Även om jag numera är ute ur landet och inte behöver bekymra mig för kommunistiska spioner som läser min Facebook-wall och analyserar mina (icke-existerande) tweets så kan jag med gott samvete säga att jag verkligen gillade landet. Eller Saigon snarare. Eller kanske ännu mer de människor (både västerlänningar och vietnameser) jag träffade. Detta undantaget taxichauffören i taxi 528 som blåste mig på hutlösa $12. Ibland får man dock bara en bra magkänsla över en plats och man känner sig lite hemma, även om man i vissa fall kanske inte kan säga exakt varför.

Jag spenderade dock morgnar och eftermiddagar med att jobba från ett grymt skönt café och kvällarna med att hänga med Anders och hans kompisar. Poolen på hans takterass var snudd på magisk! Sista dagen åkte jag också ut till Cu Chi tunnels som är ett tunnelnät som Ville & Calle (aka Victor Charlie, aka Viet Cong) byggde under vietnamkriget och fortsatte gräva allt eftersom.

Det var en upplevelse av rang då vi hade en utmärkt guide och då själva touren var riktigt välgjord. Hur man än ser på det politiskt så kan jag inte annat än tycka synd om de amerikanska soldater som var positionerade i detta område. Tät djungel, ett tunnelsystem med ingångshål stora som en normalstor bordstablett där de poppade upp, sköt några soldater och sen flydde ner igen. Utöver detta placerade de fällor som skulle fått Jigsaw i Saw-filmerna att kännas barmhärtig och konventionell.

Denna Feel Bad-turné fortsatte jag med på vad jag har för mig heter “Museet för amerikanska krigsförbrytelser”. Det var i alla fall vad det handlade om. Vid ingången möttes jag av en kvinna som gick ut gråtandes och det är högst förståeligt. Konsekvenserna av Agent Orange är bland det värsta jag sett.

Upplevelser handlar, anser jag, om att skapa en ny uppfattning, utmana gamla åsikter och lära sig något nytt och på så sätt kändes denna dag som en bra upplevelse.

Stort tack till Anders och Uyen som tog hand om mig trots ett intensivt eget schema.

En verkstad för hantverk där handikappade arbetar

Propagandafilm från 60-talet (?) under besöket av Cu Chi tunnlarna. "This is Nguyen. He is a national hero after killing 15 americans and two tanks. He is known as the Big American Killer". Ganska intressant att se den andra sidan av Vietnam-filmerna...

En sked Lara Croft, en skopa Saw, två rejäla nypor uppfinningsrikedom. Sen låter man helt bli att trampa där.

Vår guide förevisar hur stora hålen var som Victor Charlie hoppade ut och in i. Stora nog för en vietnames, inte stora nog för en amerikan.

Ville och Calle tar en välförtjänt paus. Jag ser något misstänkt men enligt Ville var det bara en kakadua.

Inte rätt plats att placera skolans 60-metersbana.

Inne i en tunnel. Inte så klaustrofobiskt som man skulle kunna tro (då hade jag ändå sett The Descent två dagar innan). Detta var dock en av de större tunnlarna.

Jag har tillfälligt lämnat Paradise Business Camp för att åka på en så kallad Visa Run, det vill säga lämna landet för att förnya visumet. Jag valde att åka till Ho Chi Minh City (HCMC, tidigare kallat Saigon) i Vietnam och hälsa på Anders Palm som jag lärde känna under några dagar i Australien 2008 (under min Bali-tid).

Anders bor och jobbar här sedan 2½ år tillbaka. När jag träffade honom var han VD för ett mindre (webb?)-företag. Han sa dock upp sig därifrån för att starta eget. Han driver nu expat.vn och är precis i färd med att lansera en ny tjänst som jag inte riktigt vet om jag får outa här riktigt än.

Det är annars kul med lite miljöombyte. HCMC är en riktigt bullrig, typiskt asiatisk, storstad. Vanligtvis är jag inte så förtjust i det men nu är det riktigt skönt att uppleva något annat – även om jag faktiskt planerar att jobba även härifrån. Självklart ska jag dock turista lite också. Är framförallt sugen på att se saker från Vietnam-kriget (mot USA that is…de har ju krigat, och vunnit, mot i princip varenda stormakt under modern tid).

Det är ju faktiskt 77 gånger mer intressant med modern historia än äldre historia. Att åka till Poltava kanske skulle vara intressant men vad har man för relation till Karl XII:s karoliner nuförtiden egentligen (om det nu var han som bråkade där)? Vietnamkriget har man ju, framförallt via amerikanska filmer, en stark uppfattning om. Jag tänkte tex hela tiden under djungelturen jag gick: “Det här är fan jobbigt, men tänk att göra samma sak med 20 kg packning, en bössa i handen och krypskyttar och bakhåll bakom varje giftormsbesudlad buske i hela djungeln.”.

Jag kommer ihåg när jag var i Bosnien för ett par år sedan. Hur verkligt det kändes på ett helt annat sätt än med många andra platser jag varit i. Bara 15 år tidigare hade människor, européer som du och jag, skjutit ihjäl grannar, hämnats, gråtit, varit hjältar och mördare. Det var på något sätt så lätt att applicera på sin egen vardag på ett sätt som jag inte riktigt känt innan.

Nu tror jag inte att det kommer att bli samma sak här men det kan åtminstone ge mig lite substans till alla pang-pang-filmer man sett under sin uppväxt.

I övrigt är Facebook bannat här. Undrar om vietnameserna får mer gjort på dagarna?

Idag har jag lärt mig: Det här kan jag egentligen redan men blir ständigt påmind om det. Förhandla aldrig priset i en taxi. När häcken träffar lädret och hjulen snurrar är du i en dålig maktposition. Två väskor fulla med värdesaker och noll kunskap om staden förbättrar inte den situationen direkt. Brist på information och snabbhet/säkerhet leder, som tidigare konstaterat, till att man får punga ut. Fick betala tredubbelt pris trots att jag visste vad som var normalt pris.