Christoffer Björkwall

posted by Christoffer on Jan 25

En fråga jag fått många gånger är varför jag just valde Bali och det är inte så självklart. Framförallt när man tänker på hur det gick på min förra resa hit.

Det var egentligen så enkelt som att jag tog fram ett A4 och skrev upp de länder jag skulle kunna tänka mig att åka till, och där jag skulle kunna bo så pass billigt att jag skulle klara mig på min relativt blygsamma inkomst. Sen satte jag plus och minus för varje land. Ungefär såhär såg det ut:

Sverige, USA, Tyskland mfl.

+ Trevligt och praktiskt

- Omöjligt dyrt

Thailand

+ Trevligt klimat

+ God mat

+ Billigt

+ Kan träna Thaiboxning

- Mycket distraktion

- Idiotkrångligt språk

- Kan se oseriöst ut på CVt

Kina

+ Vore grymt att lära sig språket

+ Vore nog bra för karriären

+ Skulle kunna träna kung-fu

- Gillar inte riktigt kineser, de är lite svåra

- Språkstudierna skulle ta för mycket tid och energi i anspråk

Argentina

+ Har länge velat åka dit

+ Vackraste donnorna i världen

- Kan ju redan spanska, har redan bott i Sydamerika

- Opraktiskt långt bort från allt och alla

Slovakien

+ Billigt

+ Nära

+ Lattjo språk

+ Möjligt att hitta bra och billig arbetskraft

- Kom igen, Slovakien! Om man får åka var man vill!?

- Har redan bott där

Indien

+ Grymt billigt

+ Möjligt att hitta bra och billig arbetskraft

- Jag gillar när min mage beter sig

- Omöjligt språk

Indonesien (Bali)

+ Tillräckligt billigt

+ Känner folk på plats

+ Trevligt klimat

+ Enkelt och roligt språk

+ Tillräckligt turistigt för att det ska finnas vad jag behöver i form av Internet mm

+ Tillräckligt ospännande för att jag inte skulle bli för distraherad

- Gillade inte ön sist jag var där

- Kanske inte så spännande

De vanliga I-länderna föll bort på direkten. Slovakien och Indien föll också bort ganska snabbt, de skulle nog inte ens varit med på listan från början. Argentina föll bort då jag hörde att det var ganska dyrt. Dessutom var jag ganska nyss hemkommen från Sydamerika.

Asien kändes rätt och det stod alltså mellan Thailand, Bali och Kina. Språket var en ganska stor faktor, jag ville lära mig ett sjätte språk och kinesiska stod högt upp. Efter att jag pratat med en kompis som bott där i två år strök jag det ändå. Han stärkte mina fördomar om hur svårt det är socialt där.

Thailand och Bali kändes i princip likvärdiga. Det föll på att jag tänkte att jag aldrig skulle kunna lära mig Thailändska. Nu kommer jag iofs åka till Thailand i februari så det blir ju lite Thailand ändå.

Det kanske låter som en ganska enkel process detta men det var det inte. Det var ett bedövande svårt beslut faktiskt, ett klassiskt I-landsproblem, och en av besluten som höll mig tillbaka längst. Valfriheten var helt enkelt för stor och inget ställe var bra nog.

posted by Christoffer on Jan 9

Tjena tjena,

Kom på en ganska intressant grej igår när jag chattade med Oskar.

Jag var helt fast i fotbollsmanagerspelet Hattrick förut. Min gode vän Calle hade spelat ett år och pratat ömt om spelet. Hattrick är ett spel där man startar upp ett virtuellt fotbollslag, tränar spelare, spelar matcher och arbetar sig upp i seriesystemet.

Mitt lag Allsångens IK (förkortat AIK såklart) var en stark nykomling och jag gick snabbt från div 7 till div 5. Genom att strategiskt träna upp mitt lag kunde jag se hur placeringarna blev bättre och bättre för varje vecka, spelarna tränades i “Spelupplägg” och blev också bättre för varje dag.

Dessa typ av spel, där man hela tiden blir lite bättre, är ju grymt beroendeframkallande. Det vet alla som spelat Hattrick eller Civilization för den delen. Jag la ner säkert någon timme om dagen på att optimera mitt lag och hänga med folk i communityn. Hattrick rockar och är ett grymt roligt spel, men….

Jag tröttnade dock delvis till slut, eller snarare kändes det som jag la ner för mycket tid på något relativt meningslöst (hoppas inte mina gamla spelare läser det här ). När jag för tredje året i rad missade uppflyttning till div 4 så gav jag helt enkelt upp och slaktade laget.

Istället började jag fila på en idé jag fått. Jag ville göra ett eget spel och satte igång med MyLittleEmpire, som är ett spel där man startar upp ett företag och dealar med andra företag. Väldigt likt Hattrick alltså. Jag gjorde först spelet i JavaScript men gjorde sedan helt om och började med php och MySql.

Detta pulade jag med framförallt under mitt exjobb i Ecuador under våren 2005. Jag la upp spelet på nätet hösten 2005 men det blev aldrig nån hit, jag orkade aldrig hålla ihop allt. Men, de nyvunna kunskaperna jag fått inom php och MySql gjorde att jag kunde starta webbsidorna GetTheSkill.com och GoogleEarthCoolPlaces.com . Sen har det alltså rullat på och jag har idag runt 30 sidor.

Greeeeeejen är att jag egentligen gör samma sak nu som jag gjorde med Hattrick förut!

Mina spelare idag är mina hemsidor. På samma sätt som jag förut tränade och finjusterade deras egenskaper jobbar jag idag med att putsa och förbättra mina sidor. På samma sätt som jag tränade mina spelare för att bli bättre, arbetar jag med mina sidor för att de ska bli bättre. Vissa sidor är “stjärnspelare” medan andra är unga och lovande.

Mitt lag idag är mitt “imperium”. På samma sätt som mina spelare bildade ett lag som jobbade mot ett mål har jag idag alla mina sidor som jobbar mot mitt mål: att tjäna X USD / mån.

Mitt seriesystem idag är Googles söklista. Ju bättre mina sidor blir desto högre upp kommer de i Google på ett visst sökord (en sanning med viss modifikation). Min sida Presenttips.com leder tex serien på sökordet “presenttips”. På samma sätt som jag tidigare justerade laguppställningen justerar jag sidan till att vara maximalt optimerad.

Mina motståndare idag är såklart mina konkurrenter. De som tävlar i samma serie (mot samma sökord alltså).

…och så säger dom att man inte får nåt vettigt ut av att spela dataspel! Tack Hattrick och tack Calle!

posted by Christoffer on Nov 18

En av mina äldsta sidor har jag arbetat med ganska mycket de senaste dagarna. Också där har jag fräschat upp designen betydligt, ni som kommer ihåg hur den såg ut förut kanske kan intyga.

Sidan heter idag Nätkurser.se men när jag började med den i 1999 så kallade jag den “Lär dig online”. Sen låg den helt på is fram till 2004 när jag träffade David i Kansas. Han öppnade upp ögonen för mig vad man kan göra på nätet, och framförallt hur mycket man kan tjäna (han drog då in ett par hundra dollar om dagen med framförallt sin sida Tvdance.com). Då startade jag upp sidan igen, då under namnet GetTheSkill.com . Sidan fick en rungande start när den kom med i Aftonbladet två månader efter att jag startade sidan. Jag fick 8 000 besökare på en dag, servern kraschade men jag tjänade ett par tusenlappar den dagen i annonsintäkter.

Detta fick mig verkligen att få blodad tand för att jobba med hemsidor. Känslan av att dra in pengar oavsett om man jobbar eller inte och att man alltid kan råka “hit it big” om en stor sida länkar till en, den känslan är grym! Som att spela på premieobligationer, fast roligt.

Hursomhelst, för ett tag sen döpte jag om den svenska sidan till det mer lätterinrade namnet Nätkurser.se och den har vuxit stadigt sen dess. Sidan är en databas där jag samlar gratiskurser jag, och mina besökare, hittar på nätet. Väldigt praktiskt om man till exempel vill hitta en kurs i javaprogrammering eller i albanska. Liksom många andra av mina sidor har den varit ganska ful men nu har jag de senaste dagarna fräschat upp designen och gjort layouten mer intutitiv (tror jag i alla fall).

Kom gärna med tips och kritik på denna också: Nätkurser.se

posted by Christoffer on Nov 17

Hej på er,

Det här är faktiskt första gången sen jag drog hemifrån som jag har med mig datorn till ett internetcafe. Det är också andra gången på runt två månader som jag druckit en kopp kaffe och jag börjar känna mig ganska hyper.

Jag har nu börjat komma in i lunken här på Bali…eller lunken och lunken. Tar det inte så jättelugnt egentligen. Här är ett ganska bra exempel på min vardag:

Vaknar vid runt 8.00 av mig själv i mitt varma rum på ett guesthouse vid Kuta Beach. Jag försöker vrida upp fläkten ett steg till men det går inte så jag dricker en halvliter vatten. Sen gör jag lite BRAK (morgongympastik på lumpianska). Jag jobbar en timme, framförallt med design, och går sedan och äter frulle.

Frullen på mitt vandrarhem är ganska bra, inte maten kanske men det finns bara två bord så alla äter tillsammans vilket gör att det är ganska lätt att lära känna andra på vandrarhemmet. Snackade ett par timmar med ett par trevliga finnar igår tex.

Sen brukar jag gå tillbaka och jobba några timmar till, fram till runt 13, med strumporna på för myggorna är överjävliga. Då brukar batteriet vara slut och medan datorn laddar upp sig så går jag ner till stranden med min MP3-spelare och lyssnar på ljudböcker av Anthony Robbins eller någon annan av mina mentorer. På vägen tillbaka på stranden brukar jag gå förbi en söt 1.4 meter hög indonesisk kvinna som säljer gurkor och ananas och äta några gurkor till lunch. Grymt goda små minigurkor som är extra goda efter två timmars promenad i 33-gradig värme.

Sen går jag tillbaka och jobbar i några timmar till. Vanligtvis till batteriet tar slut. Då är mina batterier ganska slut också (några toast till frulle och gurkor till lurre, kom igen!). Jag brukar dock hålla mig till kl 19.30, då visar en restaurant nån kul piratkopierad rulle och serverad färsk bananbatido, nudel goreng och efterrätt för typ 40 kr. Då får man sitta hela filmen.

Vid kvällstid har jag gjort lite olika saker, de första dagarna hängde jag med en tysk tjej på kvällarna. Hon visade sig också jobba med hemsidor och visade mig lite tricks i Photoshop. Det var ganska absurt att sitta på min altan med datorn framme och hacka Photoshop i 30-gradig värme kl 22 på kvällen.

I övrigt försöker jag göra mitt bästa för att lära känna folk hela tiden. Jag måste bli ganska grym på det eftersom de flesta är här bara någon vecka. Jag har ännu inte fått tag på de som jag känner här via Oskar.

För övrigt så blev min indonesiskakurs inställd så nu måste jag komma på något nytt sätt att lära mig språket (det går ganska bagus såhär långt ändå). Kommer nog flytta in hos en familj relativt snart, men det är sååå soft att bo vid stranden.

posted by Christoffer on Oct 1

…det var vad min chef ville säga. Men han är smartare än så. Han önskade mig lycka till, beklagade mitt beslut men var kanske i grund och botten glad. Det tror jag han borde vara.

Jag tog mitt jobb på denna lilla IT-firma med en ruggig entusiasm. Resor till fjärran land, ett seriöst företag, intressanta uppgifter, högteknologiska produkter. Allt kändes toppen och det var det också ganska länge. Men sen fick jag mindre och mindre att göra, jag lärde mig mindre och mindre och resorna till fjärran land blev alldeles för ofta avbokade och uppskjutna…och mitt engagemang sjönk.

Min chef ska dock ha all cred, han är den mest professionella personen jag någonsin jobbat med. Hade jag jobbat närmare honom hade jag kunnat lära mig massor tror jag. Vill nu officiellt önska honom och företaget lycka till också!

Det tål dock att erkännas att jag skäms lite. Jag la ner all min kreativa energi på sidorna. Jag jobbade innan jobbet, efter jobbet och på helgerna. När jag väl kom till jobbet var jag dränerad på kreativt engagemang. Jag visste att jag skulle aldrig bli bättre på jobbet. Så därför sa jag upp mig från mitt day job.

posted by Christoffer on Sep 30

…nästan skrek min kompis Manuel något förskräckt när fredagens arbetsdag började närma sig sitt slut. Han hade mycket svårt att förs…han kunde inte över huvud taget förstå hur man som människa, en man, på en fredag, utan livshotande leverskador…inte drack öl efter jobbet på en fredag. Han hade läst i obskyra tyska skvallertidningar om något som hette vita veckor men i hans begreppsvärld var sluta dricka något man gjorde när man låg begravd i den tyska myllan.

Slutsatsen är ganska enkel. Spritkontot är sitt eget konto. Det som går in där kommer inte ut igen. Det man spenderar där får man väldigt liten ROI på. Dagen efter man gjort bokslut på spritkontot kan man inte jobba. Jag har helt enkelt inte råd att festa. Än. Mitt mål är att jag ska ha nått mitt första mål på nyår. Då ska jag fira. Ska jag festa, ska jag dricka champagne!

posted by Christoffer on Sep 28

…suckade min pappa när jag berättade för honom. Vilket var lite konstigt. Han hade varit väldigt positiv till mitt engagemang innan och följt mina tvivel under hela sommaren och hösten när jag velat fram och tillbaka. Någon timme senare, vid matbordet, hade han nog smält vad jag sagt och önskade mig hjärtligt lycka till med en skål.

Pappa har ju för övrigt varit mitt reslåneinstitut innan och började väl antagligen se över sina reserver samma sekund som jag stängde dörren bakom mig efter middagen. Det är absolut inte tanken, jag har sparat varenda krona sen jag började göra hemsidor för två år sen och har en stadig inkomst som motsvarar det dubbla för vad en jurist på Bali tjänar. Det är inte speciellt mycket, men det ska räcka. Det ska räcka till en viss levnadsstandard i alla fall.

Ju mer jag tjänar sen, desto mer kommer jag att kunna göra. Hell…om jag tjänar tillräckligt mycket kanske jag får råd med resan hem igen om några månader!

posted by Christoffer on Sep 27

…utbrast min kompis Minna när hon hade sin avskedsfest på South Side på söder. Hon skulle dagen efter åka till Kambodja för att jobba med ett FN-projekt för den kambodjanska textilindustrin. Hon hade därför samlat ihop några nära och kära på en öl för att säga hejdå. En mycket, mycket trevlig kväll med en snudd på magisk entusiasm som låg i luften. Någon hade precis börjat på ett nytt spännande exjobb, en annan skulle mot ett välbetalt jobb i Schweiz, en tredje hade precis varit på en rafflande intervju för en konsultfirma och så Minna då som redan bokat och packat för resan till Kambodja.

Där, och exakt då, tog jag beslutet inom mig. Även om jag inte sa det utåt så stod det klart för mig att det var rätt beslut att ta. Jag hade fått mejlet från Dommie samma dag och vetat att jag hade tio dagar på mig att bestämma mig. Jag hade funderat på det i över 10 veckor. Tio timmar senare, på South Side på söder, bestämde jag mig.

posted by Christoffer on Sep 26

…mejlade min kompis Dommie till mig. Det var helt rätt sak att skriva till mig. Just då. Just där. Jag hade tänkt igenom allt om och om igen och kommit fram till fyra alternativ som jag kunde tänka mig den närmaste framtiden:

1. Flytta till en billig by i ett billigt land och göra dyra hemsidor
2. Flytta till Dubai och tjäna storkovan tillsammans med min kompis Oskar
3. Flytta till Tyskland eller nåt annat stort europeiskt land och göra karriärsinriktat ingenjörsjobb – ungefär det jag hade tänkt göra i Danmark
4. Stanna kvar i Stockholm men jobba på ett företag som lät mig åka till alla dessa platser ovan i jobbet

4:an föll bort eftersom jag inte kunde förmå mig själv att söka jobb i Stockholm. Det fanns ingen logik för att jag inte kunde förmå mig själv, men å andra sidan heller ingen vilja att göra det.

3:an föll bort eftersom jag insåg under en diskussion att jag inte visste om jag ville starta upp ett liv i en ort där jag inte kände någon. Utan en självklar community.

2:an föll aldrig riktigt helt bort men 1:an kom ivägen när jag fick mejlet.

3 500 kr för en flygresa t/r till Phuket. På ett lagom stort jordklot är Phuket i princip runt hörnet till Bali. Det kändes som det löste mitt sista problem, och gav mig den sista nödvändiga knuffen, när det skar ner min resebudget med en tredjedel.

posted by Christoffer on Sep 25

…det var vad min mamma sa när jag berättade för henne att jag skulle flytta till Bali för att realisera min dröm, att få arbeta med mina hobbyprojekt, hemsidor, på heltid

Det är förstås ens mammas uppgift att oroa sig för ens barn när de gör något utifrån den utstakade vägen. Ibland är det deras uppgift att oroa sig när man gör saker inom den utstakade vägen också! Det är å andra sidan upp till mig att se till att jag stakar ut en väg som passar mig själv. Så jag sa upp mig.

Anledningen?

• Få jobba med exakt det jag vill
• Lära mig något nytt varje dag
• Lära mig ett nytt språk
• Ha en passiv lön vare sig jag jobbar eller inte
• Få solbränna i november…under arbetstid.
• För att jag vill och för att jag kan

Tanken är inte så mycket att skapa ett äventyr som att skapa ett stort jäkla mastodontimperium av hemsidor. Äventyret kommer jag dock inte ifrån, det kommer inte att bli lätt och det ska det inte heller vara. Jag hoppas på en underbar succé eller en spektakulär katastrof. Hur det än blir kommer du att kunna läsa om det här.