Currently viewing the category: "Kambodja"

Kapitel 18: I vilken vår huvudperson blir inbjuden till ett äkta kambodjanskt bröllop och får lära sig hur man klär sig på dessa.

Minna hade inte bara fått en inbjudan till ett bröllop utan även blivit tilldelad ett stycke gräddtårta till klänning att ha på sig. Hon tilldelade sig själv yours truly som kavaljer (eller jag tilldelade henne en förfrågan om att tilldela sig själv mig). Mitt enda aber var att jag var tvungen att ha på mig något mer representabelt än mina shorts och min tuffa surfar-tshirt från San Diego.

Eftersom jag är en gammal räv i gemet när det gäller att gå på bröllop utomlands så tänkte jag att det inte kunde vara så svårt men dedikerade hela dagen till att leta kostym. Eftersom staden kryllar av ställen där man kan låta sy upp dessa skulle det inte vara några problem. Nu ville jag inte köpa en kostym utan bara hyra en. Detta lyckades jag med redan på första stället jag tittade på. De skrudade mig med lite kvarglömda effekter och jag såg någorlunda proper ut.

En lunch i Pnompan kostar typ $3, en moppe till flygplatsen $2 och att köpa en måttsydd kostym kanske $40-60. Det var alltså hutlöst när de ville ha $50 plus $150 deposit för en kostym som nätt och jämnt passade! Jag klev ur min kritstrecksrandiga kostym och lämnade deras hybris därhän.

Jag försökte på ett antal olika ställen men alla såg ut som ett ? när jag frågade om man kunde hyra. Dessutom hade endast ett fåtal skräddare kläder för män. Jag tog alltså en kaffe på saken (och bröt ett av mina nyårslöften). Caféföreståndaren visade sig vara en ytterst vettig person och kunde inte bara tipsa mig om var jag kunde få tag på hyreskläder. Hon berättade också lite om kambodjanska seder och bruk och fick mig att förstå att jag inte skulle kunna visa mig på bröllopet i västerländska kläder. Khmer style skulle det vara. Hon gav mig en adress till en butik som kunde hyra ut dessa.

Detta tips visade sig inte vara så mycket värt. De hade, liksom alla andra butiker jag besökt, bara gräddtårteklänningar för bröllop. Däremot var ägaren högst sympatisk och visade mig runt knuten till ett ställe där de hade vad jag letade efter. Det var också en gräddtårteskräddare utan khmerhögtidskläder, detta trots att de faktiskt skyltade med en docka som hade just det.

När jag förklarat mitt ärende började de skratta. De fortsatte skratta när de helt sonika fiskade fram den enda khmerkostymen de hade (genom att strippa skyltdockan), de skrattade ännu mer när de såg mig ta på mig kostymen (som faktiskt passade). Det var uppenbarligen inte varje dag som svenskar kommer in och byter kläder med deras skyltdockor.

Jag fick hyra den för $7, ett pris jag inte ens brydde mig om att pruta på och skuttade tillbaka hem. Jag var väldigt nöjd, jag hade en skrud till festen och jag matchade Minna. Jag kände att jag, som relativt oinbjuden gäst, kanske ändå inte skulle stå ut så mycket som jag gjort om jag svansat in med blekt ansikte och kostym från Gamla Landet.

Eftersom vi trots allt såg ganska roliga ut så passade vi på att ta kort hos en bröllopsfotograf. De såg också till att kitscha upp fotot tilll max, se nedan:

En orgie i kitsch

…och här stårt vi typ i det kungliga palatset

Nu kunde vi båda alltså åka till bröllopet respektfullt iklädda lokala kläder. Vi möttes först av en massa kambodjanska kvinnor som alla hade spenderat minst 3h på smink, håruppsättningar och gräddtårtor. De såg fantastiska ut! Jag tackade tyst caféföreståndaren för hennes tips.

Jag tackade henne i två minuter.

Tänk dig sedan in i detta scenarie. Du har hållt på en hel dag och susat runt Pnompan för att leta kambodjansk kostym. Du ser ut som en mupp men oron för att sticka ut för mycket (som man ändå alltid gör) är åtminstone lite lindrad. Du är nöjd med att du matchar Minna. Du kliver in på bröllopet med hakan högt.

När du sänker hakan (kom ihåg att kambodjanerna är en meter och ett rakblad) så ser du att inte en jävel på hela fucking bröllopet har iklätt sig en förbannad kambodjansk muppkostym utom smörsångaren och några servitörer!! Kvinnorna ser förvisso uppklädda ut men alla män har på sig piké, softa uppknäppta skjortor och lediga jeans. Typ så som jag såg ut innan!

Vi och några andra bröllopsgäster

Nu är kambodjanerna väldigt artiga och ingen kan tappa ansiktet genom att titta på mig och skratta. Jag hörde dock att sjukhuset i PeePee fått in 15 fall av spruckna mjältar från bröllopsgäster som försökt hålla gapskrattet inne. Jag tror också jag hörde hur caféföreståndaren och skräddaren skrattade hela vägen till banken.

Tagged with:
 

Kapitel 17: I vilken vår hjälte beger sig till en övergiven zombieby, undviker ormar på en öde ö och hamnar mitt i en valborgsfest som urartar till gayorgie.

Jag och Minna diskuterade huruvia Kep, vid Kambodjas kust, var en charterort eller inte. Dommie hade påstått det (om jag inte misstolkat…kommentera gärna, Dommie) men det verkade absolut inte som det. Kep är en sömnig liten fiskeby som någon gång under 1900-talet semestrades av franska kolonisatörer och deras grodor. Under den stora GrodlårsKrampen (typ runt andra världskriget) så försvann alla fransmän.

Crab Market i Kep

Jag vet inte om det berodde på kvarglömda camembertostar i trasiga kylskåp som höll kambodjanerna utanför men inga hus togs över av frusna kambodjaner. Istället växte alla hus igen och de glömdes bort. Detta verkar vara lite kambodjanernas grej, en nästan sjuklig böjelse att glömma bort fina hus i djungeln och låta dem växa igen. Jag tror att Ministern för Marknadsföring av Kambodja via Igenväxta Hus gör ett bra jobb dock för både Kep och Angkor Wat är riktigt coola ställen.

Övergivet hus

Hursomhelst, idag består Kep till 80 % av igenväxta mansions och 20 % av vandrarhem och igenväxtaa hus som håller på att renoveras. Vi flyttade in i ett vandrarhem och avnjöt den lokala specialiteten, minutfärska krabbor i grönpepparsås. “Magnificimént” sa nog redan de gamla fransmännen, “Smaskens” sa vi och högg in. Krabborna var så färska att man kunde känna smaken av deras sista tankar (förmodligen: “Åh nej, nu kommer Kvinnan med Kastrullen…ta inte mig, ta inte mig…neeeeeeej!!!…argh, hon plockar fram kniven…ok, om jag nu ändå ska dö, Store Krabbgud…låt mig få stekas i Keps Härliga Grönpepparsås!…Chop!”).

Jag och italienarna

Jag vet att du väntar på att få höra om mitt nyår efter all hype jag skapat, men håll i dig. Det kommer snart.

När vi alltså ätit upp alla krabbor och deras närmast sörjande åkte vi över till en ö som heter Rabbit Island. Det är en relativt obebodd ö utan rinnande vatten eller riktig elektricitet. Det enda som finns på ön är några bungalows som övervintrande turister kan få sova i om de betalar en struntsumma. Bungalowägaren driver också en liten restaurang där man kan fortsätta kalasa på krabbor och fiskar. Han pysslar även om den trasiga generatorn.

Min bungalow på Rabbit Island

Vi packade in oss i varsin hängmatta på stranden och gjorde ingenting. Sen vred vi lite på oss och gjorde ännu mer ingenting. Till slut fick italienarna nog och så gjorde vi ingenting.

En orm som gjorde mest ingenting

En skalbagge som gör precis lika mycket

En salamander i min bungalow

Här någonstans började mitt dilemma.

Det ryktades ihärdigt om att ön skulle explodera i en stor nyårsfest med 300 pers: kambojsare och backpackers. Den italienska delen av vår pluton var dock tvungna att flyga iväg på nyårsdagen och kunde inte stanna kvar. Vår finska general var också tvungen att leda den italienska flanken mot Pnompan, de planerade alltså nyåret i PeePee (ber om ursäkt för alla omskrivningar av huvudstaden men den är så förbannat svårstavad att den får skylla sig själv).

Själv stod jag alltså i riksdagsvalet och EM-kvalet att spendera nyår med mina vänner eller stanna kvar och eventuellt få uppleva en sjusärdeles grann nyårsfest på ön som jag sent skulle glömma (om jag undvek starkspriten vill säga). Pnompan skulle ju vara trevligt, men just det…trevligt. Så jag stannade.

Liksom fransmännen på 40-talet åkte tillbaka för att ta tillbaka sin kust (Normandie) så åkte Kambodjanerna till Rabbit Island för att ta tillbaka denna kuststräcka, åtminstone över nyår. De kom båt efter båt och strandsatte stora styrkor tungt beväpnade med öltält och ölflak. Jag valde inte den tyska välkomstmetoden (att peppra dem) utan beställde in ytterligare ett gäng grönpepprade krabbor, det tog 3 h för övrigt.

Några poliser kom också, de hade maskingevär större än Medel-Nguyen. Tydligen är det vanligt att leka kambojsare och kambodjaner och många har pickadoller på sig (förra nyår hade tre pers skjutits). Eftersom poliserna hade större pickadoller skulle pang-pang tydligen kunna undvikas enligt klassisk krigsteori.

Nu när vi har scenerna från Saving Private Ryan på våra näthinnor vill jag att du mixar dessa bilder med dina blötaste fjortisminnen från Valborg och toppar med Shaving Ryans Privates eller nån annan av Manuels favoritgay-p-rullar. Då har du en ganska bra idé över hur det såg ut. De 300 kambodjanerna var inte kambodjinnor, eller det var några men de sprang och gömde sig när det blev mörkt.

Det verkade alltså bli ett stort strandparty, högtalare sattes upp på stranden, brasor tändes, raketer felriktades och jag, ett tjog andra blekansikten och de 300 kambodjanerna började dricka varandra till. Eftersom de mer betuttade kambodjanerna hade sprungit och gömt sig så drack deras manliga vänner upp deras ransoner också.

Holländska, Australiensiska och jag

De flesta kambojsare är ju typ “En meter och ett rakblad” och har inte direkt ryska gener när det gäller att konsumera alkohol. De går dock från att vara blyga till att bli väldigt närgångna. De kommer ofta fram och dansar med en och vid ett tillfälle kom en snubbe fram och började dra mig i armen. Han pratade Fylliska med endast en gnutta engelska. Först tolkade jag det som att han ville bjuda på öl och hänga lite med blekansikte. Sen urskiljde jag ordet madrass. Då han inte såg ut som en klassisk Hästens-säljare så drog jag slutsatsen att han helt enkelt ville ha lite White Meat i pastejköket. Jag avböjde, kanske inte tillräckligt abrupt (kom ihåg att många bär puffror) men när han försökte våldkyssa mig så knuffade jag bort honom och fortsatte festa med mina kompisar från Holland.

Jag och en annan holländska kring tolvslaget

Alla blekansikten

 

Resten av kvällen drack vi och shejkade på stranden. Den nya hitten “Macarena” spelades flitigt hela natten. Jag somnade vid 3 och vaknade vid 6. Då var musiken fortfarande igång men alla låg utslagna. Det såg ut som…ja…Saving Private Ryan efter invasionen.

Slagfältet dagen efter – finn ett fel!

 

Hej pa er,

Passar pa att skriva ett kort inlagg medan jag haller pa att overfora lite julmusik till mp3-spelare. Jag ar alltsa just nu i Phnom Penh, huvudstaden i Kambodja, dar jag halsar pa min kompis Minna. Hon bor har med sin van Tina och bada jobbar pa olika FN-projekt har.

Jag var ju i P.P. forra aret med Oskar men det kanns som jag kommit till en helt ny stad, eller sa ar det bara for att jag bor i FN-ghettot, som ar lite finare. Stan har hursomhelst blivit valdigt mycket gronare och oppnare. Kanslan nar jag rullade in i stan pa baksatet pa en motorcykel var helt suveran. Det var en san kick att jag verkligen var pa vag hit! Det sista jag sag av Minna var ju den dar pubkvallen i september nar hela den har resan bara var pa planeringsstadiet. Vi sa “Vi ses i Phnom Penh” vilket da kandes lite mer som en drom…och nu holl jag pa att rulla in i stan. En grym kansla!

Jag blev inkvarterad i deras vardagsrum och sen dess har vi gjort mest ingenting. Minna har ocksa jobbat pa riktigt hart och ville inte mer an att slappa vid poolen pa Hirawana hotell (eller vad det nu hette)…sa det har vi gjort i dagarna tre. Efter forsta dagen fick jag en statlig solbranna pa laren och under ogonen (!). Det har sett riktigt roligt och fult ut. Typ som jag smetat lappstift under ogonen.

Det har varit sa otroligt skont att inte gora nagonting utan bara ligga vid en pool och lyssna pa Stieg Larsson-trilogin pa MP3 och lasa boken Middlesex, och lite nu och da svalka sig i poolen, ata en exotisk frukt och sa.

Idag ska vi ha lite julmiddag for vanner till Minna och Tina. Vi ska forsoka gora kottbullar, risgrynsgrot (pa basmatiris) och kanske glogg. Hoppas ni alla har det riktigt bra idag ocksa!

Puss pa er

 

…utbrast min kompis Minna när hon hade sin avskedsfest på South Side på söder. Hon skulle dagen efter åka till Kambodja för att jobba med ett FN-projekt för den kambodjanska textilindustrin. Hon hade därför samlat ihop några nära och kära på en öl för att säga hejdå. En mycket, mycket trevlig kväll med en snudd på magisk entusiasm som låg i luften. Någon hade precis börjat på ett nytt spännande exjobb, en annan skulle mot ett välbetalt jobb i Schweiz, en tredje hade precis varit på en rafflande intervju för en konsultfirma och så Minna då som redan bokat och packat för resan till Kambodja.

Där, och exakt då, tog jag beslutet inom mig. Även om jag inte sa det utåt så stod det klart för mig att det var rätt beslut att ta. Jag hade fått mejlet från Dommie samma dag och vetat att jag hade tio dagar på mig att bestämma mig. Jag hade funderat på det i över 10 veckor. Tio timmar senare, på South Side på söder, bestämde jag mig.

Tagged with:
 

Hi everyone,

Things have gotten a lot smoother now since our complications in getting into Cambodia. When I left you the last time we had just gotten to Angkor, which is the most famous place in Cambodia and one of the most amazing places in southeast Asia.

Angkor is an area with plenty of rather well preserved ruins of temples from the 13th century and it absolutely incredible. You really get the idea of how the producers of Indiana Jones and Tomb Raider got their ideas. Hidden in the middle of the Cambodian jungle (although nowadays surrounded by a commercialized tourist industry) there are humongous ruins nested in the forest. The most famous one is Angkor Wat which is the worlds largest religious building. Imagine being the first one to discover these ancient temples the first time… I could go on and on about this but instead I will go on about how we went on to Phnom pen.

PP is the capital of Cambodia and has among many things (like millions of motor bikes) some horrible evidence of the genocide that took place here between 1975 and 1979. Two million out of 7 million Cambodians were killed under the regime of the Khmer Rouge and Pol Pot. I repeat 2 M I L L I O N. Put that in perspective into your country if a third of the population would be tortured and killed, just for reasons like wearing glasses (meaning you are an intellectual, meaning a threat to the communist regime). PP bears the memories of this genocide in museums like The Killing Fields and the former prison S-21. Frightenly interesting.

Less interesting but nicer was when went on to the up-and-coming beach resort Sinhaoukville. It was actually pretty boring and the beach was so-so so went back to Thailand pretty fast and to the small island of Koh Chang. That’s where we truly met paradise. With some rented motorbikes we drove to a beach and got a room by the sea. We spend a couple of days sipping pina coladas, biking around with our motorbikes, playing football on the beach. We went out the first night and…I just love Thailand…we were bloody rockstars!

Koh Chang is an island where a lot of Bangkok people go to during the weekends (as when we were there) and if it is crazy to go out in Bangkok it is pretty damn Robbie Williams-like to go out in Koh Chang… I am not naive, I know there are a lot of…well…professionals in Thailand and a lot of the really hot girls were not…well…born as girls…Still, if you handle it correctly (which we do of course), you use the attention of everyone just to plain have fun…and then talk to the more serious girls.

We got hooked up with two really cool Thai girls and a guy friend of theirs with whom we spent the rest of the days at Koh Chang. They guy was friendly enough to invite us for lunch and was even friendly enough to include some spicy-as-hell raw crab-meat that someone left in the sun for a few days…they day after we woke up to what they in South America call Montezumas revenge, i.e. diarrea, vomiting and just being completely exhausted.

Well, having that done. We got ready to go down to another paradise island. Koh Samui. It was probably a paradise island a couple of decades ago but now when pretty much all the people in the world have found it it was just plain…Ayia Napa. Sooo touristy even though the beach was nice. The only thing we could do was to go out partying again. I guess, the more tourist a place is, the more professional the girls get. As said before, we can handle it pretty well so we had a lot of fun that night (not THAT type of fun)!

Coming back to Bangkok we did something we had planned to do all the time. Go to a Muay Thai gym to fight. We took a 2 hours beginners course in Thai boxing and I have never sweated so much in my entire life. It was crazy and a lot of fun. Real Thai boxing in a real Thai gym. Rallarsving!

The cool thing about this trip is all the contrasts we experience. One night we stay at shitty guest house, literally with cockroaches on the walls (eating food stand food and deep fried grasshoppers for dinner) and the other night we stay at a 5* Sheraton hotel sipping single malt and cigars in the hotel bar. It makes you really appreciate things.

The conclusion so far is that I really love Thailand. They rip you off pretty much as much as in Cambodia but they at least do it with a smile. Partying can’t be better. Everything is cheap….Cambodia was nice but extremely poor, making you distrust everyone. Everyone wants your money everywhere but in Cambodia they seem more desperate to get it.

After Bangkok we went on to Bali which so far has been to a certain extent, a bit of a disaster. I will let you more next time about how I lost 5000 SEK (700 USD) and got hit by a truck…not at the same time though.

Cheers!

Christoffer

 

Hi again,

For all you Swedish guys out there, especially you who have partied in Stockholm. Imagine this situation:

You have had a few beers and enter the hottest club in town. Everyone has prebooked tables with a bottle of scotch and are having a good time. Going in you share some glances with some pretty chick in there. She glances back…and her boyfriend comes up to you. Now imagine, that he invites you to their table and starts pouring up one drink after another to you and your friend talking about the advantages of Swedish girls…

No.

That just would never happen. That was the way Bangkok greeted us though. We stayed at Khao San road which is some backpacker paradise in Bangkok with a street full of restaurant, bars and cheap hostels. As mentioned, we went out, had an awesome green curry (oh, that Thai-food!!) and found a bunch of Thai guys and girls that we partied with. After the club closed we took a drive to a nearby restaurant. Probably my second most stupid thing I have ever done (the driver could barely speak and I am not talking lack of language skills here, they normally increase with alcohol). A mental picture here again: you finish off clubbing in Stockholm, you are hungry, you drive to a nearby restaurant, you order: A. Hamburger B. Kebab C. Chicken feet.

After sucking those chicken toes dry we kept on, for some particular reason it gets a little bit blurry here but went on to a couple of bars and then cafes. When the sun had been up a few hours and the vendors started putting up their stands we decided to close up and end this incredible night out in Bangkok.

Short story of what happened after that. Woke up, fell asleep, woke up, drank water, ordered bus tickets to Cambodia, fell asleep. Went to Thai-boxing (cool, however not awesome) and finally the day after we went to Cambodia, mostly to see Angkor. That’s when we experienced the Bus Scam. Gunilla and Yvonne should probably stop reading now.

The Bus Scam is clearly described in the Guide (Lonely Planet) and it goes something like this. You buy a really cheap ticket in Bangkok to Siem Reap. The bus is supposed to leave at 8 and arrive at 18. The guide on the bus is really nice and helpful and give you lots of good advices. You stop at the border, they handle the Visas and advice you to cash out before coming to Cambodia because of the lack of ATMs there. You stop by at a place to exchange money and another place to have lunch. Once onm the bus again you get the news that the roads are bumpy because of the rainy season so you will probably be late, meaning you have to stop at another restaurant and guesthouse, all chosen by the bus company. This way they can get commission at the lunch restaurant, the visa, the exchange of money, the dinner restaurant and finally the guesthouse plus you arrive to late.

We figured out that this was about to happen somewhere in the Cambodian rural areas, i.e. after the border but before the dinner restaurant and knowing that you were getting F’d in the A it was of course a frustrating situation. We started passing around the guide to inform our fellow passengers and made up a plan. So when stopping at a larger village around 17.30 we told the driver that we need to get off. Hopped off and took our bags…oh…you should have seen their faces! Beatiful!! So, eight of us jumped off in a small Cambodian town in the middle of nowhere.

We were completely stared out, it was not every day that eight white guys with heavy back packs stopped in their little town. We instantly started looking for taxis/buses/drivers/bicycles/horses…anything that could take us the last 100 km to Siem Reap. It did not take us too much time to figure out that this was not so easy, no one spoke english and the few ones with pickups did not want to drive 3 hours in the wrong direction. Finally we found a guy though, offering him about 2000 Baht (400 SEK or $60) which is about three months salary. He agreed but in the very last minute some other guys showed up, we tried to bargain a better price using them but rapidly felt that the other guys were no nice guys to drive us. We agreed to the higher price with the nicer guy and drove away, only to be stopped by the other gang while leaving the city.

A big argument started between them and suddenly “our” guy changed his mind and told us to go with them. Appearantly afraid of the other gang and their creepy looking leader named Wan. He drove a brand new 4WD pickup and had some nice bling-bling on his fingers (in an area where they probably does not only grow rice so to speak). Now, it started getting dark as well and we really did not feel like going into the rural areas with the other guys but it was a dead-lock. Instead we tried to walk to a hotel but was not left a meter out of sight of Wan who instead tried to help us to the right hotel. We agreed on going to one he chose for us, knowing that he would know exactly where we stayed and knowing that we would not be able to leave the hotel without hm knowing of it. Four of the group left to look for other hotels only to find that they were “full” and surprise, surprise, who had gotten there before them? Wan…

So we all checked in to the same hotel, had some crackers and beer for dinner and started planning how to get to Siam Reap safe and sound. All ideas we came up with ended up with that we probably would have to trust that Wan-guy hoping that the easy money for driving us there would outprofit the risk of…doing something bad to us. It would be so easy just drive to some shady place, however.

Our best plan was to get up really early to at least look for alternatives around the city at daylight. At sunrise we got up, went down in the lobby, only to find…Wan. (Have you seen the movie U-turn?)

This is however where the story ends, to our benefit. Wan had done what every smart guy would have done after receiving 3 monthly salaries, plus tips and commission for a hotel. I.e. partying all night. He handed over the driving to some 50 year old guy who took us safe and sound to Siem Reap (a pretty nice drive I have to say).

Bonded by this experience, Oskar and I together with the Dutch, Germans and Austrians we drove with, got a hotel to see the ruins of Angkor.

About this truly amazing (and safe) experience I will write about next time.

Ciao

Christoffer