Regnet slår lätt mot bambuhyddans tak och tillika dagens kontor. Jag halvsitter på golvet med ryggen uppbullad med kuddar och ser ut över en restaurang, Marlena som sitter och jobbar på andra sidan, ett litet bibliotek med begagnade böcker och till vänster havet som är helt stilla.
Framför mig står en kopp kaffe och en bok och ur högtalarna strömmar någon form av lågmäld chill-beat (inte Jack Johnson!). Restaurangen / guest-houset är praktiskt taget öde eftersom regnet och översvämningar har strandsatta många turister. Därtill börjar lågsäsongen nu och det är allmänt mycket färre folk i krokarna.
Skillnaden mot Kamala (Phuket) är total och i min mening betydligt bättre även om man får göra avkall på bekvämlighet och, i vissa fall, även elektriciteten.
PBC är slut nu och jag har tillsammans med Marlena Batist rört mig vidare mot Koh Lanta. Mina tidigare planer har brutits upp men det gör ganska lite en sån här dag. Bortsett från gemenskapen och sällskapet med PBC så känns det här som själva kärnan med att kunna arbeta ifrån var man vill.

Paradise Business Camp’s vistelse på Koh Chang börjar gå mot sitt slut och vi kommer snart att omgruppera till Phuket vid månadsskiftet. Detta framförallt för att vi behöver lite omväxling men för mig personligen innebär det också att jag kan träna thaiboxning, vilket jag saknat här på Koh Chang.

Nu när jag snart lämnar ön försöker jag passa på att hitta på lite av det man faktiskt kan göra här på ön så igår var jag på en djungeltur inne på ön. Ett intensivt och ganska krävande äventyr.

Jag har gått en djungeltur innan i Costa Rica. Då gick jag själv utan guide men också i en relativt otät regnskog. Den här gången var det lite annorlunda. Det kändes lite som en turistfälla när jag bokade upp det men det var det långt ifrån.

Vi var runt 10 personer i 25-30 årsåldern som klev in i skogen vid 9-tiden på morgonen. Eftersom nära 80-90% av ön är en nationalpark (det är bara kuststräckan som är oskyddad) så är djungeln mer eller mindre orörd bortsett från lite upptrampade stigar. Man märker också det när man stiger in i djungeln, man går från ett plantagefält och det är närmast en vägg av träd som möter en.

Berget vi klättrar upp för

Väl inne börjar vi sedan en strapats uppför ett berg på dryga 500 meter. Det kanske låter som en bit av en kaka och även om vi inte direkt slår oss fram med machete är det relativt jobbigt. Jag tackar mina löprundor på stranden för att inte behöva flåsa som en andsjuk flodhäst som stackaren bakom mig.

Genomsvettig

Det jobbigaste är dock värmen och luftfuktigheten, inom loppet av 45 minuter har jag inte en torr punkt på hela kroppen. Jag är en vandrande svettpöl och mina medpassagerare är inte mycket bättre däran själva. Under uppfärden pratar jag en hel del med guiden och jämför lite upplevelser jag har från Amazonas men blir lite besviken att det inte finns riktigt samma utbud av läskigheter som där.

Uppför, uppför...det är inte dimma som syns i bilden - snarare en lins som jag inte kunde torka av då allt jag hade var blött.

Några av de bakom mig har oturen att komma åt något form av getingnäste eller liknande och får snabbt svullnande stick genom byxor och tröjor! Guiden beskriver stingen som glödande metall mot huden, de som stacks beskrev det med höga vrål. Det var dock snabbt övergående med lite tigerbalsam.

Även om djungeln lyser med frånvaro av roliga djur så ser vi dock en del spår, ett hål som förmodligen bebos av en fågelspindel, intressanta små tuber som sticker upp ur marken (bon för syrsor) och ett gammalt skinn från en kungskobra. Lite senare på turen hittar vi dock en tusenfoting som hade fått Indiana Jones att stanna på universitetet och Steve Irwin himself att ta en omväg.

Inte lättare nedför

Strapatsen uppför avslutas med en härlig utsikt mot vattnet och resten av ön och sen börjar den förmodat lätta delen, att klättra nedför berget och till ett vattenfall. Detta visar sig dock vara mångdubbelt värre då man aktiverar helt andra muskelgrupper.

Därtill blir balans och skor en helt annan fråga. Jag är inte den enda som är otroligt nära att slå sig halvt fördärvad ett flertal gånger. I sista sekund är det dock alltid min trogna vandringspinne eller en hand kring en trädstam som räddar mig. Det är faktumet att man börjar bli trött, det hala underlaget samt det faktumet att rötterna på marken agerar som perfekt snubbeltrådar som gör att man rasar i backen lite nu och då. Det är helt otroligt att ingen blivit skadad under dessa turer egentligen.

En välförtjänt paus

Till slut kommer vi dock fram till “vattenfallet” som visar sig ha samma tryck som spolmekanismen på en genomsnittlig thailändsk toa. Det är torrsäsong och vi har bara haft ett regn de senaste två månaderna.

Vattenfallet har dock under århundranden gröpt ur en pool som passar perfekt att kyla av sig i. Jag överväger ett tag det klipska i att bada i stilla vatten (diarrebakterier) framförallt då jag inte har några badbyxor med mig. Frestelsen blir dock för stor. Väl i vattnet upptäcker vi att det bebos av “fiskmassagefiskar”. De är långt ifrån lika hungriga som på fiskspat inne i stan men om man står stilla kommer någon enstaka fisk fram och börjar tugga lite död hud från fötterna.

Jag spelar även lite thairoulette genom att äta den medhavda lunchen som legat och gosat i 25-gradig värme hela förmiddagen. Även där blir frestelsen för stor och jag överlåter helt enkelt problemet till morgondagen.

Den lite mer behagliga delen av turen, på en uttorkad flodbädd

Sen är det till slut en 2 h promenad i relativt behaglig terräng tillbaka till bilen igen. De svagare delarna på kroppen (för mig, mina knän) har då sedan länge klagat över behandlingen och det är ren fröjd att få komma tillbaka och sätta sig på flaket för hemtransport.

Det som är givande med denna tur är till mångt och mycket utmaningen och upplevelsen att gå i relativt orörd djungel. Djungel är dock ett relativt begrepp, det är inte lika tätt som i Amazonas (sikten är kanske 30-40 m mot Amazonas där ibland kunde vara 10-15 m såvitt jag kommer ihåg) och man måste inte slåss med anakondas för att ta sig till pirayabebodda floder.

Jag avslutade turen med att ta en massage som var ungefär 30 ggr mer plågsam än själva turen. Jag vill dock tro att den gjorde gott för jag vaknade idag utan speciellt mycket träningsvärk…och utan diarre

Lärde jag mig någonting här?: Även om man bara åker 20 minuter från närmaste 7-eleven och även om det ibland känns som Thailand är exploaterat till max så finns det faktiskt en del upplevelser som faktiskt känns relativt orörda. Det var även intressant att testa lite vad kroppen går för.