Currently viewing the category: "Psykologi i vardagen"

Jag kom att tänka på en sak när jag skrev inlägget om min promenad till jobbet. Det är en psykologisk teori inom behaviorismen som handlar om yttre och inre motivation. Alltså, om det som motiverar en att utföra något kommer utifrån eller inifrån. Det ena kan påverka det andra på ganska intressanta sätt.

Vi kan ta ett exempel med Pelle. Pelles mamma vill att han ska börja spela piano och för att motivera honom säger hon att Pelle får 5 kr för varje pianolektion han går på. Sagt och gjort, Pelle går och spelar piano. När sedan mamma tänker att Pelle kommit igång så slutar hon ge honom pengarna. Om Pelle inte fått upp ögonen nämnvärt för pianospelandet kommer han sluta väldigt snabbt när pengarna slutar rulla in.

Hur ska då mamma få Pelle att hålla på längre? Hon kan ge honom pengar varannan gång. Då kommer det dröja ytterligare några gånger innan Pelle inser att inkomstflödet försvunnit…och han slutar. Det intressanta är dock om mamman ger Pelle pengar väldigt slumpmässigt för det är vad som kommer få honom att fortsätta allra längst för när…som…helst…nu….kommer han kanske få belöningen.

Ni som gamblar kanske känner igen det här? Tänk på ovanstående tre exempel och tänk dig att du står vid en enarmad bandit? När vi diskuterade den här teorin i skolan så påpekade en tjej att det här är ju precis vad som händer med (främst) kvinnor som stannar med idioter till män. Män som 90 % av tiden kanske misshandlar och beter sig illa men som då och då är lika gulliga som när de träffades.

Personligen känner jag igen mig i det här när jag gör hemsidor. Ett par gånger har det hänt att någon av mina sidor har uppmärksammats i media och kicken när man kommer hem och upptäcker att någon sida har exploderat är mycket stor, och beteendet lever uppenbarligen kvar länge!

Detta är alltså exempel på yttre motivation – när man hämtar motivationen till ett agerande från yttre omständigheter. Om man verkligen vill få beständiga resultat så gäller det att man ser till att skapa inre motivation för ett beteende.

Om mamma vill att Pelle ska spela piano på sin 18-årsdag så kommer hon antingen bli ruinerad eller försöka få honom att verkligen hitta en egen anledning till att vilja spela piano. Det intressanta är att så länge hon förser honom med yttre motivation kommer det vara mycket svårare för honom att skapa en inre motivation.

Hur ska hon göra för att skapa inre motivation då? Det är klart det är svårare, men hon kan tex använda förankring. Föräldrars kärlek är en av världens starkaste motivatorer och genom att göra pianospelandet till en fin stund mellan mor och son kan hon få honom att associera pianospelandet med varma och glada känslor – och det kommer leva kvar länge.

Så hur kopplar jag ihop det här med mitt promenerande då? Det började ju faktiskt med yttre motivation (vi hade ju en tävling) men ganska snabbt övergick motivationen till inre motivation. Kanske var det via kognitiv dissonans? Jag promenerade som en galning för vadå? En middag (som var priset)!?

När jag började promenera till jobbet i Solna i somras så var det dock för en inre motivation. Något intressant hände när vi helt plötsligt startade en stegtävling på jobbet. Jag tänkte att “Nu kommer jag vinna stort” och började promenera med det i huvudet.

Min inre motivation ersattes snart av en yttre motivator. Efter någon månad låg jag dock stort efter – då man även räknade in fysisk träning (som jag knappt gjorde alls då) – och när jag insåg att vinstchanserna var minimala förlorade jag den motivationen…och började åka tunnelbana.

Visst är det lustigt?

Det tog mig runt tre månader innan jag kom igång igen och nu är det 100 % inre motivation som du kanske förstår om du läser mitt föregående inlägg om min promenad till jobbet.

Ett annat exempel är återigen hemsidor. Jag har börjat med vissa hemsidor av rent nöjes skull, jag har haft en kul idé som jag implementerat. Efter ett tag har jag märkt att det går att tjäna pengar på idén, jag bygger vidare med dollartecken för ögonen, men den motivationen blir sällan lika stark som den inre motivationen. Det som till syvende och sidst driver mig till att jobba med sidorna på stor del av min “lediga” tid är för att jag gillar delmomenten i arbetandet mer än jag gillar pengarna. Pengarna är dock en stark tvåa.

Ett mindre välkänt faktum inom entreprenörskap och psykologi är att vissa människor tenderar att förstöra sin framgång. Detta grundar sig i att man på ett eller ett annat sätt fått för sig att man egentligen inte förtjänar den framgången man skapat (eller fått). Anthony Robbins pratar om det bland annat. Att förstöra sin framgång sker ofta genom underlåtenhet genom att man tex bortser från viktiga affärer och ignorerar viktiga möten.

Min åsikt om psykologi är att det består till 90 % av sanningar man redan känner till (ger man ett barn beröm när de varit duktiga gör det oftast om samma sak) men det är de resterande 10 % som är intressanta. Den kontraproduktiva psykologin, när psykologin beskriver något som är bortom common sense.

Varför skulle man göra något så kontraproduktivt som att förstöra sin framgång då?

Jo, det hela handlar om att alla människor har en självbild som skapats under ens liv. Det är ofta väldigt plågsamt att ändra sin självbild, ofta kan det vara mer plågsamt än det man faktiskt tvingas göra för att behålla sin självbild.

Tänk dig in en situation där en person under en produktiv tid av sitt liv snabbt rör sig uppåt/framåt till ett läge där personen i mångas ögon (inklusive sina egna) är framgångsrik. Tänk dig också att samma person av någon anledning förknippar framgång och rikedom med personer som går över lik, “det är ensamt på toppen”, “mina vänner kommer överge mig” och andra negativa föreställningar. Denna person kan då uppleva en diskrepans – en skillnad – i sin nuvarande livssituation och den självbild personen försöker upprätthålla för sig själv. För att behålla en bild av sig själv som en god människa kan det då kännas mer resonabelt att förstöra framgången då detta leder till större välbefinnande än själva framgången.

Detta är en psykologisk reflex, en försvarsmekanism som sker utan att man egentligen tänker på det. Det är alltså inte ett medvetet beslut och agerandet blir därmed ofta alltså att man underlåter att göra saker vilket i slutändan leder till att man når det mått av framgång (eller snarare icke-framgång) man känner sig mer komfortabel med.

Varför tar jag upp detta då? Jo, jag tror att det är vanligt bland oss svenskar i och med jantelagen att “man inte ska vara förmer än någon annan”. Att vara framgångsrik är ju nästan per definition att man “är förmer” och beroende på hur djupt inrotad man är i jantelagen och liknande “uppfostringssätt”, desto större risk är det att det sker.

Det intressanta med att ha läst psykologi och känna till dessa teorier är att man faktiskt kan uppmärksamma tendenser när de är på väg att komma. Jag har tex varit riktigt trött på att arbeta med hemsidorna den senaste tiden och det har till viss del också märkts på inkomsterna. Försöker jag förstöra min framgång? Jag tror inte det, men om så är fallet vill jag vara medveten om att risken finns!

Känner du igen det här från något/någon? Vad är din åsikt?

Läs också mitt inlägg om kognitiv dissonans.

Ni som läste mitt CV såg ju att jag har läst psykologi. Ni som läst bloggen har nog förstått det ändå kanske.

Det finns en teori i socialpsykologi som jag ständigt återkommer till och som kallas Kognitiv dissonans (som jag för övrigt skrev min C-uppsats om). När jag skrev mitt inlägg om fantasifigurerna för någon vecka sen så kom jag att tänka på det igen. Teorin är så intressant och vanligt förekommande (bland annat hos mig) att jag måste berätta om den här också.

Enkelt uttryckt så handlar teorin om att människor ofta låter sina rationella tankar följa deras irrationella handlingar. Man vill ju gärna se på sig själv som en rationell person som fattar vettiga beslut och agerar genomtänkt.

Problemet är att människor inte alltid, t.o.m. ganska sällan, handlar helt genomtänkt. Man gör mycket utan att egentligen tänka efter och säger saker och agerar ofta på autopilot. När man ser tillbaka på sitt eget agerande och inte kan förklara det på något sätt uppstår det man kallar kognitiv dissonans.

Jag kan ta mig själv som exempel. När jag gått på gatorna i Kuta ett par dagar och var så trött på försäljarna slutade jag helt enkelt att svara dem, jag började ignorera dem på ett sätt som gränsade till ren oförskämdhet. När jag tänkte tillbaka på detta beteende häromdan så blev jag faktiskt lite bestört. Jag är ju en vänlig och social människa som både är pratglad och trevlig! Detta beteende gick ju inte ihop med hur jag uppenbarligen hade agerat. Det uppstår alltså en dissonans, ett sorts glapp, i hur jag upplever mig själv och hur jag ser på mitt eget handlande.

Eftersom jag ser mig själv som en högst rationell person så måste jag ju få detta beteende att verka rationellt och genomtänkt, för denna dissonans är högst obekväm. Jag måste alltså attribuera beteendet på ett sätt som får mig att känna mig bra igen. Det är lätt hänt då att man attribuerar det på sig själv och börjar tänka om sättet man ser på sig själv: Jag kanske inte är en så pratglad och trevlig person när allt kommer omkring! Mina tankar går då hand i hand med mina handlingar och dissonansen är borta.

Detta är alltså en automatisk tankeprocess som ofta går på några ögonblick. Ofta kan man rationalisera och attribuera sitt agerande på andra saker (jag var trött, försäljarna förtjänade det osv) men denna kognitiva dissonans uppstår väldigt, väldigt ofta. Jag märker det ofta hos mig själv (och ibland hos andra) just för att jag är så insatt i teorin och kan då försöka bortse från det hela.

Det som fick mig att tänka på det i mitt inlägg om fantasifigurerna var att jag uppenbarligen såg på mig själv som Långben. Vad kunde få mig själv att officiellt jämföra mig själv med Långben och Hans & Greta? Antagligen var det för att jag mina senaste dagar har haft mycket ångest över mitt förlorade kvitto och därtill faktumet att jag glömde kvar mina kostymer på själva tullkontoret efter att jag hämtat ut datorn (även om jag kom på mig själv direkt när jag lämnat kontoret) . Detta irrationella beteende fick mig att börja fundera på andra saker jag slarvat med och andra exempel på när jag agerat tankspritt. Beteende high-lightade liknande beteenden under resan.

Då jag egentligen ser på mig själv som en person som har det mesta under kontroll fick dessa händelser mig att revidera denna syn på mig själv. Mina tankar följde mina handlingar och den kognitiva dissonansen försvann. Det obekväma i att se på sig själv som tankspridd var alltså mindre obekvämt än att se på mig själv som en irrationell människa!

Det är viktigt att påpeka att detta psykologiska fenomen är en försvarsmekanism. Det är en automatisk process och inte ett resultat av aktivt, rationellt tänkande. Man kan ofta se igenom och upplösa denna process, tex genom att inse att man faktiskt inte alltid agerar rationellt eller genom att attribuera ens handlingar på andra faktum. Detta är ju förstås lättare att göra om man inser att man just blivit “ett offer för kognitiv dissonans”.

Ge mig gärna exempel på tillfällen där du (tror dig) upplevt kognitiv dissonans och hur du agerade då.