Min lillasyster kom igår hem ifrån en femmånaders resa runt i Indien. Hon höll en anmärkningsvärt fin reseberättelse med bilder, karta, presenter och hela kittet för hela familjen. Vi hade dock förberett en halvrolig fint.
Jag åkte nämligen och hälsade på henne i Goa under tiden jag var i Dubai, vilket vi hållt tyst om efteråt av den enda anledningen att kunna avsluta hennes berättelse om sin resa med följande bilder:
…och sen en film där hon panoramafilmar runt i en restaurang och där jag sen helt plötsligt dyker upp i rutan (orkar inte lägga upp filmen) till La Familias stora förvåning, var det tänkt. Det gick väl sådär. De tänkte inte på “mannen i hatten” när vi gick igenom bilderna ovan (och några till) och kände inte riktigt igen mig i filmen ändå. Vi sorterade in detta under “roligt att planera i alla fall”.
Min Indien-resa gjorde jag sista veckan på min tripp, direkt efter skidtävlingen. Hängde mest på stranden (utan dator) och sov, åt och byggde sandslott. Det hade varit kul att träffa Fabian (Asien.se) därnere då jag av en slump råkade vara på samma strand som han ska flytta till, men han hade inte hunnit ner än.
Det mest intressanta är hur liten världen verkligen känns. Det kändes fullt logiskt att åka och hälsa på lillasyster när jag “ändå var i närheten”. Att resa dit kändes inte nämnvärt konstigare än att åka och hälsa på kusinen i Halmstad.
Sen hade jag i och för sig inte räknat med att Indien är ett land där man använder sig av en helt annan version av logik än vad jag är van vid. För att uttrycka mig milt. Herre min Krishna!
En av anledningarna till att jag åkte till Dubai var att hjälpa till och arrangera Desert Ski Competition 2012, en skidtävling för mestadels skandinaver i Dubai! Eventet gick av stapeln för andra året i rad. Förra året var det 45 deltagare som gjorde upp om titeln Snabbaste skidåkaren i öknen.
Oskar, som var arrangör förra året, tog med mig för att dels hjälpa till med det praktiska men också för att hjälpa till med marknadsföring och planering. Det blev ganska bråda två veckor men också väldigt roliga! Det var riktigt kul att komma in rent praktiskt i affärslivet i Dubai och diskutera med sponsorer (tävlingen sponsrades av bland annat Peak Performance) osv. Det var också riktigt kul, om än väldigt stressigt, att jobba med ett event. Fixa medaljer, priser, banderoller, ragga deltagare etc.
En av de tävlande
Jag och Oskar i Peak Perfomance-kläder inne i Ski Dubai, dvs Dubais inomhusskidbacke.
Själv tävlade jag i snowboardklassen (kom 4:a). Fotot är dock inte på mig.
Oskar står och tar emot deltagarna utanför Ski Dubai. Rollup-en med logo designades av mig. Lite ovant att designa för print istället för webb.
Inomhusskidbacken erbjuder riktigt bra snö men den är inte jättelång. Den snabbaste skidåkaren tog sig ner på 15 sek!
Co-sponsrat av Wall Cloud Productions!
Den andra halvan av min resa gjorde jag i Dubai där jag har en annan kompis som bor, Oskar. Tanken var att bland annat jobba med en ganska annorlunda event (som jag berättar mer om i nästa inlägg) men också att till slut bli klar med Köpa.se som numera var löjligt försenad.
Dubai är förstås helt annorlunda jämfört med Sydafrika. Man kan se det som en del New York, en del Sahara, en del Disneyland och kryddat med människor från hela världen. Intressant att nämna är att det bara bor 20% emirater där, resten är invandrade! Staden har, trots sin storlek, bara 2 miljoner invånare men säkert minst lika många turister. Det är en otroligt rolig stad att jobba ifrån och bortsett från att det i princip är sverigepriser på allt så är det även riktigt praktiskt.
Det fina med att jobba ifrån Dubai är att det finns så otroligt många arbetsplatser att jobba ifrån. Det finns till exempel rena entreprenörscaféer dit folk kommer till för att jobba (tex Pavilion nära Burj Khalifa och MAKE vid Dubai Marina) och där satt vi ett par dagar. Det är också roligt att åka till lyxhotellen, beställa en snordyr kaffe och sen sitta och jobba i extremt lyxiga miljöer. Man behöver inte vara miljonär för att få känna sig som det ibland!
Även om jag jobbade nästan lite för mycket i Dubai så hann vi med en hel del trevligt också, bland annat att åka på ökensafari. Dels på en lite lugnare, naturfokuserad ökensafari men också en lite mer avancerad i Liwa-öknen utanför Abu Dhabi.
Musse pigg + Camel = sant
Dune Bashing - man åker ut i öknen med fyrhjulsdrivna bilar och kör upp och ner på sanddynerna. Riktigt kul, i alla fall ett tag.
Sandboarding. Enda regeln är att man inte ska svänga (om man inte gillar sand i näsan).
Dubai Marina, där jag hade lyxen att bo i en vecka. 22:a våningen...
Mitt ute i öknen, verkligt mitt ute, har en shejk med för mycket pengar gjort ett museum av sitt garage. Här har han över hundra lyxbilar (mestadels Mercedes förstås) i regnbågens alla färger och därtill världens största bil. Mitt ute i öknen. Vad skulle du göra om du hade obegränsat med pengar?
Liwaöknen
Leker bilannonsfotograf...
Ökensand
Allt är så otroligt vackert ute i öknen
Vi var på gränsen till Saudiarabien förutom min stortå som besökte Saudiarabien. Den rapporterar om ett mycket sandigt land som till mångt och mycket påminde om landet som min häl befann sig i.
Saudiarabien
Det var cirka 25 bilar som åkte ut samtidigt, organiserat av Norska sjömanskyrkan.
Dynerna var flera hundra meter höga och otroligt vackra var man än vände huvudet. Skulle kunna ladda upp 100 foton till men det får nog räcka här.
Någon som förstår det roliga i det här? 
Vi var alltså ute med ett gäng norrmän.
Jag är numera inne på min sista vecka. Marlena Batist har åkt vidare men jag har återigen besök av några kompisar och jag börjar så sakteliga komma in i semesterlunket. Jag börjar till och med få en solbränna till slut!
Vi spenderar numera dagarna med att göra ganska lite, läsa lite mer och åka en massa moppe runt ön. Det är nåt så sanslöst roligt med att åka moppe här. Det är en grym frihetskänsla och det ligger en viss meditativ kvalitet i att puttra runt på ön så jag har nog sett stora delar av ön nu.
Jag har dragit ned arbetandet till ett minimum även om jag har lite svårt att verkligen koppla loss allt. Jag gjorde en lite djupare ekonomisk analys häromdan och insåg att det faktiskt gått lite bättre än jag först trott så jag känner mig riktigt nöjd. Nu handlar allt om att ladda om, njuta av strandlivet ordentligt och se till att jag är lika taggad på att ta nästa steg när jag kommer hem.
Så, sammanfattningsvis har det varit ett – återigen – otroligt lyckat projekt. Det har gått bra att jobba, jag har lyckats fokusera på rätt saker, fritiden har varit mycket trevlig med trevliga människor att umgås med, thaiboxning och mycket trevliga omgivningar. Jag är sugen på att göra PBC2012 också men än så länge tänker jag inte så mycket på det, jag måste landa lite först. Dessutom är det svårt att förutspå hur mitt (affärs)-liv ser ut om ett år även om jag såklart har mina mål.
Jag avslutar med lite bilder från de senaste veckorna här på Koh Lanta:
Restaurangen där jag arbetat och hängt de senaste två veckorna, Bee Bee's.
I den lilla hyddan till vänster brukar jag avrunda dagen med en öl.
Volleyballplanen
Ibland pajar internet på Bee Bee's och då får jag sätta mig här. Det ser soft ut men är ofta lite för varmt.
Stranden på Klong Khong. Inte jättebra att bada vid men fin annars.
En tillfällig arbetsplats på Klong Nin
Posar för ett nytt bloggfoto
Marlena och Rebecka i träningslokalen
Marlena
Sista dagen på gymmet
Träningskompisar
Nytt kontor.
Jag har spenderat den senaste veckan på Koh Lanta som är en ö i allra sydligaste Thailand, nära gränsen till Malaysia. Ön är vitt skild från Kamala och Phuket där de sista tre veckorna spenderades på Paradise Business Camp. Kamala var mycket mer av en turistort och det var nog ingen som föredrog det över Koh Chang, men det var ju inget vi visste när vi flyttade dit.
Det positiva är dock att kontrasten blev än större och Koh Lanta stod än mer ut som en fantastisk plats efteråt. Lågsäsongen kombinerat med de senaste dagarnas stormar hade gjort ön väldigt sparsamt bebodd och mycket billigare (nästan halva priset gentemot motsvarande rum på Koh Chang).
Vi blev avlämpade av bussen på en strand och hittade strax till ett helt, helt fantastiskt ställe vid namn Bee Bees på Klong Khong (ingen relation till den stora apan). Det är en beach hut / restaurang / guest house med små celler av bord / hyddor utplacerade lite här och var. Vissa byggde på höjden och alla mer eller mindre unika. Vi gjorde det snabbt till vårt kontor och hyddorna blev lika snabbt våra “cubicles”.
Fem i solnedgång är det servitörerna mot farangerna.
Det känns verkligen som ett lugn spridit sig, det är bara drygt två veckor kvar av min thailandsvistelse och jag vet att det är här jag ska spendera resten av tiden. Jag jobbar på förmiddagarna och en bit in på eftermiddagen och sen går jag och tränar på Lanta gym (som är fyra armbågar av fem, ffa jämfört med Kamalas MT-gym). När jag kommer tillbaka till Bee Bees så har beach volleyballen precis satt igång, vi spelar till solnedgången då vi som hänger här går ner och badar.
Efter det svalkar jag av mig med en kall öl medan de sista strålarna försvinner. Ur de spridda högtalarna strömmar soft avkopplingsmusik.
Det är helt enkelt fantastiskt. Det är paradiset. Och, by God, det är mitt kontor.
Här uppe sitter jag och tar min öl efter volleyball och bad.
Regnet slår lätt mot bambuhyddans tak och tillika dagens kontor. Jag halvsitter på golvet med ryggen uppbullad med kuddar och ser ut över en restaurang, Marlena som sitter och jobbar på andra sidan, ett litet bibliotek med begagnade böcker och till vänster havet som är helt stilla.
Framför mig står en kopp kaffe och en bok och ur högtalarna strömmar någon form av lågmäld chill-beat (inte Jack Johnson!). Restaurangen / guest-houset är praktiskt taget öde eftersom regnet och översvämningar har strandsatta många turister. Därtill börjar lågsäsongen nu och det är allmänt mycket färre folk i krokarna.
Skillnaden mot Kamala (Phuket) är total och i min mening betydligt bättre även om man får göra avkall på bekvämlighet och, i vissa fall, även elektriciteten.
PBC är slut nu och jag har tillsammans med Marlena Batist rört mig vidare mot Koh Lanta. Mina tidigare planer har brutits upp men det gör ganska lite en sån här dag. Bortsett från gemenskapen och sällskapet med PBC så känns det här som själva kärnan med att kunna arbeta ifrån var man vill.
Vi gjorde en liten moppetur idag runtomkring Kamala och ledda av vår guide, och tillika PBC-partner, Petter så hamnade vi på en utsökt liten utsiktsplats där vi avnjöt ett glas iskaffe. Kort därpå såg vi hur ett tydligt avgränsat regnoväder började röra sig in och började skymma Patong längre in i bukten.
Regnet drar in över Patong
Vi övervägde om vi skulle ta tillfället i akt att åka före ovädret var över oss men hade precis fått in vår dricka så vi stannade kvar och spelade lite Yatzy istället. Jag tyckte förstås det var roligt att beskåda ovädret från vår fina punkt så jag stannade mer än gärna.
Ovädret drog förbi bredvid oss och ut mot havs. Jag började känna igen vissa drag från Storm Chasingen (en Beaver Tail, för den promillen som vet vad det innebär) och skojade lite med Petter om att jag kunde skymta antydan till en tornado. Kort därefter insåg jag att det faktiskt utvecklades till en litet, men ganska tydligt “funnel cloud” – dvs ansatsen till en tornado (eller om man ska vara teknisk, en “water spout”) – vilket jag förstås tyckte var skitroligt! Den var där i 1-2 minuter och precis på “rätt” ställe så det är nog ingen tvekan om att det verkligen var ett funnel cloud.
Ett litet funnel cloud som sticker ut.
Inzoomat...
På vägen hem stannade jag flera gånger och gjorde min egen privata storm chasing medan de andra speedade på framåt. Bortsett från att Marlena kraschade med moppen så var den riktigt trevlig liten utflykt och roligt att jag fick utöva min hobby lite spontant.
Gymmet i Kamala
Den senaste tiden har vi fått tillökning i PBC-familjen med bland annat Stefan Persson och Marlena Batist. I och med detta har jag även fått en träningspartner till thaiboxningen, vilket är riktigt roligt.
Marlena var med redan vid vår PBC-middag i Stockholm i mellandagarna och gör en längre turné runt världen för att jobba med olika distansprojekt samt blogga på Yourlife.nu.
Andra veckan in i thaiboxningen nu så börjar jag komma in lite i rutinerna även om det fortfarande är grymt jobbigt emellanåt. Gymmet jag tränar på här i Kamala är litet, lite sunkigt men med fördelen att det i princip enbart är privatträning, vilket inte var fallet i Rawai. Jag betalar 4 000 Baht för tre veckor (en gång om dagen, 6 dagar i veckan).
Om jag ser lätt plågad ut är det för att...jag är lätt plågad.
Om jag ser lätt svettig ut är det för att...jag är helt överjävligt svettig. Förlorar nog en 3 liter vätska varje pass...den här dagen var det också 34 grader när vi körde.
Marlena njuter lite mer av upplevelsen, ser det ut som i alla fall.
Precis bredvid gymmet ligger en småskola. Två västerlänningar som boxas lockar förstås dit nyfikna 4-åringar. De skrattade gott och gjorde det härligt svårt att koncentrera sig.
Ett tag var det närmare 20-25 ungar som stod och tittade, ropade och skrattade.
Jag har återigen börjat komma igång med thaiboxningen, efter nära tre års uppehåll. Tyvärr har kroppen hunnit åldras tre år under tiden, eller så är det bara jag som inte riktigt kommer ihåg hur jobbigt det var. Senast tränade jag i Rawai på södra Phuket, i dagsläget tränar jag i Kamala på östra Phuket, dit PBC har omgrupperat för andra halvan.
Gymmet skiljer sig väldigt mycket från det i Rawai, det är mycket mindre och lite småsunkigt men det går att träna nästan lika bra och det är ju huvudsaken. Det är också bara runt 4-5 personer som tränar där, inklusive hotellägarens trettonåriga son på hotellet där jag bor.
Även om det ibland är lite loj stämning är dock träningen hård, även jag numera bara tränar 1 x 2h (istället för 2 x 2h). Det är 20 minuters löpning till lokalen, 10 minuters uppvärmning med hopp på traktordäck, skuggboxning, säckboxning och sen direktträning med pads mot en tränare. Sen 20 minuters löpning hem igen. Tyvärr inträffar ofta dit- och hemlöpning med de schemalagda regnskurarna – inte för att jag kan bli blötare men ändå.
Tre dagars träning, sen massage
Ville lägga in en bild på massage, det här var den bästa jag hade på datorn.
Efter tre dagar var jag dock ganska slutkörd i kroppen efter denna kraftiga upprampning i träningsintensitet (har mest sprungit korta sträckor på stranden och gymmat 1-3 ggr per vecka på Koh Chang). Igår unnade jag mig en thaimassage, något jag gjort nästan var 3-4:e dag på Koh Chang.
Jag kom då på något som jag nästan glömt av från tiden vid Rawai (då jag också ofta gick på thaimassage). Det är stundvis extremt njutbart men emellanåt även extremt plågsamt, framförallt efter träning. Jag undrar nästan om inte både thaiboxning och thaimassage är utgreningar från en och samma thailändska kroppskonstform!
Likheterna är slående. Man får använda knän, fötter och armbågar i båda aktiviteterna. Man blir nästan lika slut (om än inte lika trött) av båda. De har båda inslag av smärta och av vällust. De slutar också båda med att jag ligger ner…
Nu har förstås thaimassagen betydligt fler inslag av njutning (vi pratar inte “happy ending” här) än thaiboxningen men ju mer thaiboxning man kört desto mindre blir det av den portionen. Detta eftersom man redan har ont, blåmärken och sträckningar i varje del av kroppen. Imorse upptäckte jag ett blåmärke på lägre triceps som jag helt ärligt inte vet kommer ifrån massagen eller boxningen!
Vad kan man dra för slutsats av detta?
Kombinationen av thaiboxning och thaimassage är oslagbar och det är intressant vilka gemensamma beröringspunkter de har (även bokstavligt talat). Det må vara plågsamt ibland med vissa element i massagen men det gör verkligen under för kroppen och känns nästan nödvändigt om man ska kunna orka köra alla sex dagar i veckan.
Även om jag numera är ute ur landet och inte behöver bekymra mig för kommunistiska spioner som läser min Facebook-wall och analyserar mina (icke-existerande) tweets så kan jag med gott samvete säga att jag verkligen gillade landet. Eller Saigon snarare. Eller kanske ännu mer de människor (både västerlänningar och vietnameser) jag träffade. Detta undantaget taxichauffören i taxi 528 som blåste mig på hutlösa $12. Ibland får man dock bara en bra magkänsla över en plats och man känner sig lite hemma, även om man i vissa fall kanske inte kan säga exakt varför.
Jag spenderade dock morgnar och eftermiddagar med att jobba från ett grymt skönt café och kvällarna med att hänga med Anders och hans kompisar. Poolen på hans takterass var snudd på magisk! Sista dagen åkte jag också ut till Cu Chi tunnels som är ett tunnelnät som Ville & Calle (aka Victor Charlie, aka Viet Cong) byggde under vietnamkriget och fortsatte gräva allt eftersom.
Det var en upplevelse av rang då vi hade en utmärkt guide och då själva touren var riktigt välgjord. Hur man än ser på det politiskt så kan jag inte annat än tycka synd om de amerikanska soldater som var positionerade i detta område. Tät djungel, ett tunnelsystem med ingångshål stora som en normalstor bordstablett där de poppade upp, sköt några soldater och sen flydde ner igen. Utöver detta placerade de fällor som skulle fått Jigsaw i Saw-filmerna att kännas barmhärtig och konventionell.
Denna Feel Bad-turné fortsatte jag med på vad jag har för mig heter “Museet för amerikanska krigsförbrytelser”. Det var i alla fall vad det handlade om. Vid ingången möttes jag av en kvinna som gick ut gråtandes och det är högst förståeligt. Konsekvenserna av Agent Orange är bland det värsta jag sett.
Upplevelser handlar, anser jag, om att skapa en ny uppfattning, utmana gamla åsikter och lära sig något nytt och på så sätt kändes denna dag som en bra upplevelse.
Stort tack till Anders och Uyen som tog hand om mig trots ett intensivt eget schema.
En verkstad för hantverk där handikappade arbetar
Propagandafilm från 60-talet (?) under besöket av Cu Chi tunnlarna. "This is Nguyen. He is a national hero after killing 15 americans and two tanks. He is known as the Big American Killer". Ganska intressant att se den andra sidan av Vietnam-filmerna...
En sked Lara Croft, en skopa Saw, två rejäla nypor uppfinningsrikedom. Sen låter man helt bli att trampa där.
Vår guide förevisar hur stora hålen var som Victor Charlie hoppade ut och in i. Stora nog för en vietnames, inte stora nog för en amerikan.
Ville och Calle tar en välförtjänt paus. Jag ser något misstänkt men enligt Ville var det bara en kakadua.
Inte rätt plats att placera skolans 60-metersbana.
Inne i en tunnel. Inte så klaustrofobiskt som man skulle kunna tro (då hade jag ändå sett The Descent två dagar innan). Detta var dock en av de större tunnlarna.
Om mig och den här bloggen
Den här bloggen hette förut "Du säger väl inte upp dig nu?" och var en blogg jag framförallt skrev på när jag åkte till Bali 2007/2008 för att jobba med ett drömprojekt - att arbeta med webbproduktioner på distans. Passionen för webbproduktioner, personlig utveckling och resandet är kvar, och om det samt en del annat skriver jag numera om här på Bjorkwall.com.
Mitt företag heter Wall Cloud Productions och det är under detta jag driver samtliga webbsidor.
Du kan kontakta mig på christoffer@bjorkwall.com (privata saker) eller christoffer@wallcloud.se (webbrelaterade saker).
Till salu & Länkbyte
