Christoffer Björkwall

posted by Christoffer on Apr 12

Det blev ett litet äventyr på Balis flygplats igår. Jag hade ju som bekant fått min dator att fastna i tullen där och hade dessutom lyckats tappa kvittot som jag fått av dem. Jag var inte direkt positiv inför mina chanser men misstänkte att allt skulle gå att lösas med några hundralappar emellan.

Eftersom jag misstänkte att det skulle bli trubbel kom jag till flygplatsen hela 6 h innan avfärd och gick direkt in till tullkontoret. Jag förklarade mitt ärende och att jag tappat kvittot och de verkade faktiskt vara ok med det ändå. Mitt namn var ju uppskrivet i deras listor. Dessutom var snubben som ordnat med allt när jag lämnade in datorn där.

Jag var alltså ganska lättad när de gick in i förrådet för att leta upp datorn. Detta förråd såg ganska mycket ut som mitt förråd hemma vilket ledde till att de inte kunde hitta datorjäveln! Eller, det tog ett bra tag i alla fall innan jag hade min silvriga jätteleksak i mina armar.

Det enda som kvarstod var att jag skulle visa mitt boardingpass, vilket jag ju inte hade på mig ännu. De sa till mig att det bara var att komma tillbaka när jag checkat in.

Så, jag gick glad i hågen, då problemet var ur världen, och satte mig på Starbucks och kollade på The Terminal, en passande film. Jag lyckades koppla upp mig på nätet och hade fått ett mejl från Skatteverket att det är troligt att jag får uppskov med min deklaration, vilket förstås gjorde mig ännu gladare i hågen. Några timmar senare gick jag för att checka in.

Jag var ju också nervös för min övervikt på väskorna men hade otrolig flyt. Först fick jag ta mina kostymer som handbagage (3-4 kg bara där) och dessutom vägde han av nån anledning in mina väskor separat. Jag kunde alltså med ett blytungt handbagage (alla tunga saker låg ju där) och en sparad tusenlapp, så glad i hågen att ingen någonsin sett en håg så glad innan,  glida tillbaka till tullkontoret.

Direkt när jag kom tillbaka till tullkontoret kände jag att något var fel. De hade bytt skift! När jag berättade för dem om min historia var det blankt nej! Inget kvitto, ingen dator. Min håg blev jätteoglad och jag blev helt kall. Med allt strul jag haft och när det precis var på väg att lösas så skiter det sig ändå!

Efter att ha bönat och bett ett tag gav de till slut med sig, efter att ha bannat mig lite mer om vikten av att inte förlora kvittot. De gjorde helt enkelt ett nytt kvitto…”You are lucky you are dealing with the Indonesian customs” var de sista orden som ekade i mitt huvud när jag lämnade kontoret för att äntligen gå till terminalen.

Sen var jag faktiskt nära att missa flyget då jag väntat så länge att jag fått helt felaktig tidsuppfattning…hade inte varit så glad då kan jag lugnt påstå.

Nu är jag tillbaka i Kuala Lumpur igen, ska ta en buss till Singapore om nån timme och därifrån åker jag till Dubai imorgon natt.

posted by Christoffer on Apr 11

Efter fem månader är det nu dags att säga hej då till Bali. Ikväll åker jag!

Mitt facit av vad jag faktiskt sett av Bali är allt annat än imponerande, jag skäms lite över detta, men inte så mycket. Mina intryck av Bali är alltså starkt influerade av vad jag sett i de turistiga delarna av ön. Jag är övertygad om att ön har mer att ge. Det är ju tydligt att jag har haft en minst sagt delad uppfattning om Kuta men Sanur tyckte jag mycket om.

Faktum kvarstår, jag kom hit för att jobba och resandet har varit underprioriterat. I början var jag sugen på att resa men valde att vänta till Helen kom. Vi reste runt ganska lite och sen efteråt har jag inte direkt haft ett omedelbart sug av att resa.

Det som jag njutit mest av på Bali är de fantastiska stränderna som legat runt hörnet för mig. Det har faktiskt varit väldigt tillräckligt. Detta, samt de supersköna människorna man träffar lite här och var. Balineserna (och indoneser i övrigt) är ett så otroligt generöst och glatt folk.

Jag hade faktiskt tänkt resa runt och eventuellt dyka de sista dagarna här men har, faktiskt, varit ganska stressad och i princip helt utan initiativförmåga. Jag har dock lyckats fixa två par skräddarsydda kostymer för 800 kr, alltid nåt!

Min stress grundar sig på ett par mer eller mindre större problem: om jag kommer kunna få ut min dator ur tullen (jag har starka tvivel), hur 17 jag ska fixa min deklaration ordentligt samt hur jag ska få mina 25 kg packning att verka som 15 kg när jag flyger vidare (med 200 kr / kg i överviktskostnad). Kanske inte verkar som några större problem men de accentueras av faktumet att jag är ensam att hantera och grubbla över dem.

Jag har dock laddat upp med kontanter för att kunna ge min första muta, jag har en som hjälper mig med bokföringen och mina sidor går så sanslöst bra nu att pengar blir mindre och mindre ett problem. Jag tjänar ungefär lika mycket per dag idag som jag gjorde en sämre vecka när jag åkte.

posted by Christoffer on Apr 11

Jag har ju spenderat mina sista dagar här i Kuta, där jag började min vistelse på Bali. Min syn på stan har inte förändrats direkt.

Stan är ju lite av ett kanarieöarna för Asien och med lika många svenskar (vilket jag iofs tycker är trevligt). Det finns ett rikt utbud på restauranger, internetcaféer och en fin strand. Vattnet är ganska grumligt men vågorna verkar bra att surfa i.

Om det finns många restauranger så kantas de trånga gatorna än mer av butiker som säljer t-shirts, solglasögon, souvenirer mm. Tillhörande dessa butiker finns det energiska försäljare som envetet försöker få en att titta på deras varor. Jag har ju diskuterat dessa försäljare innan. Det är ju lite av ett Golgata varje dag när man går genom gatorna.

Jag ska försöka förklara detta på ett sätt som du kanske kan sätta dig in i:

Tänk dig att du sitter som telefonvakt hos en rik kompis. Han har en grymt fin pool, ett kök med egen kock och en rik DVD-samling. Du får bo där på ett villkor, du måste svara i telefonen varje gång det ringer, och ringer gör det. Under en dag får du 60 samtal från telefonförsäljare som käckt, plumpt och engagerat försöker sälja förvalstelefoni, försäkringar eller varför inte t-shirts, solglasögon och souvenirer. Ditt eventuella intresse från början förbyts snabbt till ett kort nej, tack och ett klick. Eller?

Alla fungerar ju inte likadant. Du njuter förstås till en början av poolen, maten osv men hur länge? Det är ju både underbart och jobbigt på samma gång, man får ju ta bajset med bearnaisesåsen som man säger på ren svenska. Min gräns är 20 dagar, skulle kompisen fråga mig igen är gränsen 4 dagar. Så länge klarade jag alltså av Kuta.

I dagarna har jag tex gått med ett desperat behov av att köpa solglasögon. Jag har helt enkelt inte klarat av det, men jag skulle heller inte ens köpa en brandsläckare per telefon om det så brann i lägenheten.

posted by Christoffer on Mar 31

Det finns många saker jag är nöjd med över den här resan men ett fåtal saker som jag är lite missnöjd med. En av dem är att jag varit ganska asocial. I början av min vistelse här brydde jag mig inte över huvud taget, då var jag helt uppslukad av jobbandet och var nöjd med att småsnacka lite med de på vandrarhemmet på kvällarna. Det har dock ändrats på sistone.

I Thailand hade jag ett ganska bra socialt umgänge men när jag nu kom tillbaka till Sanur och dessutom börjat dra ner på jobbandet har det blivit ganska tydligt att mitt sociala liv är ganska dåligt. Jag har ju lärt känna ganska många personer under min tid här men de allra flesta har jag känt i några dagar och sedan har jag eller de åkt vidare. Kul och tråkigt på samma gång.

Den sociala aspekten på mitt jobb är annars väldigt intressant. Dels är det ju extremt ensamt, sitter ju själv med en dator hela dagarna. Å andra sidan så har jag träffat en hel del personer på caféerna jag varit på. En väldigt intressant sak är också att jag trots, eller snarare på grund av, att jag suttit framför datorn varje dag så har jag lärt känna en hel del personer via internet. Några har jag fått kontakt med via bloggen, andra via webbforum som tex. WN.se.

Faktum är dock att man bara kan njuta av en upplevelse till en viss nivå ensam. Det är när man har någon att dela upplevelsen med som det blir roligt och nostalgiskt. Ett tydligt exempel på det är hur mycket av saker och ting i Sanur som jag förknippar med H. Hon var här i 10 dagar, jag har varit här i fem månader. Ändå är mina starkaste minnen förknippade med saker vi gjorde tillsammans.

Jag har försökt skaffa lite kompisar bland de boende här. Ett problem har dock varit att det har varit lättast i Kuta där det bor fler jämnåriga. Jag klarar dock inte av Kuta och det är i princip omöjligt att jobba därifrån. I Sanur är den största nackdelen att alla är typ 40-50 utom serveringspersonalen.

Häromdagen slumpade det dock sig så att jag var på väg till köpcentrumet för att köpa en present och fick sällskap av en av servitriserna på mitt kontor. Tyckte det var trevligt att lära känna någon lite mer för en gångs skull. Problemet blev dock likadant som det varit flera gånger när jag försökt hänga med någon härifrån. Det är helt enkelt väldigt svårt att kommunicera, inte bara på grund av engelskan. Den här gången, liksom flera gånger innan, så blir samtalen väldigt förvillande och ofta väldigt banala. Lite som ett MSN-chatt:

Jag: Hej, läget?

Hon: Hej, läget?

Jag: Jorå, bra. Har lite ont i ögat. Tror det är en ögoninfektion, men annars är jag glad och mår bra.

Hon: Jo, bra.

Jag: Det hände en kul grej i morse:

Hon: Vill du gå till klädbutiken?

Jag: …jag var på stranden…

Hon: Jaha, vad jobbigt. Min pappa har ett porslinsöga som han tappade en gång.

Jag: …och råkade springa på…oj, förlåt…vad sa du? Fortsätt.

Hon: Tycker du om att vara på stranden?

Jag: Porslinsöga, vad sjukt!

Hon: …eller vill du hellre gå och titta på böcker?

…osv.

Efter den här dagen var det vädigt kul att komma hem och prata med Margareta, en 60-årig dam på mitt vandrarhem. Vi hamnade mitt i en diskussion om politik och energi. Otroligt skönt att prata om något substantiellt, har saknat det otroligt mycket. Med kortare kontakter pratar man ju oftast om exakt samma saker (vädret, hur länge man varit här, hur länge man stannar, vad man gör osv.), trevligt men blir tröttsamt i längden.

En annan väldigt signifikativ anledning till att det sociala gått trögt är att jag undvikit det allra bästa smörjmedlet: alkoholen. Eftersom en stor del av det sociala sker på barerna så är ju detta ett problem. En anledning till att jag inte vill dricka är ju att jag vill försöka lära mig att undvika den genvägen – det har alltså gått si och så med det. Jag har undvikit genvägen men inte gått vägen ändå. Till stor del har jag också undvikit barsvängen för att de flesta bara är 50-åriga expats med snedvriden världsbild och 20-åriga älskarinnor vid sin sida.

Jag har tänkt mycket och jämfört med när min kompis Oskar var här. Han stormtrivdes verkligen och längtar ständigt tillbaka. Själv kommer jag nog inte ha samma nostalgiska känsla över att komma tillbaka. Bali känns inte riktigt som “mitt land”, som jag förälskat mig i på samma sätt som med Costa Rica, Ecuador och Slovakien. Jag tror det till 100 % beror på att jag inte riktigt kan dela upplevelsen med någon.

Med det sagt så har ändå Bali varit riktigt kanon att göra hemsidor ifrån. Allt har varit lugnt, enkelt och smidigt. Overheaden (som man säger på ren corporate-svenska) har varit minimal – internet har fungerat, elen fungerar, det har varit billigt och jag har alltid känt mig säker. Det är som sagt endast bristen på långvariga bekantskaper jag saknar, och därför kommer jag inte sakna Bali så otroligt mycket när jag nu åker.

posted by Christoffer on Mar 28

Jag hyr ju ut min lägenhet till TietoEnator via den excellenta bostadsförmedlaren BostadDirekt. Jag är glad att officiellt kunna hylla Amira, på denna bostadsförmedlare, som har varit guld värd i mitt sökande efter en bra hyresgäst. Genom att hyra ut till ett företag så känner jag att risken för knepiga hyresgäster minskar, de har bättre betalningsförmåga samt att det finns en ordentlig instans att kontakta om något skulle gå fel. TietoEnator har också varit en superb hyresgäst.

Jag hyr ut min lägenhet på 3-månadersbasis som förlängs hela tiden. Det nuvarande kontraktet går ut 1:a maj medan jag själv kommer hem 13:e maj. Med en hyra på runt 7 000 kr så är det alltså runt 3 000 kr i sjön om jag inte förlänger kontraktet.

Nu finns det dock inget materiellt jag längtar hem så mycket till som min lägenhet (det skulle vara fibermackor med ost då). Det är en fin liten etta på Kungsholmen med en magnifik utsikt. Jag köpte den som ett ruckel i november 2006 och renoverade i 4 månader innan jag flyttade in i april 2007 (du kan se renoveringsbilderna här). Jag hade en fantastisk sommar där innan jag flyttade ut och till Bali i november samma år.

Utsikten ut över Karlbergskanalen och Vasastan

Jag har alltså bara kunnat njuta av lägenheten i ett par månader och jag är sanslöst sugen på att flytta tillbaka igen. Häri ligger dock mitt dilemma. Lägenheten kostar alltså runt 7 000 kr i månaden vilket är en ganska kännbar kostnad om man inte har jobb. Hur väl jag än söker jobb räknar jag inte med att kunna börja jobba den 13:e maj direkt.

Nu vill TietoEnator hyra lägenheten hela maj men i princip bara om de kan hyra hela juni också. Detta skulle förstås innebära en stor ekonomisk lättnad för mig men ett tungt antiklimax. Det kanske blir priset jag får betala. Jag har dock varit väldigt aktiv med jobbsökande de senaste dagarna så vi får hoppas att det ger utdelning.

ps I. Jag är lite förvånad över hur få som tagit tillfället att göra reklam och berätta om sin egen blogg. Kom igen, jag vill ha tips! Var inte blyg nu!

ps II. Jag är också lite förvånad att ingen passat på att ställa upp i tävlingen för att vinna Bloggkramp.se. Kom igen, du vill ju ha bloggen, erkänn!

posted by Christoffer on Mar 24

Jag var och tittade på en indonesisk film (Ayat-ayat cinta) igår på bio. Jag förstod hälften av titeln men Cinta betyder kärlek så jag gissade på en kärleksfilm. Jag fick tvetydiga signaler av Bio-lisa bakom disken om filmen skulle ha subtitles eller inte men jag chansade.

Jag insåg snabbt att filmen var till 90 % på indonesiska och, visst, jag har pluggat indonesiska men det är en helt annat sak att titta på film. Jag fick ett tips en gång (av Minna?) hur man gör för att titta på filmer på utrikiska. Man får helt enkelt hitta på en egen handling. Så baserat lite på det som hände på duken, det lilla jag kunde snappa upp av indonesiskan samt några lösryckta fraser på engelska så hittade jag på följande story:

Fahri – en stilig indonesisk 18-årig yngling – har precis flyttat till Egypten. Han är inte bara en god muslim, han har även kulor av guld eller nåt för brudarna älskar honom. Den kristna granninnan ovanför har hots på honom, en beslöjad kvinna han träffar på tunnelbanan (Aisha) diggar honom samt en tredje donna i skolan.

Fahri polar hårt med sin kristna beundrarinna Maria som har som förföringsknep att skicka ner korgar med godsaker från hennes fönster till hans. Även om han går igång lite på det så sejfar han och satsar på Aisha med slöjan och gifter sig. Såhär långt tror jag att jag är rätt ok ute.

Då den kristna tjejen Maria inser att han sluppit mellan fingrarna krossas hennes hjärta så hårt att hon blöder genom näsan. Hon svidar om till att bli muslim snabbare än någon hinner säga Försent och springer sen ut framför en bil.

Den tredje tjejen som blir försmådd reagerar inte lika tamt utan kör den gamla taktiken Om Inte Jag Får Honom Så Ska Han Döden Dö. Hon anklarar Mr Goody Two-shoes för våldtäkt (vilket känns ungefär lika troligt som att en hundvalp skulle våldföra sig på en noshörning) och drar honom inför rätta.

Då Fahris trovärdighet verkar vara sämre än KD:s temo-siffror, trots att han sprungit omkring med rådjursögon och varit snäll mot gamla, kvinnor och Allah hela tiden. Han kör istället en filurare, han får permis för att gänga sig med Maria också. Inte nog med att han har problem med rättvisan och en fru, han vill helt enkelt ha more where that shit came from. Han gifter sig alltså med Maria som fortfarande komar.  Aisha, som har vissa BS-tendenser, hjular inte direkt in på bröllopet men tycker det är ok ändå.

Chansningen går hem. Maria vaknar upp lagom till bröllopskyssen men sen åker Fahri tillbaka till finkan igen. Bruden som anklagat honom för våldtäkt, och som är en hårsmån från att sända honom till galgen, har ju bara fabricerat hela storyn. Maria blir inkallad som personlighetsexpertvittne där hon ger en smäktande story om hur helylle han är. Vem kan misstor en nyvaknad komatös i rullstol, liksom?  Detta knäcker anklagerskan som i ångest vrålar ut att hon ljugit, Fahri blir fri med pompa och ståt.

Här hade jag fått ihop min story så fint att jag fick lite hjärtslag och fick faktiskt en tår i ögat. Jag var mycket nöjd med mitt slut och på väg att resa mig från sätet men uppenbarligen hade inte regissören samma åsikt. Han drev storyn vidare så jag fick fortsätta bygga på min historia.

Nu står alltså Fahri fri – eller fri och fri, han har ju två fruar. En i varje sovrum nu. Han hade ju iskallt kalkylerat med att ha ena frugan att sodomera i sin koma på sjukhuset och en som skötte köksgeråden hemma – men den gubben gick inte. Aisha och Maria börjar dessutom visa klara BS-tendenser och han vet inte längre vilken roll han har i denna Mariáge-a-trois. Han kör en inre sten-sax-påse och ber högre krafter om att dräpa Maria i den ökanda sjukdomen Näsblodit.

Sagt och gjort. Maria kolar och han och Aisha lever lyckliga i alla sina dagar. Typ.

Här är en trailer på filmen: http://www.youtube.com/watch?v=6NexBJmIPhI

posted by Christoffer on Mar 21

Det är “Visit Indonesia 2008″ i år. Indoneniska turistrådet gör allt för att få hit turister. De har tom gjort en TV-reklam. Jag förstår inte riktigt vad de försöker säga med den eller ens vilket språk de sjunger på men den är lite cool ändå.

TV-reklam för Indonesien

De verkar ha glömt att ta med den här bilden av Kuta Beach dock. Såhär såg det ut i januari under ett par dagar. De höll iofs på att rensa stranden, kanske just för Visit Indonesia 2008, men borde man inte ha gjort det 2007 istället?

Stökigt på Kuta Beach

posted by Christoffer on Feb 2

Sista yrkesgruppen att bli omnämnd här ligger inte långt efter taxichaufförerna. Här i Sanur är de dock så få att det är lätt att ignorera. De har dock förtjänat en plats i min topp 3-irriterande yrkesgrupper på Bali.

Strandförsäljare: Enträgen som en telefonförsäljare och med ett utbud av souvenirer som är lika unikt som olika McDonalds. Har utvecklat försäljningstekniken under 20 år för att komma fram till nedanstående teknik.

Det bästa sättet att visa hur strandförsäljarna agerar är att göra det själv…på mitt eget webbiga sätt, med en reklambanner:

posted by Christoffer on Feb 1

Jag fortsätter min följetong om yrkesgrupper på Bali som jag blir lite trött på. Nästa yrkesgrupp till skalpering är taxichaufförer och dem blir jag inte så lite trött på.

Taxichaufförer: Det populäraste yrket på Bali näst efter byggarbetare om man högst vetenskapligt räknar hur många jag sett jobba med det.

Får betalt för att ta en turist från A till B, helst via C men ta betalt som om de åkt till D. De får också antagligen provision och julbonus per uppretad turist.

Taxichaufförerna arbetar efter en enkel devis: Turisterna behöver alltid skjuts. Alltid, överallt och hela tiden. De behöver skjuts de sista 20 metrarna uppför infarten till sitt hotell, de behöver skjuts när de promenerar längs stranden och de behöver skjuts när de står och småpratar i ett hörn.

Taxibilarna är mycket lätta att hitta med sin knallblåa färg och taxiskylt på taket. Om det, trots detta, skulle uppstå tveksamheter så har chaufförerna utvecklat en mycket sofistikerad metod för att klargöra deras syfte.

När de kommer inom synhåll för en turist så tutar de. Sen tutar de igen. Sen saktar de ned och tutar lite till för att ytterligare belysa att den knallblå bilen med taxiskylt på taket inte alls är en blåmes på hjul, utan just en taxi.

När man fortsätter gå vidare känner yrkesgruppen ofta att de eventuellt behöver vidareutveckla vilken tjänst de utövar med sin taxibil. Det skulle möjligen kunna missförstås. Således vevar taxichauffören ned rutan och ropar “Yes, transporrrr?”. Mycket pedagogiskt.

Ibland tar chaufförerna av sig sina uniformer och går på gatorna som vanliga män – det är då de är som farligast. I sina bilar kan man undvika dem men inte när de är utklädda till vanliga människor. Då gömmer de sig i gathörn, vid restauranger och på strandpromenaden. Råkar man få ögonkontakt med honom utspelar sig Taxidansen.

Taxichaufförernas dans är inte en pardans. Den initieras dock när taxichauffören får ögonkontakt med ett objekt. Han reser då armarna till huvudhöjd och rör händerna rytmiskt upp och ner i motsatt riktning, som om man mjölkar en ko. Denna rörelse är misstänkt lik rörelsen man gör när man styr en ratt (testa själv), vilket i detta fall bara är ödets nyck. Den betyder “Vill du att jag mjölkar dig på dina pengar?” och följs åt av lockropet, som du kan vid det här laget.

Jag måste dock motvilligt ge dem cred för två saker:

1. De är riktigt angelägna om att göra business och sitter åtminstone inte bara och häckar.
2. De är ofta riktigt trevliga när man lurats in i bilen för en transporrr till en annan del av ön, men då är man ju redan körd.

posted by Christoffer on Jan 31

Det finns vissa yrkesgrupper här på Bali som får mig att fundera. De agerar på ett sätt som för mig är…lite speciellt. Jag startar därför en följetong över yrkesgrupper som jag irriterar mig lite lätt på, med start på servitriserna.

Servitriser / Servitörer: Den yrkesgrupp jag lärt känna bäst då jag ju jobbar på caféer mest hela tiden. Jag kommer för andra inlägget i rad sparka på de som ligger ner (de tjänar äppelskrutt) men fåår fakk sejk!

Jag har alltså hängt på “Spirit Café” i Sanur i två månader. Såhär ser vår konversation (på indonesiska alt. engelska) ut varje dag. Varje dag.

*** Jag går in på cafét, sätter mig ner, servitrisen kommer fram

Serv: – Excuse me. God morgon!

Christoffer: -God morgon. Allt bra?

Serv: – Tack bra. Vad önskas?

Christoffer: : -En kopp kaffe, tack.

Serv: Vilken sort?

Christoffer: -Kopi Bali idag igen, tack

*** Några minuter senare

Serv: -Excuse me (Kommer ut med kaffet och en skål socker och ställer det ivägen för min dator. Ingen mjölk, vilket iofs inte är så vanligt att ha i kaffet här.)

Christoffer: -Inget socker idag heller tack. (stället tillbaka sockret på brickan). Har ni mjölk? Kan jag få lite vatten också förresten?

Serv: -Ok, sorry. Visst.

*** Någon minut senare

Serv: – Excuse me. (Ställer fram mjölken, bakom datorn).

Christoffer: – Tack. Vattnet?

Serv: Oh, sorry. (Kilar iväg).

Christoffer: (Smuttar på kaffet, sätter på datorn, placerar runt kaffe och mjölk så att jag kan jobba på det förhållandevis lilla bordet)

*** Servitrisen kommer tillbaka

Serv: – Excuse me (ställer fram vattnet i vägen för allt).

Christoffer: – Inga problem.

*** En halvtimme går. Cafét är relativt tyst. Jag är ensam såhär tidigt på morgonen och är glad över att de inte satt igång Jack Johnson än.

Christoffer: (Efter 20 min. Sätter på egen musik via högtalarna. Låg volym.)

Serv: (2 min senare. Sätter på Jack Johnson åt caféts besökare, dvs mig.)

Christoffer: (Pluggar in hörlurarna. Fortsätter jobba).

*** Jobbar på under dagen, beställer in en nasi goreng, lite mer kaffe, lite mer vatten. Klockan blir sent.

Christoffer: – Hej då, vi ses imorgon.

Serv: – Excuse me. Finished? (plockar undan nasi goreng-tallriken, två koppar kaffe och två flaskor vatten från mitt bord). Hej då!