Currently viewing the category: "Nordamerika"

Vi åkte som sagt ned till Texas sista dagen och jag är nu på väg hem därifrån. Det kommer bli runt 2 h sömn innan jag åker till flygplatsen och sedan tillbaka till Stockholm.

Vi avslutade Dag 13 med en typiskt amerikansk gimmickrestaurang med Texas-tema. De hade tjurballar och skallerorm på menyn. Skallerormen var det tyvärr inte säsong på och tjurballarna smakade…inte gott. Istället åt jag en blodig 18 oz köttbit. På ett podie kunde man utmana restaurangen på deras tävling att äta en 72 oz köttbit inkl bakad potatis, sallad och tilltugg på under en timme. Klarar man det får man maten gratis. Två försökte, en lyckades men herrejesus vad de såg plågade ut. Only in America.

Den sista dagen var egentligen motsatsen till de flesta andra dagar och liknade faktiskt den första dagen allra mest. Inga direkt fina stormmoln, en lång jakt på ett undflyende moln men, faktiskt, en tornado!

Allt är inte större i Texas, i alla fall inte när det gäller tornados. Dagens tornado smög sig ner från molnet, sniffade försiktigt på marken och drog sig tillbaka till säkerheten i wall cloudet igen – allt på ungefär 8 sekunder blankt. Jag hann precis ställa ned kikaren och ta ett kort på den i horisonten.

Utöver det här hann vi se ett par spektakulära blixtnedslag, bland annat fem parallella blixtrar simultant, innan molnet dog av.

Återkommer med en sammanfattning och lite närmare beskrivning av Cloud 9 och storm chasing i allmänhet. Tack alla ni som läst, framförallt alla nya läsare. Bloggen har tredubblat i antalet besökare under dessa två veckor vilket är jättekul. Det är också riktigt roligt att så många fått upp ögonen för denna bizarra sysselsättning.

Har inte tillgång till min kortläsare så det dröjer lite innan ni får se bilden på fegistornadon. Lägger upp det här då. Ska också sammanställa ett YouTube-klipp med lite highlights från resan.

Texan Stake House

 

Detaljstudie av min mat på Texan Stakehouse. Utskurna muskler med tredje gradens brännskador från ett illaluktande djur – mmm….gott!

 

Köttätare – den här snubben satte i sig 2 kg kött plus bakada potatis på under 30 min.

 

Tornadon som bara vågade vara på marken i några sekunder

 

 

Sitter i bilen nu på väg från Colorado till Texas för att ladda inför den allra sista Storm Chasing-dagen. Texas ska tydligen vara ganska lovande för morgondagen och Texas känns bra – allt är ju lite större i Texas och det var också här vi såg vår första supercell.

Fick höra på morgonen nu att några andra storm chasers (igen) hade sett en tornado bara några minuter ifrån där vi upplevt våra 130 km/h-vindar häromdagen. Det var alltså inte helt fåfängt när jag spanade ut genom fönstret och väntade på en tornado att dyka upp.

Detta vara andra gången på kort tid vi hamnat väldigt nära en tornado utan att veta om det. Tydligen hade vi hamnat mellan utflödet och inflödet – om ni tittar på bilderna från Dag 12 så ser ni vad det innebär. Regn som i princip kommer in från sidan och kraftiga vindar.

Har förmodligen gått upp ett eller fler kilo under dessa två veckor – man äter extremt dåligt och rör inte på sig över huvud taget. Kan knappt komma ihåg hur grönsaker ser ut.

 

Sitter vid frukostbordet och läser i Expressen och DN om ovädrena i Sverige. Verkar inte vara så stor skillnad hemma mot här alltså, bara det att i USA är ju allting lite större som bekant.

Dag 12 visade sig bli en klassisk Storm Chase-dag. Vi åkte till Colorado på morgonen och jagade in mot en lovande storm men vägarna gick inte åt samma håll som stormen gick så vi hamnade bakom och inne i stormen igen, vilket innebär regn och dålig sikt.

Turligt nog så poppar stormarna upp tidigare i Colorado än resten av mellanvästern så trots att vi slösade 2 h på den här stormen i onödan var klockan ändå bara runt 16 när vi gjorde vårt andra försök. Vi hamnade då framför en helt perfekt setting med två superceller bredvid varandra – man stod och tittade fram och tillbaka och visste inte riktigt vilken man skulle hålla ögonen på. Allt som saknades var en tornado för att Pulitzer Prize 2009 skulle vara mitt. Tydligen hade det varit otroligt nära då i princip allt data pekade på att en tornado skulle kunna bildas men stormen roterade lite för lite.

Vi fortsatte vidare sen och ni kan historien nu, ompositionering, wall cloud, core punch. Dagens stora händelse var dock att vi för första gången på riktigt hamnade i en hagelstorm och vi följde den i närmare 40 minuter. Haglet var inte så stort som innan (som enkronor ungefär) men tillsammans med vinden så slet det fullständigt sönder träden och trummade så hårt på bilen att det var helt omöjligt att prata.

De två supercellerna gick ihop till en lite senare och vi hoppades på The Perfect Storm men även om stormen var otroligt fotogenique så gick den aldrig bärsärkargång.

Skolboksexempel på en stormcell – regnet till höger är utflödet och det låga molnet till vänster är inflödet. Man ser hur regnet liksom sugs in mot inflödet

 

Förra bilden lite mer inzoomad

 

Regn är vackert – om man ser det på avstånd (tex på svenska väderkartan när man är i USA)

 

Två moln som vi hoppas ska börja rotera -ett vitt och ett mörkgrått beroende på hur solen lyser in

 

Otero County

 

Vitt scud

 

Boobie clouds – men inte mammatus

 

En av mina favoritbilder från resan – det här var den norra delen av dubbelsupercellen vi tittade på

 

Det här var södra delen av samma supercell – jag hade velat se den här från lite större avstånd!

 

Man ser tydligt hur supercellen är uppdelad i lager

 

Lager av moln

 

En detalj som började rotera anticykloniskt – dvs mot riktningen som resten av molnet rörde sig med

 

Gillar det här porträttet

 

Sen började det hagla ordentligt – man ser hur löven från trädet slits sönder

 

Haglet kom ned som artillerield på åkrarna

 

Foooooooore! Jag gick ut för att känna efter hur det kändes men det var inte så farligt med en tjock tröja men det sved på benen.

 

En väg i Colorado i juni

 

Solen började gå ned och molnen liknade en katamaran – en härlig syn

 

Två detaljer som man ser lite nu och då. Dels ett beaver tail-moln och dels en Vortex (en liten minitornado uppe bland molnen), man ser den senare ovanför beaver tail-molnet lite till höger om det rosa molnet.

 

Förord: Det här blev ett ganska långt inlägg – vill du bara läsa det gottigaste kan du börja vid ”Två kilometer”.

Jag pratade om brustna förväntningar igår. Jag vet inte vad man kan kalla motsatsen men det var i alla fall vad som hände idag.

Först på morgonen kom en ganska trevlig nyhet. Två tjejer som av någon anledning förväntat sig att Storm Chasing skulle innehålla betydligt större andel shopping och party i större städer hoppade av touren. Inget ont om dem men det innebar betydligt mindre motsättningar i bilarna, dessutom innebar det större rum i bilarna också.

Dagen var en Travel Day idag igen, dvs när man bara tar sig från en plats till en annan för att positionera sig inför morgondagen. Den relativt negativa stämningen som varat några dagar var som bortblåst.

Någonstans under min tredje tupplur för dagen stannade vi till vid en by som marknadsför sig genom att ha världens största handgrävna brunn. Nog var den lite imponerande men inte lika imponerande som faktumet att byn praktiskt taget utplånades den 4:e maj 2007 av, du gissade det, en tornado.

Tornadon som svepte genom staden var runt 2 km i omkrets! De hade ett litet museum (20 m2) som var till för brunnen men som tjänstgjorde som tillfälligt tornadomuseum också. Vi fick se bilder från den enorma förödelsen som tornadon innebar. I ett träd hittade jag en plåtbit som fortfarande satt lindad kring en gren…

T v å k i l o m e t e r ! !

Lite senare stannade vi vid en mack där en väldigt menlös storm tornade upp sig några mil längre bort. Eftersom vi inte hade något bättre att göra så åkte vi in mot den. Den visade inga ”bra” tecken, hade inte ens en sk. Storm watch-anmärkning.

Ett säkert tecken som dock löjligt ofta visar sig vara ett bra tecken är dock att man råkar ha ihjäl en fågel med vindrutan på vägen in. Detta hände i Wyoming-tornadon och det skedde även nu. Tydligen är kombinationen dödad fågel/tornado väldigt vanlig på Cloud 9 av någon anledning.

Vi såg dock ingen tornado idag men det vi upplevde var snudd på lika bra.

På väg in i stormen tyckte vi oss skönja en funnel men det är så ofta önsketänkande och lätt att blanda ihop med scud (lågflygande moln) att man sällan reflekterar så mycket över det. Fotobevis senare visade dock  att det stämde – det var en funnel (en ”tornado” som inte når marken).
Lite längre in i stormen kom allt på en gång, den blev stormvarnad och fick sedan status Tornado warning. Ännu lite senare fick vi info om att en tornado rapporterats från stormen. Av detta såg vi inte mycket då vi återigen hamnade mitt i regnet och hade väldigt svårt att ta oss ur det.

Vi hade tidigt tagit beslutet att göra en core punch för skojs skull eftersom chansen att stormen skulle producera en tornado var minimal. Annars hade det varit bättre att stanna utanför för att bättre se den.
Hursomhelst, en bit in insåg vi, med facit i hand, att det förmodligen var fel beslut att göra en core punch. Vi gav officiellt upp och började åka ur stormen igen. Då inträffade istället det som gjorde hela den här dagen.

Sikten minskade snabbt samtidigt som vinden och regnet tilltog ordentligt. Till slut var sikten så dålig att man inte ens såg 5 meter framåt, sikten på sidorna var något bättre – kanske 20-30 meter. Vinden fortsatte tillta och till slut var det löjligt starka vindar. Våra guider som hållt på med storm chasing och hurricane chasing i runt 20 år uppskattade kastvindarna till 80 mph – 130 kilometer i timmen!

E t t h u n d r a t r e t t i o   k m / h

Detta motsvarar styrkan i att vara mitt i en tornado (F1) eller en kategori 1 orkan. Skillnaden mellan att vara i 130 km/h i en tornado och att vara i samma hastighet utan tornado är att i en tornado är vindarna mer koncentrerade till en viss punkt och säkert lite mer. Om jag förstod min guide rätt var vi i en sk mesocyklon, dvs en mer odefinierad roterande luftmassa under en storm. En luftmassa som också närsomhelst kan producera en tornado, tom rakt ovanför en. Vi var ganska glada för att det inte haglade för då hade nog sidorutorna rykt – tänk dig haglet ni sett på bilderna innan. I 130 km/h. Från sidan.

Det mest spännande med här var att man visste att man var mitt i riskområdet på en storm med tornadovarning. Detta med en sikt på 20 meter. Jag tittade ut genom fönstret och bara väntade på att den rundade formen av en tornado skulle bryta av vid siktfronten. Det läskigaste var kanske att jag egentligen hoppades på det. Ibland händer inte logiken med. Hade jag fått ok hade jag också hoppat ut för att känna vindstyrkan med kroppen.

Mitt i denna orkan får vi dessutom möte med två långtradare på den lilla vägen. Vi hamnar i lä och kastas ut i orkanstyrkan igen – vid båda passagerna är man väldigt medveten om risken att långtradarna faktiskt kan välta rakt över en. Några minuter senare avtar vindarna lika snabbt som de kom och vi var ute ur stormens centrum igen.

Det här var nog det mest pulshöjande på hela resan, inklusive tornadon, och det kom som en ren bonus. Kändes lite som en revansch för gårdagen där man förväntade sig allt och inte fick något speciellt, idag förväntade jag mig ingenting och blev fångad av en stormvind.

Basketkorg i Greensburg, som drabbades av en F5-tornado för två år sedan

 

En plåtbit som lindats kring en gren vid tornadon i Greensburg

 

Ett sönderskalat träd och en källare utan hus – Greensburg.

 

Tagged with:
 

Den härliga gårdagen slutade på ett ganska fint hotell eftersom vi helt enkelt inte fick tag på något annat. Inte mig emot då boendet ingår.

Den här helgen förväntas bli riktigt bra och den började uppenbarligen riktigt bra men lördagen var en s.k. bust day. Dvs, man åker ut till ett område som har de rätta förutsättningarna men där det aldrig riktigt händer något. Vi stannade vid ett majsfält i Iowa och det var extremt varmt och fuktigt men det hände absolut ingenting. Höjdpunkten var när vi åkte in till den lilla stan bredvid (Sidney, Iowa) och köpte en Fat Tire (öl från Colorado) och satte oss vid vattencisternen och chillade.

En annan intressant sak är att titta på gruppdynamiken bland oss resenärer. Hur grupper bildas, och hur olika folk reagerar framförallt på tristessen som ganska ofta infinner sig (5-6 h i bilen per dag!) beroende mycket på hur förberedd man är på det. Jag hade en tanke på att göra en reflektion av hur konflikter växer på samma sätt som ett stormmoln men det får bli en annan gång.

Sidney – Ett av många ortsnamn som har någon annan motsvarighet i världen.

 

George har en TV-serie som heter Angry planet där han dokumenterar allt från tornados till laviner och vulkaner. Han arbetar ibland på Cloud9Tours.

 

Det är verkligen så att när det händer, då händer det överallt. Vi åkte vidare till molnet som skapat tornadon tidigare på eftermiddagen. Den hade fortsatt stark rotation vilket gjorde att cellen fått en otroligt vacker rund form med olika lager. Vi åkte in under där men det var slut med tornados för idag. Istället fick vi återigen uppleva den enorma känslan av att stå under en supercell när wall cloudet undertill äter sig fram.

Solen var på väg att gå ned vilket skapade en hel del härliga färger. När solen väl gått ned utspelades ett blixtspektakel jag inte sett maken till. När man sett vad naturen kan göra under dagen och sedan höra stormmolnet mullra och blixtra, då är det lätt att känna sig väldigt liten.

Till slut gav vi upp för dagen kring 22-tiden och började röra oss mot hotell och middag så hade vi tvillingsupercellerna bredvid oss. De rörde sig diagonalt längs med vår färdväg, mot motorvägen vi körde på och blixtrade mellan varandra, och lyste upp hela himlen. Det var förmodligen 2-3 blixtrar i sekunden! Detta ackompanjerat med radion som i mörkret meddelar: “We have a tornado warning. Go down to your basements. This is a very dangerous storm. etc. etc.”.

Dagen avslutades på en restaurang som några minuter innan hade legat i vägen för supercellerna men som klarat sig. Vi åt middag med hela den utökade gruppen av forskare, TV-folk etc.

Vilken jäkla dag!!

Supercell med tydliga rundade lager. Jag vet, vi åker in under den!

 

Lite närmare, wall cloudet undertill är tydligt och stort.

 

Här är vi precis i utkanten av molnet. Wall cloudet (mörkgrått) äter sig fram som något ur en katastroffilm.

 

Molnet är så väldefinierat att man se en helt rak skugga från det.

 

Tittar man åt andra hållet ser man den andra supercellen som är lika fint rundad och väldigt, väldigt väldefinierad. Wall cloudet undertill är knappt synbart.

 

Solen börjar gå ned och skappar långa skuggor kring mammatusmolnen

 

En magnifik syn

 

Jag tog runt 50 bilder. Det här var den enda blixten jag fångade. Vid det här tillfället blixtrade det bara var 10:e sekund så det var lite svårt.

 

Vi kom tillbaka till en lokal restaurang och kollade in vädernyheterna. Känslan var väldigt mycket som när man varit på en fotbollsmatch med sitt favoritlag och sett dem vinna. Sen kommer man hem och tittar på sportnyheterna för att se målen och allt annat ur alla andra vinklar samt diskutera varandras uppfattningar om dagens händelse.

 

Enorma hagelbollar. De använde dessa som is till drinkarna 🙂

Kolla också in the Weather channels väldigt fina videorapport från tornadon.

Tagged with:
 

Jag kommer inte ihåg riktigt om det var samma storm vi följde vidare men jag tror det. Vi hamnade till slut ute på ett fält där ett wall cloud drog in sakta och majestätiskt. Det var ett perfekt upplägg för en otroligt vacker tornado men rotationen var inte tillräckligt stark, den skapade en väldigt tydlig funnel (dvs en tornado som inte når till marken) men orkade aldrig hela vägen ned. En väldigt vacker upplevelse som man kunde njuta mer av nu när adrenalinet börjat lägga sig.

Funnel ute på vetefältet

 

Vi stannar återigen, den här gången för att våra guider ville prata med en kille som hållt på med storm chasing i 50 år! Han i vitt.

 

Det här var en sån här dag då allt går rätt och man ser saker överallt. Till vänster om solen syns en sk “sun dog”, en minisol bredvid solen. Ett himlafenomen som jag inte har en aning om hur det uppstår.

 

Två superceller som gått in i varandra. Man kan se linsmoln på det högra molnet och mammatus på “takmolnet” ovanför.

 

Här ser man tydligt att det är starka vindar högt uppe. De drar ut övre delen av molnen till ett sk “anvil”.

 

En bild där kameran inte är riktad uppåt. Ett hysteriskt långt tåg.

Tagged with:
 

Japp, idag kom tornadon och vilken tornado!

Upplägget i korthet var att det såg ganska bra ut på morgonen, det första molnet vi åker ut till verkar ha alla attribut vi vill ha: ett lågt svävande wall cloud, stark rotation och stora hagel.

Vi kommer ut lagom till att kunna ställa oss redo för att börja filma och fotografera. Molnet börjar bilda en funnel som sedan går tillbaka in i molnet. Vid andra försöket når den ända ned och skapar snabbt en tornado. Den växer snabbt och når upp till en bas på några hundra meter. Efter ett kort tag börjar det hagla i storleksordningen ärtor, vi började då omgruppera oss.

Under vår ompositionering växte hagelstormen till storleksordningen golfbollar. Bilen var alltså under ett regn av isbollar stora som golfbollar. De smällde så in i helskotta inne i bilen när det träffade taket, fönster och vindruta.

Vi satte av till nästa punkt där tornadon fått mer av ett regnmoln kring sig som sakta roterade och samtidigt gjorde tornadon lite svår att se. Vi körde vidare ut på en väg som kantades av tiotals storm watcher-bilar, då kom den in mot oss rakt in från höger. Jag ville stanna men hörsammades inte helt 🙂

Slutligen positionerade vi oss på en liten platå och fick en enastående syn av när den “roped out” – det sista stadiet. Vi var lyckliga nog att ha solen i ryggen vilket gjorde tornadon helt vit. En helt fantastisk syn!

Det här var bara början på dagen.

Touchdown – en smal funnel når hela vägen ner till marken. Funneln blir en tornado.

Tornadon är fullt utvecklad och är omgiven av hagel vilket syns genom den grönaktiga färgen runtomkring.

 

Man kan se hur tornadon sträcker sig upp som ett rör upp i molnet

 

Tornadon blir insvept i regn och blir lite svårare att se

 

Ny position, tornadon har börjat dö ut lite, man kan se hur den sträcker sig in i ett grönt hål av hagel

 

Den här synen var så vacker att vi tar den från en annan vinkel

 

Nu är vi uppe på platån och har solen i ryggen. Man kan se hur den börjar smalna av nedtill.

 

Kolla in “rökringarna” kring den övre delen!

 

Den smala delen blir större och gör att den ser ut som en fågel med näbb

 

+20 p till mig 

 

En helt fantastisk syn. Den börjar “rope out” och snurrar runt kring sin egen axel.

 

10-15 min efter att den börjat försvinner den som er urblåst ballong. Jag har haft en fånleende hela tiden. Stämningen i bilen är extatisk.

 

 

 

 

Tagged with:
 

Dag 3 lärde vi oss hur stormar fungerar. Idag lärde vi oss att det inte alltid blir så mycket av en storm.

Vi skyndade oss tidigt upp från Colby, KS, för att åka till Colorados slätter där det för dagen var troligast att det skulle kunna bildas stormar. Det gäller att det är främst:

  1. Fuktigt i luften så att moln bildas, detta sker oftast (alltid) med en vind från Mexikanska golfen
  2. En stark vind i de övre luftlagren som liksom drar ut ett molns övre del så att det inte kväver sig självt
  3. En stark ytvind vid marken som går i vinkel mot den övre vinden som sätter spinn på luften
  4. Förmodligen mycket till, men det är detta jag lärt mig såhär långt

Det började bubbla i lufthavet ganska tidigt på eftermiddagen så vi åkte ut till ett mycket lovande moln, men framförallt mycket vackert. Solen låg på ordentligt och med Klippiga bergen i bakgrunden var det en fantastisk syn. Stormen kom igång lite men dog sedan ut som en pysande ballong så vi åkte tillbaka till vårt base camp i området – ett litet köpcentrum.

Där väntade vi ett tag till och åkte sedan ut till ett nytt lovande objekt. Detta delade upp sig i ett nord och sydligt moln och vi satsade på det södra som även det dog ut som en pysande ballong. Då såg vi, till vår frustration, på radarn att det andra blommat ut ordentligt istället. Det färdades dock med 30 mph och var redan en bit därifrån så det fanns ingen chans att hinna ifatt det. Vi åkte efter ett moln lite halvhjärtat men gav sedan upp och åkte tillbaka till vårt basecamp igen.

Det är verkligen inte alltid så lätt att jaga. Grundförutsättningarna kan finnas där men är inte alltid optimala, i år har grundförutsättningarna varit usla även om de förbättras ordentligt från och med början av vår tur. Därtill kommer faktumet att det uppenbarligen inte alltid blir så mycket av alla stormar.

Ett annat problem när man jagar, och något som kräver en hel del erfarenhet, är att positionera sig för stormen. Man vill ligga lite i framkant på den men det är inte alltid att bara köra dit för det krävs förstås att det går vägar dit. På landsbygden kan man ibland åka en bra stund norrut när allt man vill göra är att ta en sväng västerut. Ett annat problem som är tydligt speciellt Colorado är att även om mellanvästern är platt så finns det alltid lite kullar och ligger man i en kulldal så ser man inte så mycket.

I väntan på att eventuellt åka ut igen sent på eftermiddagen gav vi upp lite och satte oss i baksätet på den mest välutrustade bussen, köpte lite lokal öl och kollade på the Attack of the killer tomatoes.

Två småtråkiga dagar på raken och det märks på gruppen där några börjat bli lite griniga.

Lite bilder från dagen:

Ni som tittat på Discovery channel känner kanske igen den här – TIV: Tornado Intercept Vehicle. Vi stöter på den lite nu och då. Här kör den bakom oss.

 

Vortex 2 – Ett stort forskningsprojekt som följs av Weather Channel här i USA

 

Det första molnet vi jagade på dagen. Längst ner på “dammsugaren” kan man skönja en lite brusigare del. Detta är wall cloudet jag skrev så mycket om i Dag 3. Här får man lite perspektiv på hur enormt molnet är i jämförelse med detta. En eventuell tornado skulle alltså bara vara en liten plutt i horisonten i denna bild.

 

Här har vi kommit lite närmare och wall cloudet är lite mer tydligt. Molnet har börjat dö och snabeln eller dammsugaren börjar bli smalare. Liknelsen med en dammsugare är för övrigt inte helt fel eftersom det här är inflödet av luft till molnet.

 

Klippiga bergen i bakgrunden

 

Mammatus-moln eller “boobie clouds” som vi säger i bilen. Ett fenomen som kan bli extremt vackert.

 

Precis i mitten på det här molnet kan du se som om det vore tallrikar högst upp på molnet. Dessa kallas linsmoln och grymt fina och helt runda.

 

En helt vanlig regnbåge får avsluta den här bildserien. Den såg dubbel ut i verkligheten men det syns inte så mycket i bilden.

Tagged with:
 

Vi har precis susat förbi de svenskbygderna jag besökte i 2003 – Lindsborg, Falun etc. Det är med en god portion nostalgi jag är tillbaka i Kansas igen. Jag känner igen den osannolika värmen (runt 33 grader), de stora slätterna och de små farmarna. Riktigt roligt.

Sen finns det ju verkligen en hel del i Kansas som inte är så roligt, läs tex vad DN skriver idag.