Currently viewing the category: "Thailand"

Jag är numera inne på min sista vecka. Marlena Batist har åkt vidare men jag har återigen besök av några kompisar och jag börjar så sakteliga komma in i semesterlunket. Jag börjar till och med få en solbränna till slut!

Vi spenderar numera dagarna med att göra ganska lite, läsa lite mer och åka en massa moppe runt ön. Det är nåt så sanslöst roligt med att åka moppe här. Det är en grym frihetskänsla och det ligger en viss meditativ kvalitet i att puttra runt på ön så jag har nog sett stora delar av ön nu.

Jag har dragit ned arbetandet till ett minimum även om jag har lite svårt att verkligen koppla loss allt. Jag gjorde en lite djupare ekonomisk analys häromdan och insåg att det faktiskt gått lite bättre än jag först trott så jag känner mig riktigt nöjd. Nu handlar allt om att ladda om, njuta av strandlivet ordentligt och se till att jag är lika taggad på att ta nästa steg när jag kommer hem.

Så, sammanfattningsvis har det varit ett – återigen – otroligt lyckat projekt. Det har gått bra att jobba, jag har lyckats fokusera på rätt saker, fritiden har varit mycket trevlig med trevliga människor att umgås med, thaiboxning och mycket trevliga omgivningar. Jag är sugen på att göra PBC2012 också men än så länge tänker jag inte så mycket på det, jag måste landa lite först. Dessutom är det svårt att förutspå hur mitt (affärs)-liv ser ut om ett år även om jag såklart har mina mål.

Jag avslutar med lite bilder från de senaste veckorna här på Koh Lanta:

Bee bee's

Restaurangen där jag arbetat och hängt de senaste två veckorna, Bee Bee's.

I den lilla hyddan till vänster brukar jag avrunda dagen med en öl.

Volleyballplanen

Ibland pajar internet på Bee Bee's och då får jag sätta mig här. Det ser soft ut men är ofta lite för varmt.

Stranden på Klong Khong. Inte jättebra att bada vid men fin annars.

En tillfällig arbetsplats på Klong Nin

Posar för ett nytt bloggfoto

Marlena och Rebecka i träningslokalen

Marlena

Sista dagen på gymmet

Träningskompisar

 

Nytt kontor.

Jag har spenderat den senaste veckan på Koh Lanta som är en ö i allra sydligaste Thailand, nära gränsen till Malaysia. Ön är vitt skild från Kamala och Phuket där de sista tre veckorna spenderades på Paradise Business Camp. Kamala var mycket mer av en turistort och det var nog ingen som föredrog det över Koh Chang, men det var ju inget vi visste när vi flyttade dit.

Det positiva är dock att kontrasten blev än större och Koh Lanta stod än mer ut som en fantastisk plats efteråt. Lågsäsongen kombinerat med de senaste dagarnas stormar hade gjort ön väldigt sparsamt bebodd och mycket billigare (nästan halva priset gentemot motsvarande rum på Koh Chang).

Vi blev avlämpade av bussen på en strand och hittade strax till ett helt, helt fantastiskt ställe vid namn Bee Bees på Klong Khong (ingen relation till den stora apan). Det är en beach hut / restaurang / guest house med små celler av bord / hyddor utplacerade lite här och var. Vissa byggde på höjden och alla mer eller mindre unika. Vi gjorde det snabbt till vårt kontor och hyddorna blev lika snabbt våra “cubicles”.

Fem i solnedgång är det servitörerna mot farangerna.

Det känns verkligen som ett lugn spridit sig, det är bara drygt två veckor kvar av min thailandsvistelse och jag vet att det är här jag ska spendera resten av tiden. Jag jobbar på förmiddagarna och en bit in på eftermiddagen och sen går jag och tränar på Lanta gym (som är fyra armbågar av fem, ffa jämfört med Kamalas MT-gym). När jag kommer tillbaka till Bee Bees så har beach volleyballen precis satt igång, vi spelar till solnedgången då vi som hänger här går ner och badar.

Efter det svalkar jag av mig med en kall öl medan de sista strålarna försvinner. Ur de spridda högtalarna strömmar soft avkopplingsmusik.

Det är helt enkelt fantastiskt. Det är paradiset. Och, by God, det är mitt kontor.

Här uppe sitter jag och tar min öl efter volleyball och bad.

 

 

 

Regnet slår lätt mot bambuhyddans tak och tillika dagens kontor. Jag halvsitter på golvet med ryggen uppbullad med kuddar och ser ut över en restaurang, Marlena som sitter och jobbar på andra sidan, ett litet bibliotek med begagnade böcker och till vänster havet som är helt stilla.
Framför mig står en kopp kaffe och en bok och ur högtalarna strömmar någon form av lågmäld chill-beat (inte Jack Johnson!). Restaurangen / guest-houset är praktiskt taget öde eftersom regnet och översvämningar har strandsatta många turister. Därtill börjar lågsäsongen nu och det är allmänt mycket färre folk i krokarna.
Skillnaden mot Kamala (Phuket) är total och i min mening betydligt bättre även om man får göra avkall på bekvämlighet och, i vissa fall, även elektriciteten.
PBC är slut nu och jag har tillsammans med Marlena Batist rört mig vidare mot Koh Lanta. Mina tidigare planer har brutits upp men det gör ganska lite en sån här dag. Bortsett från gemenskapen och sällskapet med PBC så känns det här som själva kärnan med att kunna arbeta ifrån var man vill.

 

Vi gjorde en liten moppetur idag runtomkring Kamala och ledda av vår guide, och tillika PBC-partner, Petter så hamnade vi på en utsökt liten utsiktsplats där vi avnjöt ett glas iskaffe. Kort därpå såg vi hur ett tydligt avgränsat regnoväder började röra sig in och började skymma Patong längre in i bukten.

Regnet drar in över Patong

Vi övervägde om vi skulle ta tillfället i akt att åka före ovädret var över oss men hade precis fått in vår dricka så vi stannade kvar och spelade lite Yatzy istället. Jag tyckte förstås det var roligt att beskåda ovädret från vår fina punkt så jag stannade mer än gärna.

Ovädret drog förbi bredvid oss och ut mot havs. Jag började känna igen vissa drag från Storm Chasingen (en Beaver Tail, för den promillen som vet vad det innebär) och skojade lite med Petter om att jag kunde skymta antydan till en tornado. Kort därefter insåg jag att det faktiskt utvecklades till en litet, men ganska tydligt “funnel cloud” – dvs ansatsen till en tornado (eller om man ska vara teknisk, en “water spout”) – vilket jag förstås tyckte var skitroligt! Den var där i 1-2 minuter och precis på “rätt” ställe så det är nog ingen tvekan om att det verkligen var ett funnel cloud.

Ett litet funnel cloud som sticker ut.

Inzoomat...

På vägen hem stannade jag flera gånger och gjorde min egen privata storm chasing medan de andra speedade på framåt. Bortsett från att Marlena kraschade med moppen så var den riktigt trevlig liten utflykt och roligt att jag fick utöva min hobby lite spontant.

 

Gymmet i Kamala

Den senaste tiden har vi fått tillökning i PBC-familjen med bland annat Stefan Persson och Marlena Batist. I och med detta har jag även fått en träningspartner till thaiboxningen, vilket är riktigt roligt.

Marlena var med redan vid vår PBC-middag i Stockholm i mellandagarna och gör en längre turné runt världen för att jobba med olika distansprojekt samt blogga på Yourlife.nu.

Andra veckan in i thaiboxningen nu så börjar jag komma in lite i rutinerna även om det fortfarande är grymt jobbigt emellanåt. Gymmet jag tränar på här i Kamala är litet, lite sunkigt men med fördelen att det i princip enbart är privatträning, vilket inte var fallet i Rawai. Jag betalar 4 000 Baht för tre veckor (en gång om dagen, 6 dagar i veckan).

Om jag ser lätt plågad ut är det för att...jag är lätt plågad.

 

Om jag ser lätt svettig ut är det för att...jag är helt överjävligt svettig. Förlorar nog en 3 liter vätska varje pass...den här dagen var det också 34 grader när vi körde.

Marlena njuter lite mer av upplevelsen, ser det ut som i alla fall.

Precis bredvid gymmet ligger en småskola. Två västerlänningar som boxas lockar förstås dit nyfikna 4-åringar. De skrattade gott och gjorde det härligt svårt att koncentrera sig.

Ett tag var det närmare 20-25 ungar som stod och tittade, ropade och skrattade.

 

 

Jag har återigen börjat komma igång med thaiboxningen, efter nära tre års uppehåll. Tyvärr har kroppen hunnit åldras tre år under tiden, eller så är det bara jag som inte riktigt kommer ihåg hur jobbigt det var. Senast tränade jag i Rawai på södra Phuket, i dagsläget tränar jag i Kamala på östra Phuket, dit PBC har omgrupperat för andra halvan.
Gymmet skiljer sig väldigt mycket från det i Rawai, det är mycket mindre och lite småsunkigt men det går att träna nästan lika bra och det är ju huvudsaken. Det är också bara runt 4-5 personer som tränar där, inklusive hotellägarens trettonåriga son på hotellet där jag bor.

Även om det ibland är lite loj stämning är dock träningen hård, även jag numera bara tränar 1 x 2h (istället för 2 x 2h). Det är 20 minuters löpning till lokalen, 10 minuters uppvärmning med hopp på traktordäck, skuggboxning, säckboxning och sen direktträning med pads  mot en tränare. Sen 20 minuters löpning hem igen. Tyvärr inträffar ofta dit- och hemlöpning med de schemalagda regnskurarna – inte för att jag kan bli blötare men ändå.

Tre dagars träning, sen massage

Ville lägga in en bild på massage, det här var den bästa jag hade på datorn.

Efter tre dagar var jag dock ganska slutkörd i kroppen efter denna kraftiga upprampning i träningsintensitet (har mest sprungit korta sträckor på stranden och gymmat 1-3 ggr per vecka på Koh Chang). Igår unnade jag mig en thaimassage, något jag gjort nästan var 3-4:e dag på Koh Chang.

 

Jag kom då på något som jag nästan glömt av från tiden vid Rawai (då jag också ofta gick på thaimassage). Det är stundvis extremt njutbart men emellanåt även extremt plågsamt, framförallt efter träning. Jag undrar nästan om inte både thaiboxning och thaimassage är utgreningar från en och samma thailändska kroppskonstform!

Likheterna är slående. Man får använda knän, fötter och armbågar i båda aktiviteterna. Man blir nästan lika slut (om än inte lika trött) av båda. De har båda inslag av smärta och av vällust. De slutar också båda med att jag ligger ner…

Nu har förstås thaimassagen betydligt fler inslag av njutning (vi pratar inte “happy ending” här) än thaiboxningen men ju mer thaiboxning man kört desto mindre blir det av den portionen. Detta eftersom man redan har ont, blåmärken och sträckningar i varje del av kroppen. Imorse upptäckte jag ett blåmärke på lägre triceps som jag helt ärligt inte vet kommer ifrån massagen eller boxningen!

Vad kan man dra för slutsats av detta?

Kombinationen av thaiboxning och thaimassage  är oslagbar och det är intressant vilka gemensamma beröringspunkter de har (även bokstavligt talat). Det må vara plågsamt ibland med vissa element i massagen men det gör verkligen under för kroppen och  känns nästan nödvändigt om man ska kunna orka köra alla sex dagar i veckan.

 

Paradise Business Camp’s vistelse på Koh Chang börjar gå mot sitt slut och vi kommer snart att omgruppera till Phuket vid månadsskiftet. Detta framförallt för att vi behöver lite omväxling men för mig personligen innebär det också att jag kan träna thaiboxning, vilket jag saknat här på Koh Chang.

Nu när jag snart lämnar ön försöker jag passa på att hitta på lite av det man faktiskt kan göra här på ön så igår var jag på en djungeltur inne på ön. Ett intensivt och ganska krävande äventyr.

Jag har gått en djungeltur innan i Costa Rica. Då gick jag själv utan guide men också i en relativt otät regnskog. Den här gången var det lite annorlunda. Det kändes lite som en turistfälla när jag bokade upp det men det var det långt ifrån.

Vi var runt 10 personer i 25-30 årsåldern som klev in i skogen vid 9-tiden på morgonen. Eftersom nära 80-90% av ön är en nationalpark (det är bara kuststräckan som är oskyddad) så är djungeln mer eller mindre orörd bortsett från lite upptrampade stigar. Man märker också det när man stiger in i djungeln, man går från ett plantagefält och det är närmast en vägg av träd som möter en.

Berget vi klättrar upp för

Väl inne börjar vi sedan en strapats uppför ett berg på dryga 500 meter. Det kanske låter som en bit av en kaka och även om vi inte direkt slår oss fram med machete är det relativt jobbigt. Jag tackar mina löprundor på stranden för att inte behöva flåsa som en andsjuk flodhäst som stackaren bakom mig.

Genomsvettig

Det jobbigaste är dock värmen och luftfuktigheten, inom loppet av 45 minuter har jag inte en torr punkt på hela kroppen. Jag är en vandrande svettpöl och mina medpassagerare är inte mycket bättre däran själva. Under uppfärden pratar jag en hel del med guiden och jämför lite upplevelser jag har från Amazonas men blir lite besviken att det inte finns riktigt samma utbud av läskigheter som där.

Uppför, uppför...det är inte dimma som syns i bilden - snarare en lins som jag inte kunde torka av då allt jag hade var blött.

Några av de bakom mig har oturen att komma åt något form av getingnäste eller liknande och får snabbt svullnande stick genom byxor och tröjor! Guiden beskriver stingen som glödande metall mot huden, de som stacks beskrev det med höga vrål. Det var dock snabbt övergående med lite tigerbalsam.

Även om djungeln lyser med frånvaro av roliga djur så ser vi dock en del spår, ett hål som förmodligen bebos av en fågelspindel, intressanta små tuber som sticker upp ur marken (bon för syrsor) och ett gammalt skinn från en kungskobra. Lite senare på turen hittar vi dock en tusenfoting som hade fått Indiana Jones att stanna på universitetet och Steve Irwin himself att ta en omväg.

Inte lättare nedför

Strapatsen uppför avslutas med en härlig utsikt mot vattnet och resten av ön och sen börjar den förmodat lätta delen, att klättra nedför berget och till ett vattenfall. Detta visar sig dock vara mångdubbelt värre då man aktiverar helt andra muskelgrupper.

Därtill blir balans och skor en helt annan fråga. Jag är inte den enda som är otroligt nära att slå sig halvt fördärvad ett flertal gånger. I sista sekund är det dock alltid min trogna vandringspinne eller en hand kring en trädstam som räddar mig. Det är faktumet att man börjar bli trött, det hala underlaget samt det faktumet att rötterna på marken agerar som perfekt snubbeltrådar som gör att man rasar i backen lite nu och då. Det är helt otroligt att ingen blivit skadad under dessa turer egentligen.

En välförtjänt paus

Till slut kommer vi dock fram till “vattenfallet” som visar sig ha samma tryck som spolmekanismen på en genomsnittlig thailändsk toa. Det är torrsäsong och vi har bara haft ett regn de senaste två månaderna.

Vattenfallet har dock under århundranden gröpt ur en pool som passar perfekt att kyla av sig i. Jag överväger ett tag det klipska i att bada i stilla vatten (diarrebakterier) framförallt då jag inte har några badbyxor med mig. Frestelsen blir dock för stor. Väl i vattnet upptäcker vi att det bebos av “fiskmassagefiskar”. De är långt ifrån lika hungriga som på fiskspat inne i stan men om man står stilla kommer någon enstaka fisk fram och börjar tugga lite död hud från fötterna.

Jag spelar även lite thairoulette genom att äta den medhavda lunchen som legat och gosat i 25-gradig värme hela förmiddagen. Även där blir frestelsen för stor och jag överlåter helt enkelt problemet till morgondagen.

Den lite mer behagliga delen av turen, på en uttorkad flodbädd

Sen är det till slut en 2 h promenad i relativt behaglig terräng tillbaka till bilen igen. De svagare delarna på kroppen (för mig, mina knän) har då sedan länge klagat över behandlingen och det är ren fröjd att få komma tillbaka och sätta sig på flaket för hemtransport.

Det som är givande med denna tur är till mångt och mycket utmaningen och upplevelsen att gå i relativt orörd djungel. Djungel är dock ett relativt begrepp, det är inte lika tätt som i Amazonas (sikten är kanske 30-40 m mot Amazonas där ibland kunde vara 10-15 m såvitt jag kommer ihåg) och man måste inte slåss med anakondas för att ta sig till pirayabebodda floder.

Jag avslutade turen med att ta en massage som var ungefär 30 ggr mer plågsam än själva turen. Jag vill dock tro att den gjorde gott för jag vaknade idag utan speciellt mycket träningsvärk…och utan diarre 🙂

Lärde jag mig någonting här?: Även om man bara åker 20 minuter från närmaste 7-eleven och även om det ibland känns som Thailand är exploaterat till max så finns det faktiskt en del upplevelser som faktiskt känns relativt orörda. Det var även intressant att testa lite vad kroppen går för.

 

PBC blir bara tydligare och tydligare och hur man än vänder och vrider på det så kommer jag att befinna mig i Thailand/Asien mellan den 4:e januari och 22:a april då jag numera har bokat min resa!

Jag hade lyxen att kunna använda Eurobonus-poäng till halva resrutten vilket förstås gjorde, den redan relativt billiga rutten, ännu billigare.

Väl mött alla ni andra som följer med på PBC alternativt bor i Thailand.

 

Jag gjorde ju ett utspel på bloggen i mitten på februari där jag lovade mig själv att komma i bättre form och la ut “Före-bilder” hur jag såg ut då. Tanken var ju att jag skulle lägga ut “Efter-bilder” den sista mars för att motivera mig själv att träna. Tanken var att det skulle motivera mig till att träna ordentligt. Nu glömde jag dock att lägga ut Efter-bilder och kom på det nu när jag satt och skrev om thaiboxningen.

Jag letade lite i mitt bildarkiv efter foton kring sista mars där jag poserar halvnaken och gissar att den här är det bästa jag har. Bedöm själva:

Bilden är borttagen

Före


Efter

Jag tror det skiljer en 3 kg mellan bilderna, även om jag självklart putar lite med magen på Före-bilden. Den största skillnaden är iofs inte så synlig tror jag, jag kände en helt annan vitalitet i kroppen efter det här träningslägret.

Faktum är att denna taktik fungerade. Det var en av motivatorerna till att jag faktiskt åkte och tränade så hårt, jag hade ju gett mig 17 på att komma i bättre form. Även om jag var duktigt nervös att åka på det här lägret så var det något som pushade mig.

Det bör kanske nämnas att jag inte ändrade mitt sätt att äta speciellt mycket. I början av lägret var jag iofs superseriös och åt tonfiskmackor till frukost varje morgon. Det var dock så äckligt att jag la ner det efter två veckor.

Det lite sorgliga är att jag tror nog att just denna Efter-bild är toppen av min förmåga. Jag kommer förmodligen aldrig i hela mitt liv vara lika “vältränad” igen. Jag menar, när kommer man någonsin kunna träna 4 h om dagen igen!?

Vad lärde vi oss av det här då? Jo, alla sätt som motiverar en att träna är bra. Om det så är en amatörmatch i boxning, ett utspel på sin blogg eller ett nyårslöfte. Det är också otroligt hjälpsamt att ha en tidsgräns.

 

Jag har ju sett en del bizarra saker på den här resan när det gäller djur och natur. Flådda hundar utan huvud på stranden, gröna ormar vid poolen och tretticentimeters salamandrar i bungalowen. Jag undrar dock om inte det här tar priset.

Jag moppade längs en fin liten landsväg här i Rawai, Thailand, idag. Det var ett fint grönt dike på vänster sida, och elstolpar med dussintals slumpmässigt upphängda ellinor på höger sida. Jag puttrar fram i beskedliga 30 km / h när jag hör liksom ett sprak och sen är det som om en gren faller ner på vänster sida av vägen.

Jag spolar tillbaka det jag såg i minnet.

Grenen trillade inte rakt ner, den kom från höger…och den var grå…hmm. Jag mopedar fram några meter till och tänker efter lite till.

Sedan inser jag att det jag såg var en fågel (duva?) som försökt sig på nåt Top Gun-manér mellan ellinorna och fått sig en överdos av fabror Högspänning. Färdiggrillad svävade han sedan stendöd sina sista meter genom luften, över vägen, och parkerade sedan på andra sidan vägen medelst Gottröra-landning.

Detta får mig att tänka på ett blondinskämt:

– Brunetten: Kolla, en död fågel!

– Blondinen: (Tittar uppåt) Var då? Var då?

…blondiner kanske inte är så dumma ändå.

Tagged with: