första början.

Nu står jag förmodligen på toppen av min förmåga när det gäller Rails-programmering och kronan på verket (om än inte den mest tekniskt avancerade sidan jag gjort) blev mitt sista projekt, mitt sista släpp: StormChasingUSA.com 2.0 (1.0 var en ful, tungladdad sak i php). Nu ska jag låta asiatiska (?), bättre förmågor göra jobbet medan mina kunskaper i området förtvinar på bekostnad av nyttigare, mer lönsamma kunskaper.

Volvo-design

Jag ser på min egen webbdesign som på Volvo. Det är kanske inte apfult, men funktionellt…fast i slutändan kanske inte så lönsamt.

För att verkligen grotta ner mig ordentligt i 1.0-träsket har jag gjort designen själv också (bortsett från illustrationerna som är från Fiverr).

När det projektet blev klart så började jag göra en ordentlig analys av mina sajter och företaget i sig. Jag insåg att jag börjat tappa på en del fronter, framförallt inom SEO. Det visste jag iofs redan men utvecklingsprojekten hade stått före och jag hade halvt ignorerat problemet.

Även om tanken var att verkligen gå in i WCP 2.0 efter detta sista projekt så ser jag nu ingen utväg. Fortsätter jag göra allt själv så finns inte företaget kvar om ett par år (eller, det är inte såpass lönsamt att jag kan leva på det i alla fall). Så bli inte förvånad om mitt nästa blogginlägg är på tagalog!

Slutsatsen är väl att: man kan lära sig mycket, men det tar ett tag innan man förstår det.

 

 

Jag är nyss hemkommen från min andra storm chasing-resa. För er som inte läste om min första eller som inte har en aning om vad det handlar om så går det i korthet ut på att man åker till USA och med hjälp av organiserade resor åker ut på den amerikanska mellanvästerns slätter och söker upp samt observerar enorma stormoväder och i bästa fall även tornados / tromber.

Den förra resan var förmodligen en av de bästa jag gjort i alla kategorier då vi hade väldig tur att få se och uppleva en massa olika väderfenomen, bland annat en jättetornado i Wyoming. Jag hade försökt ställa mina förväntningar låga inför denna, betydligt kortare samt billigare, resa som jag gjorde med PDS Storm Tours.

Jag landade i Tulsa, Oklahoma, redan på lördagen och hade en relativt rolig konversation med immigrationsofficeren:

– So, Mr Bejorkenwall, are you coming to the US for business or pleasure, sir?

– Pleasure

– Visiting family in Oklahoma then, sir?

– No, I am here as a tourist

– ???…touristing in Tulsa *tänker: bring him in boys* (Tulsa är typ USA’s motsvarighet till Säffle)

– Eh…Storm chasing

– Oh, you are one of them crazy people. Well have fun then.

Hur man vet var man ska åka

Läget inför veckan såg till en början gynnsamt ut för att få riktigt dåligt väder men visade sig senare inte vara lika positivt. Läget inför varje respektive dag kan, enligt denna karta på Storm Prediction Center, vara icke-existerande risk, slight risk, moderate och high risk. Är det en icke-existerande risk så finns det inget att göra annat än att rulla tummarna, vid moderate risk och high risk åker de flesta som har storm chasing som hobby ut på vägarna men vid slight risk åker man kanske bara om riskområdet är i närheten. Inför veckan såg slight risk ut att vara den högsta riskgraden.

Stockholm – Bombay

Storm chasing innebär en jäkla massa bilåkande och det var jag väl förberedd på. Denna resa var dock exceptionell, dels för att riskområdena var så få och så utspridda. Vi var i New Mexico (stat vid gränsen till Mexico) på måndageftermiddagen och sen touchade vi North Dakota (stat vid gränsen till Kanada) på tisdageftermiddagen. Vi åkte bokstavligen över hela USA på en dag! När vi summerade milen efter dessa fem dagar hade vi åkt över 4 000 miles. En sträcka som motsvarar att bila från Stockholm till Bombay. På fem dagar.

Inte mycket att skriva hem om

Även om vi fick jaga varje dag så var det inte mycket att skriva hem om, framförallt eftersom ingenting översteg något jag sett på min tidigare resa. Det mest intressanta som skedde de första dagarna var att jag hamnade 45 minuter från Rochester, Minnesota, där jag bodde en månad i augusti.

Det var också i hörnet av Minnesota och Wisconsin som vår sista planerade “chase dag” var eftersom fredagen såg ut att ha en icke-existerande risk. Jag var i det läget kanske inte bitter men heller inte direkt nöjd. Nog är det kul att road-trippa i USA och Mellanvästern har en speciell plats i mitt hjärta efter mitt studieår i Kansas, men sååå roligt är det inte att uppleva besvikelse på besvikelse dag efter dag.

Vackra mammatus-moln

 

Nej, de första fyra dagarna var inte mycket att skriva hem om. Det här var väl ungefär så roligt som det blev.

 

När man är så innördad i det här som jag är i Storm Chasing så är till och med ett sånt här Shelf Cloud, som ligger som en korv längs en högtryckslinje relativt intressant. De kan eventuellt spotta ur sig en kortlivad tornado men är i övrigt inte (heller) något att skriva hem om.

…men så i slutminuterna

När jag vaknade på fredagen var min största förhoppning att vi skulle få åka förbi Manhattan, KS, och se min gamla universitetsstad. Jag blev dock positivt överraskad att det faktiskt rådde Slight Risk i Kansas denna dag, vilket var perfekt då det ändå var på väg hem. Vi fick alltså en bonus-chase sista dagen trots allt.

Jag utanför mitt gamla hem när jag pluggade i Manhattan (Kansas) 2003/2004.

Ungefär samtidigt som vi åkte runt i Manhattan så började prognoserna ljusna (sett utifrån ett storm chaser-perspektiv) och centrala Kansas såg helt plötsligt högintressant ut. Vi rörde oss igenom Kansas vackra, platta landskap och även genom den gamla svenskbygden Lindsborg (läs mer om den staden här) och kom fram till dagens show i lagom tid.

Såhär ser det ut när det börjar att se intressant ut. Molnet växer såpass högt att det träffar högre nivår i atmosfären där det breder ut sig och får ett städformat utseende.

Det man gör när man jagar stormar är alltså att man:

  1. Letar upp riskområdet för dagen
  2. Kör dit, alternativt avvaktar eftermiddagen (då allt sätter igång)
  3. Håller koll på radarbilder för att se var åskmoln börjar torna upp sig och när de börjar visa specifika karaktärsdrag (tex ett städformat utseende) åker man dit.
  4. Sedan observerar man och förflyttar man sig kring stormmolnet för att undvika riskområden som rakt under det så kallade wall cloud, som kan producera tornados, och i områden med regn och hagel, i ett försök att få bästa möjliga vy av stormen.

Stormen sög upp damm från marken i en relativt dramatisk syn. Det kunde när som helst börja organisera sig i en uppåtgående spiral och forma en tornado.

I vårt fall såg stormen ytterst lovande ut och vi väntade egentligen bara på att det skulle komma en tornado men den kom aldrig så långt. Timmarna drog iväg och även om vi såg en hel del intressant så fattades det där lilla extra. Jag var ändå relativt nöjd då det var ungefär 10 ggr mer än vi sett på hela veckan. Till slut började solen gå ned och det blev en kamp mot klockan.

Vackert, vackert men ack så händelsefattigt. Solen är på väg ned och till höger ser vi ett wall cloud som inte gör något speciellt. Inget Productions i detta Wall Cloud med andra ord 🙂

Då började det helt plötsligt hända saker.

Vi placerade oss vid ett fält i den 30-gradiga värmen och såg solen alltför snabbt närma sig horisonten. Känslan var mycket lik den att hålla koll på matchklockan i en rafflande fotbollsmatch. Liksom ett förlösande mål på övertid så kom också en fantastisk tornado ut från molnet och la sig som ett rep över horisonten över solnedgången. Finalen kunde inte varit vackrare och vi blev förstås väldigt glada.

En funnel kommer till slut ner och träffar marken. En tornado uppstår i solnedgången.

 

Efter ett tag börjar tornadon “rope out” vilket gör den än mer sevärd.

Till slut tunnas den ut till en tråd och går upp i rök. Kvar finns bara tystnaden, de sista solstrålarna och värmen på detta vetefält ute i ingenstans.

10 minuter senare ebbade tornadon (som hann med att demolera några hus) ut och vi placerade oss lite närmare för att ta kort och uppleva det magnifika blixtskådespelet som pågick.

Man jagar inte stormar i mörker…nu vet jag varför

Till slut blev det mörkt och man jagar inte stormar i mörkret. Det är farligt och därtill relativt meningslöst då man inte ser nåt. Vi var dock tvungna att ta oss söderöver och därigenom mellan två “tornado warned” stormar, dvs stormar som i princip kunde spotta ur sig en tornado när som helst. Vi var dessutom mer eller mindre tvungna att ta oss igenom kärnan, om än inte rakt under wall cloud som alltså är den del som oftast producerar tornados.

Med viss nyfikenhet höll jag ögonen öppna ut mot detta wall cloud som låg 1-2 km till höger om bilen. Solljuset var långt försvunnet men de frekventa blixtarna lyste upp himlen någon gång i sekunden. Jag var dock tvungen att ha rutan nere för att kunna se något vilket var väldigt bullrigt så jag vevade upp och höll koll på vägen istället.

Blixten lyser upp något till höger

Plötsligt ser vi då i strålkastarljuset från bilen hur det börjar komma kastvindar på vägen och regnvattnet krusar sig. Det händer nåt. Jag vevar ner rutan och stirrar ut i beckmörkret. Det blixtrar till och…vänta lite, vad var det där?! En dubbelblixt och jag ser det jag bara trodde jag såg första gången: En vit, cylinderform avtecknar sig på himlen som en elefantsnabel bredvid oss. Jag får stapplande ur mig till guiden och chauffören i framsätet.

– Eh, I think there is a tornado to our right.

Guiden vevar också ner fönstret och himlen bredvid oss lyses upp igen. Det står helt klart att vi har en tornado som nuddar mark bara några hundra meter höger om vår bil. Synen är både magnifik och i botten av hjärtat skräckinjagande. Jag följer tornadons väg upp i himlen i blicken och inser att basen för den är rakt ovanför oss! Liksom en orm från himlen sträcker den sig ned och liksom en orm är det dock huvudet man är rädd för och det var trots allt inte i direkt linje med vår väg.

Vi sätter the pedal to the metal och kör. Några blixtar senare kan jag inte se tornadon längre men det gör oss egentligen inte så mycket bättre till mods.

Just denna upplevelse var nog det grymmaste jag någonsin varit med om och jag har haft glädjen att få uppleva en hel del kul saker i mitt liv. Det är svårt att på riktigt förklara vad det är som är så fantastiskt med detta naturens skådespel men adrenalinet, ovissheten, de vackra och dramatiska naturfenomenen är något som inte riktigt går att hitta. Overkligt är nog det ord som beskriver det bäst. Man kan inte jämföra dessa jättestormar med svenska åskväder.

Slutligen kan jag rekommendera en film som just nu kommer ut på biograferna som inte direkt handlar om storm chasing men där oväder har en central roll. Take Shelter heter filmen och är ett psykologiskt drama och en riktigt sevärd film, se trailer nedan.

 

 

Visade denna bild för mormor och hennes reaktion var..."Nämen, har de börjat ta ut båtarna!" 🙂

Jag var på en helt fantastisk resa 2009 när jag åkte till Mellanvästern i USA på en organiserad Storm Chasing-resa. Vi hade ganska tur då och fick se väldigt många olika fantastiska saker, bland annat en riktigt stor tornado. Efter denna resa skapade jag StormChasingUSA.com men hade inga större planer på att åka tillbaka igen. Det kostar ganska mycket att åka och man kan i värsta fall få jättefint väder – typ sol och annat tråkväder.

StormChasingUSA.com hade jag ganska stora planer för då det inte fanns någon meta-sida för de olika turerna. Det visade sig dock vara lite av en hästhandlarmarknad och att få äkta reviews var ganska svårt. Alla reviews var antingen betyg 10 av 10 och kändes mer eller mindre beställda av turoperatörerna eller så var det 1 av 10 och med en rejäl bashning av denna tur. När jag la upp dem blev jag kontaktad av deras advokater som hotade med det ena och andra om jag inte tog bort dessa reviews som de påstod var gjorda av konkurrenterna (vilket var fullt möjligt att de var).

Det positiva var i alla fall att PDS storm tours kontaktade mig för att få vara med på sidan och jag förhandlade till mig rabatt på en tur mot annonsering på sidan. Detta blir en betydligt kortare resa men också betydligt billigare (10 000 kr istället för 25 000 kr). Jag försöker sätta förväntningarna lågt men hoppas förstås på riktigt kanonoväder (vilket med avseende på mitt senaste projekt redan är fixat).

Sen kommer jag förmodligen göra om StormChasingUSA, i Rails såklart, till en bättre jämförelsesajt. Behovet finns och jag får bara se till att göra sidan bättre och sen börja ta betalt av de olika turoperatörerna.

 

Vi gjorde en liten moppetur idag runtomkring Kamala och ledda av vår guide, och tillika PBC-partner, Petter så hamnade vi på en utsökt liten utsiktsplats där vi avnjöt ett glas iskaffe. Kort därpå såg vi hur ett tydligt avgränsat regnoväder började röra sig in och började skymma Patong längre in i bukten.

Regnet drar in över Patong

Vi övervägde om vi skulle ta tillfället i akt att åka före ovädret var över oss men hade precis fått in vår dricka så vi stannade kvar och spelade lite Yatzy istället. Jag tyckte förstås det var roligt att beskåda ovädret från vår fina punkt så jag stannade mer än gärna.

Ovädret drog förbi bredvid oss och ut mot havs. Jag började känna igen vissa drag från Storm Chasingen (en Beaver Tail, för den promillen som vet vad det innebär) och skojade lite med Petter om att jag kunde skymta antydan till en tornado. Kort därefter insåg jag att det faktiskt utvecklades till en litet, men ganska tydligt “funnel cloud” – dvs ansatsen till en tornado (eller om man ska vara teknisk, en “water spout”) – vilket jag förstås tyckte var skitroligt! Den var där i 1-2 minuter och precis på “rätt” ställe så det är nog ingen tvekan om att det verkligen var ett funnel cloud.

Ett litet funnel cloud som sticker ut.

Inzoomat...

På vägen hem stannade jag flera gånger och gjorde min egen privata storm chasing medan de andra speedade på framåt. Bortsett från att Marlena kraschade med moppen så var den riktigt trevlig liten utflykt och roligt att jag fick utöva min hobby lite spontant.

 

Jag fick ytterligare en artikel publicerad igår, i Expressen. Denna handlade om Storm Chasing-resan igen och till skillnad från Metro-artikeln förra veckan så var det min egen artikel. Riktigt roligt med exponering av både bloggen och StormChasingUSA.com – även om det gav otroligt dåligt resultat i form av besökare. Knappt märkbart faktiskt.

 

För ett par veckor sedan skickade jag in fyra foton från min Storm Chasing-resa till USA i juni till en fototävling i Sveriges Radio och programmet Cirrus. Fototävlingen var på temat väder.

Jag var på semester i Katalonien över helgen men fick via en arbetskollega beskedet att jag vunnit! Jag kom dessutom även på 6:e plats. Inte otippat var det mina favoritbilder som blev framröstade.

Vinnarbilden

 

Den andra bilden som kom på 6:e plats var i princip denna men utan mig.

 Läs lite om tävlingen och lyssna på motiveringen här i Sveriges Radio P1 Cirrus.

Tagged with:
 

Det är många som jag fått kontakt med som undrat om hur man gör för att åka på en sån här resa och vad det innebär etc. så jag tänkte förklara lite närmare.

Jag har uppenbarligen bara erfarenhet av en tour operator, Cloud 9 Tours. De drivs i huvudsak av en mycket erfaren guide, Charles Edwards. Därtill anlitar han olika förare beroende på antalet deltagare. Vår andreförare hette Rocky och är en privat storm chaser som länge velat åka för Cloud 9.

Resorna går som tre Tours. Tour #1 börjar i början av maj och, Tour #2 i slutet av maj och så Tour #3 i början av juni. Det är oftast bäst att åka Tour #2 men på senare tid har Tour #3 varit bättre. Slump, växthuseffekt eller tur – ingen vet. I år var tex Tour #2 en total flopp medan vår tour helt klart var den bästa perioden den här säsongen. Det bör nämnas att Tour #2 med Cloud 9 för 2010 redan är fullbokad!

Touren för två veckor kostar $2 400 och då ingår inte resan över. Hotellrum ingår för hela vistelsen men inte mat och tilltugg. Man äter på restaurang varje dag och i princip alltid bara två riktiga mål per dag – brunch och middag. Däremellan köper man tilltugg på bensinmackar etc som man stannar på.

Stannar gör man för övrigt ganska sällan om man har tur med vädret. Bensinpåfyllning innebär även påfyllning av snacksförråd och pisspaus. Man bör därför undvika att dricka mycket vatten då det inte är populärt med en spontan pisspaus mitt under stormjakt.

Det är extremt mycket bilåkande. Extremt mycket. Bilen är ens viktigaste verktyg för att ta sig ut till stormarna och sedan positionera sig kring stormarna. De värsta/bästa dagarna kan man börja vid kl 10 och komma hem vid midnatt.

Ofta känns dock inte själva stormjakten som “bilåkande” per se eftersom man är fullt upptagen med att fota, spana uppåt utåt. Travel days kan dock bli ganska långa och man bör uppskatta att se USA från bilen. Det kan nämnas att på vår tour har vi åkt 900 km! Den ena vanen är dock välutrustad med eluttag, DVD och internet.

Det bör kanske nämnas att mellanvästern inte är direkt spännande att titta på då det mest handlar om vetefält och liknande. Man sover mest i småstäder vilket är väldigt charmigt då man verkligen får en bild av uramerika. Människorna här är otroligt trevliga och lätta att prata med. Tornado Alley är också väldigt kristna områden.

Det man bör ha med sig på en sån här resa är någon lättare jacka eller tjockare tröja – gärna något som är lätt att sätta på och ta av. Temperaturerna skiftar ganska kraftigt mellan olika positioner man är uppställd i, hur mycket AC:n råkar vara påslagen samt vilket håll vinden kommer ifrån. I övrigt så är det allt som oftast väldigt varmt, ta med mer shorts än långbyxat. En liten kudde är ingen dum idé att ta med så sover du bättre i bilen. Självklart är böcker, tv-spel och allt annat tidsfördriv en bra idé att ta med. Kamera är en självklarhet, gärna en kikare och videokamera också.

Charles Edwards som driver Cloud 9 är förmodligen en av de mest erfarna guiderna som finns i den här branschen. På så sätt är han förmodligen en av de bästa också. Det råder inget tvivel om att han är duktig på att hitta stormar, positionera sig rätt för dem (vilket är otroligt viktigt) och han är dessutom väldigt trevlig.

Touren drivs något amatörmässigt och det känns ofta som man egentligen bara hänger med Charles på en rundtur – väldigt opretentiöst och oftast väldigt skönt. Det är nog få som vill ha en glättig tour guide. Däremot önskade man ofta lite mer information, både innan resan och under resan. Ibland fick man dra ur information om vad som hände, dagens planer etc. Om du åker med Cloud 9 så se det som att du åker med en kompis, inte med ett företag så får du rätt bild.

Ett mindre irritationsmoment var hur olika det var i de olika bilarna. Dels var denna ena fullt utrustad och den andra hade ingenting och dels var Charles betydligt mer erfaren än den andra föraren. Vår andra guide, Rocky, var grymt trevlig men  alldeles för feg för min smak, det gick alltid långsamt, man kom efter och var alltid lite orolig för att komma försent till en storm. Åker man med Tour #1 eller #2 åker man dock praktiskt taget alltid med George Kourounis.

George är lite av en TV-stjärna (en dokumentärserie som heter Angry Planet) och en spektakulär personlighet. Jag kan tänka mig att man inte behöver oroa sig för att komma för långt ifrån händelsernas centrum med honom. Jag vill för övrigt ha hans jobb, kolla in hans hemsida!!

Funderar du på att göra detta själv, utan tour? Har du koll på meteorologi så visst men annars är det är inget jag rekommenderar. Inte så mycket för att det skulle vara farligt men snarare för att det är så mycket som krävs för att lyckas – man ska vara vid rätt storm, på rätt sida av stormen, vid rätt tid samt kunna planera hur man ska röra sig för att vara på rätt plats vid nästa ompositionering. Lägger du ut 7 000 kr på en resa över Atlanten och ytterligare några tusen på hyrbil och bensin så är det vettigare att göra det med en tour första gången.

I övrigt kan jag starkt rekommendera er att testa på detta. Det är lite av en lotteriresa, man kan kapitalt misslyckas men när man har en bra dag då finns det ingenting jag gjort i resväg som slår det här – och jag har ändå gjort en del.

Naturen visar sig verkligen från sin grymmaste och vackraste sida samtidigt. När en supercell svävar fram som ett UFO ovanför en eller när man äntligen får se en tornado sträcka sig upp mot himlen då får man verkligen ett minne som etsar sig fast i näthinnan för livet.

Länkar: