Currently viewing the category: "Mexico"

Jag hade nästan glömt att skriva lite mer om Mexico. Det var ju trots allt en ganska speciell upplevelse.

Som traditionen bjuder så hade vi förstås en svensexa även om den blev ganska hastigt planerad. Vi inhandlade en hög sombreros och på morgonen dagen innan bröllopet åkte vi ut med en båt för lite machofiske. Vi befann oss ju vid Stilla havet och där finns det både svärdfisk, segelfisk och tonfisk. Det finns också en hel del delfiner och sköldpaddor. Vår båt fick sällskap av ett släktkalas med delfiner och en handfull havssköldpaddor flöt majestätiskt förbi.

En familj delfiner som simmade med oss i 15 minuter någonting

Efter att ha njutit av sol och öl så började vi snegla mot linorna som släpade efter båten utan några som helst tendenser till napp. Jag satte mig i en fiskestol och kände mig lite som Hemingway ett tag när spöt bredvid mig helt plötsligt började hugga. Jag förstod på direkten varför djupshavsfiske är så populärt för pulsen och adrenalinet steg på direkten. Jag satte fast spöt i hållaren mellan benen och började veva och förberedde mig på en kamp på 30 minuter mot en 100 kilos svärdfisk. Jag såg framför mig ett blogginlägg med titeln “Den unge och havet”.

Jag vevade och kände mot min förvåning att svärdfisken förmodligen var halvdöd eller bara dement för den kämpade lika mycket som Zlatan under en vänskapsmatch. Blogginlägget ändrade raskt titeln till “Den unge och den gamle”. Efter 32 sekunders “kamp” så håvade jag in en 2 kilos makrilliknande ursäkt till fisk. Den hade varken svärd eller segel och var helt tondöv såvitt jag förstod…”Den besvikne och den lille makrillen” kändes inte som en stekhet titel…

Jag och en makrill

Från den här vinkeln ser fisken nästan ut som en liten haj. Det spelar dock inte någon roll vilken vinkel jag är ifrån – jag såg ändå aldrig riktigt ut som en mexare

Efter hand fiskade vi upp varsin makrill. Det enda roliga var att prata med min kusins fästman om fiske i allmänhet och att få lära mig av hur man dödar fiskar med händerna. Hur man dödar pirayor med tänderna hade jag lärt mig en gång i Amazonas men det här var lite annorlunda.

Självklart såg vi förbannat töntiga ut i våra sombreros men de räddade oss från att bränna skallarna av oss ute på havet. De fyllde också sitt syfte i att få oss att känna oss såpass idiotiska att ingenting vi gjorde kunde få oss att känna oss dummare.

Det är förmodligen svårt att se, men vi är inte mexikaner på riktigt. Det är bara hattarna.

Efter fisketuren åkte vi tillbaka och spelade TequilaPoolVolleyball – en sport som närmar sig OS-status med rekordfart. Tequila i solen kan bara sluta på två sätt, spyor i poolen eller middag. Vi valde det senare och hade sedan en lång kväll ute i Mazatlan. Som de riktiga kompisarna vi är så såg vi förstås till att Anders fick spendera hela dagen före sitt bröllop med att diskutera gårdagens middag ingående med sin vitklädde partner…och då pratar jag inte om hans blivande fru.

Brudgummen med Måns och Dennis, som softar i fören

 

För några timmar sedan gick jag in genom dörren och är hemma i Stockholm på riktigt igen. Jag har ju varit i Mexico på ett bröllop utan dess like och en släktfest som sent kommer att glömmas. Som du ju märkt har jag inte haft med mig datorn och bloggen har legat på ungefär #14 i priolistan under denna resa. Jag gissar att jag ber om ursäkt för det. Här är dock de punkterna som puttade ner bloggen på priolistan:

  1. Fira Anders och Barbaras bröllop
  2. Hänga med släkten jag inte sett på 6 månader
  3. Njuta av solen (för en gångs skull)
  4. Läsa lite fler böcker
  5. Spela volleyboll på stranden
  6. Sova länge på morgnarna
  7. Spana in Mexico
  8. Äta mexikansk mat
  9. Bonda med den nya familjen
  10. Prata spanska
  11. Dricka parasolldrinkar
  12. Skaffa solbränna till min riktiga hemkomst
  13. Lura i min mormor en massa grejer
  14. Skriva på bloggen

…ja, du ser.
I och med min hemkomst så är resdelen av detta projekt slut. Nu kommer jag att lägga in nästa växel när det gäller att söka jobb samt återta min lägenhet och utvalda delar av mitt dåtida liv. Hittills har allt varit en succé, den feta damen har klivit ut på scenen men inte börjat sjunga än. Cirkeln är inte sluten och tesen “man kan om man vill” är inte bevisad förrän jag har ett lika bra eller bättre jobb än innan också, eller hur?

Ser man det lite elakt så är jag från och med idag arbetslös, i princip pank, dåligt betald (i svenska mått mätt) och bor hemma hos min mamma…Igår var jag en do:er, en bra betald (i balinesiska mått mätt) globetrotter med strandkontor och egen bungalow. Imorgon är jag förhoppningsvis en välbetald medicinteknisk ingenjör med en fin etta på Kungsholmen med en trevlig sidoinkomst och med en grym historia att berätta för dig när vi ses ute nån gång.

 

Tjena,

Nu ar jag i Mazatlan i Mexico for min kusins brollop och min tillvaro ar ganska exakt tvartom gentemot mina senaste sex manader. Det ar hela tjocka slakten (20 pers!), ett fint hotell och inget jobbande alls…

Mindre trevligt var dock resan hit. 30 timmar via Paris och Mexico city innan vi kom fram. Jag tog inte med mig datorn for att jag inte skulle kunna jobba men angrade det snabbt. Planet var i skriande brist pa sana dar sma TV-apparater i satet framfor som raddat mangen resa och de enda filmerna visade sig vara dubbade till spanska och franska. Pa tal om det sa var det forsta gangen i mitt liv jag fatt anvanda fem av mina sprak pa en och samma dag (svenska, engelska, franska, spanska och tyska (med en Schwezisk stolgranne pa planet)).

Min enda raddning pa planet var annars mina 900 g smagodis jag tagit med mig och ett bibliotek i handbagaget som en tvaa med kok inte skulle ha behovt skammas for.

Det forsta jag gjorde i Mazatlan sedan var att gora exakt samma misstag jag gor ett par ganger per ar. Jag tyckte att jag hade “grundat” min branna i sex manader och att jag inte behovde solskyddsfaktor. Jovisst.

Min panna har gatt fran rod (med fina vita ringar kring ogonen pga solbrillorna), till brun, till brun och laderaktig, till fjallande missfoster och ar nu tillbaka pa ruta ett som rosa babyskinn.

 

Kara dagbok,

Jag har sa mycket att beratta att jag inte vet var jag ska borja. Jag tror jag som vanligt borjar med det minst roliga…liksom for att bygga upp spanningen va!

Detta minsta roliga var dock sanslost roligt. X-Changers, korpfotbollslaget jag spelade med i hostas, har i brist pa korpfotboll (och allmant vett) beslutat att tanka om och gora ny karriar inom baseball (ja eller softball). Nar min brannbollserfarenhet star hogt i kurs nar det galler spelskickligheten i vart lag kanske ni forstar hur illa laget ar (typ bara europeer som aldrig rort en softball forut). Sana har matcher brukar sluta med hockeysiffror, typ 4-2, 7-1, 5-3. Vi fick avbryta matchen pga nan lojlig regel om att man inte far ligga under med for mycket. Da var stallningen 32-1… i tredje omgangen. Det var forstas skitkul! Nasta match har vi som mal att dubbla poangskorden och vi behover allt stod vi kan fa!

Naval, det ar ju inte for att skriva om detta jag sitter har. Jag har ju varit utomlands! Detta var egentligen inte meningen men slumpen och en amerikansk kompis som heter David avgjorde sa i torsdags, slangde jag upp resvaskan pa ryggen, la ifran mig ett hjarta (bokstavligt talat) och satte kursen mot Monterrey, Mexico och min van fran Slovakien Arturo (ni kommer val ihag honom?).

Vi borde fattat redan pa planet hur den har resan skulle arta sig nar flygvardinnan rodnande som en skolflicka borjade flirta med oss och erbjod gratisol osv.

Arturo kom och hamtade upp oss pa flygplatsen tillsammans med en kompis och vi hade en liten forfest innan vi slutligen begav oss ut. Arturo varnade oss for att det kunde vara lite tomt pga att mexikanerna har spring break och nar vi kom till stallet vi skulle ut pa var det ocksa helt tomt i entren. Nar vi rundade hornet mottes vi dock av nagot som var snudd pa resans hojdpunkt. Ett vilt salsande, rumpvickande hav av mexikanskor (jaja, det kanske fanns grabbar dar ocksa). Det var helt enkelt bara att bestalla in tva flaskor tequila och flyta med.

Arturo bor, som de flesta ogifta mexikaner, kvar hos sina foraldrar. Mamman var mycket gullig som tog val hand om sina soner vilket jag aterkommer till. Hon skamde bort oss varje dag med mexikanska specialiteter och sa aven var forsta morgon.

Forsta dagen kopte vi ett par ol, tittade till historiska museet och akte sen ut till ett vattenfall. Vi passade aven pa att titta runt i omgivningen. Monterrey ar Mexicos tredje storsta stad och helt omgivet av skogskladda berg. Aldrig tidigare har jag sett en stad som sa overvaldigades av naturen runtomkring (se bilder).

Pa kvallen gick vi ut pa en annan klubb, bestallde in en flaska tequila och flot med igen. Vi traffade bland annat ett gang cirkusaktriser som jag aterkommer till.

Som ni ju redan vet ar ju den basta medicinen mot baksmalla att ge sig ut och klattra berg i oknen sa det gjorde vi dagen efter. Vi skulle besoka en grotta i oknen och linbanan upp hade alldeles for lang vantetid sa vi vandrade upp i stekande hetta. Vis av erfarenheten fran Colorado hade jag dock ett tjockt lager solskyddsfaktor och ett annu tjockare lager benmuskler.

Grottan i sig var magnifik och sa.

Nar vi klattrade grotta passade resten av stan pa att kla upp sig i svart och vitt eller gult och blatt for att titta pa El Classico. Ett Monterrey-derby. Jag fick se min forsta fotbollsmatch pa ett ar pa ett sportshak med nagra argentinskor (roarrrrrrr) vi larde kanna. Matchen var grym, 3-3, fyra resultatvandningar, mal i slutminuten osv.

Det ar inte sa mycket att saga om lordagskvallen (tequila, salsa, flyta) som om lordagskvallens forfest. Vi stamde traff med cirkusflickorna pa deras hemmaplan och sorplade ol tillsammans med lejon, snackade skit med leoparder, ovade kyssteknik med lamor, provade halsband med ormar och inte minst traffade dessa underbara mexikanska pumorna (aterigen, se bilderna).

En sak att saga om lordagskvallen var att vi akte pa banning av Arturos mamma nar vi stapplade hem vid 6.30 tiden. Hon hade legat vaken och varit orolig. Nostalgivibbar! Annu roligare var det med David som valde att sova borta och komma hem till lunch dagen efter. Han akte pa annu mera banning (oversatt genom Arturo) pa ett vanligt men bestamt vis.

Pa sondagen passade vi pa att sova ut lite och ga och shoppa sovenirer och sant. Pa kvallen gick vi och sag upptradandet vara cirkuskompisar hade. Grymt roligt. Arturo agerade mansklig kasta-kniv-tavla och jag och David stoltserade med att lyfta en 8-meters anakonda (kanske inte helt sjalva dock).

Den uppmarksamme lasaren (du finns, eller hur) har sakert redan forstatt att det inte var ormar och lejon som drog oss till cirkusen denna sondagskvall. Vi bjod med oss knivkasterskan, rockringsflickan och en argentinska fran en annan circus ut och drack Margaritas. Som den djupa fan av rockringar jag ar ville jag ju sjalvklart veta allt. Varre var dock att flickan i fraga inte kunde ett ord engelska sa vi; hor och hapna, kors i taket, tjo i chokladen, stuns i ballongen; pratade helt enkelt spanska!!

Jag, din adle och odmjuke berattare, lyckades genomfora konversation, pa spanska, nagorlunda forsterligt, utan en enda lektion, i mer an sju timmar (exklusive obligatoriskt salsande och margaritande)! Det ar inte en fraga om hur mycket av spraket i fraga man kan, det ar helt enkelt en fraga om hur motiverad man ar.

Sju timmars tungvrickande senare akte vi direkt till flygplatsen (jo, vi stannade forbi Arturo for att hamta vaskorna och blev bannade igen) och akte motvilligt hem till Kansas igen. Som en fotnot kan jag beratta att David vid det har laget hade sovit exakt en timme de senaste 48 timmarna. Vi sov pa planet.

Det ar sjalvklart overflodigt att pasta att jag hade det kanon men jag sager det anda. Mexico var kanon. Jag overskred budgeten ganska kraftigt dock sa det blir att leva pa utspatt vatten med tilltappt sugror resten av terminen (41 dagar kvar). Jag har dock en plan pa att bli rik pa hemsidor, David ska hjalpa mig. Mer om det nan annan gang.

Besos y abresos

Cristobal