Jag satt på en takterass i Saigon (HCMC) igår tillsammans med Anders Palm och två vänner till honom. Efter ett par simtag i poolen och några öl så kom vi in på vikten av hur man beskriver något. Vilka ord man använder, eller snarare vilka man inte använder.

Jag kom på att det är något jag använder mer eller mindre omedvetet varje dag. Ett typexempel på när jag dock medvetet använder mig av detta är när någon (eller jag) påpekar att det “Det där kan inte jag” eller “Det där förstår inte jag”. Då brukar jag allt som oftast klämma in ett “…än!”. Med andra ord, “Det där kan inte jag än”. Skillnaden är subtil men ger budskapet till hjärnan att allt är möjligt, det är bara en fråga om jag vill lära mig det här eller inte. Det finns inget fundamentalt som saknas i min hjärna för att jag inte ska kunna lära mig detta, det är bara en fråga om jag vill det eller ej.

Resultatet av just detta blir att man inte tillskriver sig negativa egenskaper och totalt avskriver sig ifrån vissa färdigheter. Det finns ofta folk i ens omgivning som är beredda att göra det åt en och det är inget man behöver hjälpa dem med.

Ett annat exempel gav Anders och som är applicerbart i till exempel kundkontakter. Om du är sen till ett möte, säg då inte “Ursäkta att jag är sen”, utan “Jag ber om ursäkt för att du fått vänta”. På ett enkelt och elegant sätt sätter man kunden (och i förlängningen hans eller hennes behov) i fokus och tar bort den negativa udden.

På sätt och vis är omskrivningar av upplevelser ett sätt att se ljust på framtiden och att inte gräva gropar åt sig själv. Jag tycker det skiljer sig från “positivt tänkande” som jag inte vet om jag är så stort fan av. Jag tror på att välja den positiva ståndpunkten i en fråga men när något suger så måste det också få göra det ett tag.

Har ens hus brunnit ned står man inte “inför en utmaning”, man har fått sitt hus nedbrunnet – och det suger. Smärtan vid förluster är viktig för att man ska lära sig något, man kan inte omedelbart plasta in detta i positiva formuleringar eller positivt tänkande. Det är när smärtan lagt sig och den eventuella bitterheten tar vid som man ska börja arbeta.

Något som jag tycker är så kul med att vara egen, och bland egna företagare, är att detta snarare är regel än undantag. Man måste helt enkelt ha en positiv syn på saker och ting för att kunna arbeta. Man måste kunna hantera jobbiga saker aktivt och göra det till något som man kan tycka är roligt att arbeta med. Det är liksom lite svårt att skylla på att chefen ger en för dåligt betalt, för lite utmaningar eller för tråkiga arbetsuppgifter.

Vad kan vi lära oss av detta? Små förbättringar gör skillnad på lång sikt. Det är så lätt, och praktiskt, att ändra sitt sätt att formulera sig – men det gör stor skillnad i det långa loppet.