Currently viewing the category: "Bilder och videoklipp"

Jag är numera inne på min sista vecka. Marlena Batist har åkt vidare men jag har återigen besök av några kompisar och jag börjar så sakteliga komma in i semesterlunket. Jag börjar till och med få en solbränna till slut!

Vi spenderar numera dagarna med att göra ganska lite, läsa lite mer och åka en massa moppe runt ön. Det är nåt så sanslöst roligt med att åka moppe här. Det är en grym frihetskänsla och det ligger en viss meditativ kvalitet i att puttra runt på ön så jag har nog sett stora delar av ön nu.

Jag har dragit ned arbetandet till ett minimum även om jag har lite svårt att verkligen koppla loss allt. Jag gjorde en lite djupare ekonomisk analys häromdan och insåg att det faktiskt gått lite bättre än jag först trott så jag känner mig riktigt nöjd. Nu handlar allt om att ladda om, njuta av strandlivet ordentligt och se till att jag är lika taggad på att ta nästa steg när jag kommer hem.

Så, sammanfattningsvis har det varit ett – återigen – otroligt lyckat projekt. Det har gått bra att jobba, jag har lyckats fokusera på rätt saker, fritiden har varit mycket trevlig med trevliga människor att umgås med, thaiboxning och mycket trevliga omgivningar. Jag är sugen på att göra PBC2012 också men än så länge tänker jag inte så mycket på det, jag måste landa lite först. Dessutom är det svårt att förutspå hur mitt (affärs)-liv ser ut om ett år även om jag såklart har mina mål.

Jag avslutar med lite bilder från de senaste veckorna här på Koh Lanta:

Bee bee's

Restaurangen där jag arbetat och hängt de senaste två veckorna, Bee Bee's.

I den lilla hyddan till vänster brukar jag avrunda dagen med en öl.

Volleyballplanen

Ibland pajar internet på Bee Bee's och då får jag sätta mig här. Det ser soft ut men är ofta lite för varmt.

Stranden på Klong Khong. Inte jättebra att bada vid men fin annars.

En tillfällig arbetsplats på Klong Nin

Posar för ett nytt bloggfoto

Marlena och Rebecka i träningslokalen

Marlena

Sista dagen på gymmet

Träningskompisar

 

Ok, det här är lite ironiskt. För bara någon vecka sen skrev jag att jag borde starta en blogg och diskutera väder. Nu har jag i princip gjort det, men inte av just den anledningen jag beskrev.

Mitt nya bloggprojekt är en fotoblogg som jag kallar One Eye On The Sky och den kretsar mer kring vackra foton på himlen än om diskussioner om väder.  Ända sedan jag bodde i Kansas har jag varit intresserad av att ta kort uppåt och det här är lite av ett sidoprojekt för det. Det är också en arbetsyta för att kunna göra en jobbresa till USA nästa sommar och åka på Storm Chasing Safari.

Länk: One Eye on the Sky.com

Tagged with:
 

Jag är ju på semester på Koh Samui där jag hälsar på min storasyster Camilla och hennes familj. Det har ju i och för sig inte blivit så mycket semester av allt eftersom jag haft större luckor i min webbsäkerhet än Thore Skogman hade mellan tänderna.

Det har dock varit riktigt trevligt och min första familjesemester sen jag var liten parvel. Det var två små 9-månadersbabys och en handfull vuxna i vår fina villa med pool, och allt var frid och fröjd.

En vacker dag när den manliga delen av gruppen var och handlade mat så skedde dock en liten incident. Efter att precis ha jagat ut en liten groda ur poolen stiger Carolina upp och hinner precis undvika att trampa på något grönt och ihoprullat på gräsmattan. När vi kommer tillbaka från affären sitter hon blåslagen på knäna och alla är lite uppjagade.

Eftersom hela villan är omgärdad av betongmurar så finns det inte så många ställen en eventuell orm kan gömma sig på. Eller var det verkligen en orm? Vi börjar undra, framförallt när vi hittar en ödla i det enda buskaget lite senare.

Vi ger upp letandet och jag går in och jobbar lite. Då hör jag Carolina ropa inifrån badrummet. “Där är den! Ormen”. I badrummet? Nej, jag kilar ut och möts av den här bilden.

Tittut bakom knut

Vi samlar ihop styrkorna och försöker lista ut hur vi ska fånga eller snarare döda den förmodade gift-vipern. Det enda vi hittar är en hög tegelstenar och Michael Ormbane måttar ett kast men den sluge ormen flyger blixtsnabbt tillbaka in under poolkanten.

Efter ett kort konfererande kommer vi fram till att öl-och-chips-metoden nog är den bästa. Dvs, vi tar en öl och äter lite chips medan vi väntar på att den ska våga sig ut igen. När den vågar sig fram igen efter 20 min är vi redo med tre nya tegelstenar. Tyvärr har vi ingen dedikerad kameraman så videon är lite skakig.

Hur vi hade ihjäl ormen

Efter detta så tar jag mig an uppgiften att avsluta dess lidande genom att lägga upp huvudet mellan två tegelstenar och klappa till. Ormen gör då sitt sista försök att jävlas genom att skvätta ur all substans i huvet över mitt ben.

Såhär i efterhand så kan ormen verka ganska beskedlig. Den var dock runt 120 cm lång och grön och vi hade två 9-månaders babys som skulle leka på trädgården. Det var helt enkelt inte läge att vara fredlig.

Vi lyckades aldrig helt luska ut om det var en giftig orm eller inte. Trädgårdsarbetarna som kom för att hämta den efteråt pratade inte ett ord engelska. Vi får helt enkelt utgå ifrån att det var en dödligt giftig, grön spottkobra med dynamitbälte och terroristplaner.

Tagged with:
 

Jag kom på när jag gjorde mitt förra inlägg att jag har ju gått bärsärkargång i Photoshop en gång innan. Bilderna låg på min personliga hemsida men den är så bortglömd och ful att jag delger dem till världen här istället.

Detta är alltså historien om när jag och min kompis Calle tog en tur i IP-skogen i Täby Kyrkby, norr om Stockholm.

Vid den välkända IP-skogen i Täby Kyrkby finns det en stor sjö som heter Rönningesjön.

 

Vid ett ställe norröver i denna skog hittade vi en giraff som var ganska tam. Vi döpte honom till Gurra.

 

Jag hade läst nånstans att man inte ska peta på björnar med pinnar men Calle ville helt enkelt inte lyssna på det örat.

 

Efter att vi promenerat en stund hörde vi ett plötsligt skrik. Vi smög närmare och lyckades ta ett kort på lite äkta svenskt djurliv.

 

Utmattade från alla intryck så stannade vi och tog en picnic med kaffe och mackor. Calle fick ett par garv åt mig när vi åt.

 

När solen började gå ner så slog vi läger och sjöng lite vid lägerelden som vi inte kunde tända. Eller gjorde vi? Hela den här idiotiska resan har börjat bli en stor dimma de senaste åren.

Tagged with:
 

Hade lite tråkigt imorse när jag satt och åt mina french toast och lekte lite med Photoshop. Tyvärr har jag glömt en del av vad Jimmy (min photoshoplärare) hade lärt mig men det var kul att leka lite.

Jag hade egentligen bara tänkt skicka dem till Minna men tycker att de är värda att gå en runda till här på bloggen. Klicka på bilderna för att se en mer högupplöst version och här om du vill läsa om var bilderna kommer ifrån.

Vi bosatte oss faktiskt i Floating Villages ett tag

 

När kineserna ställde upp sig för att ta ett kort smög vi in för att vara med

 

Spöken i ett spökhus

 

En jätteorm som anfaller

 

Finklädda till strandfesten

 

Vi stannade bara en natt på detta ytterst risiga hotell

 

Man kan alltså säga att Minna och jag svävar som osaliga andar över hela Kambodja

Till slut måste jag än en gång tipsa om bloggen Bloggfrossa , den absolut roligaste bloggen på nätet. Han dribblar med ord som Zlatan dribblar med apelsiner och är alltid förnöjsamt grinig (håller med Speakers corner att den förtjänar att göras om till bok). Kan kanske vara en trevlig motpol om du får för mycket av min positivism.

Gillar inlägget idag framförallt eftersom han idag skriver om lukter, vilket ju vi alla vet är ytterst roligt och intressant.

Tagged with:
 

Här är lite utvalda bilder från de senaste dagarna. Som vanligt blir det ganska få på mig eftersom det är jag som håller i kameran.

Solstrålar i badrummet

Några hål i badrumstaket och min fjärde varmdusch sen jag kom hit samverkade till att lysa upp rummet med ganska exakt 7 solstrålar. De var nästan lika skarpa som laserstrålar och helt magnifika.

 

En fullständig regnbåge

Har aldrig sett det här innan. En regnbåge i full cirkel.

 

En av många fina Geckos som har middagsbjudning varje kväll kring lampan.

 

En helig blomma här på Bali. Den finns överallt och framförallt i alla ceremonier.

 

Liten apa

En apa i Bianca-format. Tokigt söt och småläskig på samma gång.

 

Av nån anledning är jag inte förvånad att hitta en sån här staty i ett religiöst tempel. Hyckleri: tajar med ena handen och blundar med den andra.

 

Tagged with:
 

Kapitel 18: I vilken vår huvudperson blir inbjuden till ett äkta kambodjanskt bröllop och får lära sig hur man klär sig på dessa.

Minna hade inte bara fått en inbjudan till ett bröllop utan även blivit tilldelad ett stycke gräddtårta till klänning att ha på sig. Hon tilldelade sig själv yours truly som kavaljer (eller jag tilldelade henne en förfrågan om att tilldela sig själv mig). Mitt enda aber var att jag var tvungen att ha på mig något mer representabelt än mina shorts och min tuffa surfar-tshirt från San Diego.

Eftersom jag är en gammal räv i gemet när det gäller att gå på bröllop utomlands så tänkte jag att det inte kunde vara så svårt men dedikerade hela dagen till att leta kostym. Eftersom staden kryllar av ställen där man kan låta sy upp dessa skulle det inte vara några problem. Nu ville jag inte köpa en kostym utan bara hyra en. Detta lyckades jag med redan på första stället jag tittade på. De skrudade mig med lite kvarglömda effekter och jag såg någorlunda proper ut.

En lunch i Pnompan kostar typ $3, en moppe till flygplatsen $2 och att köpa en måttsydd kostym kanske $40-60. Det var alltså hutlöst när de ville ha $50 plus $150 deposit för en kostym som nätt och jämnt passade! Jag klev ur min kritstrecksrandiga kostym och lämnade deras hybris därhän.

Jag försökte på ett antal olika ställen men alla såg ut som ett ? när jag frågade om man kunde hyra. Dessutom hade endast ett fåtal skräddare kläder för män. Jag tog alltså en kaffe på saken (och bröt ett av mina nyårslöften). Caféföreståndaren visade sig vara en ytterst vettig person och kunde inte bara tipsa mig om var jag kunde få tag på hyreskläder. Hon berättade också lite om kambodjanska seder och bruk och fick mig att förstå att jag inte skulle kunna visa mig på bröllopet i västerländska kläder. Khmer style skulle det vara. Hon gav mig en adress till en butik som kunde hyra ut dessa.

Detta tips visade sig inte vara så mycket värt. De hade, liksom alla andra butiker jag besökt, bara gräddtårteklänningar för bröllop. Däremot var ägaren högst sympatisk och visade mig runt knuten till ett ställe där de hade vad jag letade efter. Det var också en gräddtårteskräddare utan khmerhögtidskläder, detta trots att de faktiskt skyltade med en docka som hade just det.

När jag förklarat mitt ärende började de skratta. De fortsatte skratta när de helt sonika fiskade fram den enda khmerkostymen de hade (genom att strippa skyltdockan), de skrattade ännu mer när de såg mig ta på mig kostymen (som faktiskt passade). Det var uppenbarligen inte varje dag som svenskar kommer in och byter kläder med deras skyltdockor.

Jag fick hyra den för $7, ett pris jag inte ens brydde mig om att pruta på och skuttade tillbaka hem. Jag var väldigt nöjd, jag hade en skrud till festen och jag matchade Minna. Jag kände att jag, som relativt oinbjuden gäst, kanske ändå inte skulle stå ut så mycket som jag gjort om jag svansat in med blekt ansikte och kostym från Gamla Landet.

Eftersom vi trots allt såg ganska roliga ut så passade vi på att ta kort hos en bröllopsfotograf. De såg också till att kitscha upp fotot tilll max, se nedan:

En orgie i kitsch

…och här stårt vi typ i det kungliga palatset

Nu kunde vi båda alltså åka till bröllopet respektfullt iklädda lokala kläder. Vi möttes först av en massa kambodjanska kvinnor som alla hade spenderat minst 3h på smink, håruppsättningar och gräddtårtor. De såg fantastiska ut! Jag tackade tyst caféföreståndaren för hennes tips.

Jag tackade henne i två minuter.

Tänk dig sedan in i detta scenarie. Du har hållt på en hel dag och susat runt Pnompan för att leta kambodjansk kostym. Du ser ut som en mupp men oron för att sticka ut för mycket (som man ändå alltid gör) är åtminstone lite lindrad. Du är nöjd med att du matchar Minna. Du kliver in på bröllopet med hakan högt.

När du sänker hakan (kom ihåg att kambodjanerna är en meter och ett rakblad) så ser du att inte en jävel på hela fucking bröllopet har iklätt sig en förbannad kambodjansk muppkostym utom smörsångaren och några servitörer!! Kvinnorna ser förvisso uppklädda ut men alla män har på sig piké, softa uppknäppta skjortor och lediga jeans. Typ så som jag såg ut innan!

Vi och några andra bröllopsgäster

Nu är kambodjanerna väldigt artiga och ingen kan tappa ansiktet genom att titta på mig och skratta. Jag hörde dock att sjukhuset i PeePee fått in 15 fall av spruckna mjältar från bröllopsgäster som försökt hålla gapskrattet inne. Jag tror också jag hörde hur caféföreståndaren och skräddaren skrattade hela vägen till banken.

Tagged with:
 

Kapitel 17: I vilken vår hjälte beger sig till en övergiven zombieby, undviker ormar på en öde ö och hamnar mitt i en valborgsfest som urartar till gayorgie.

Jag och Minna diskuterade huruvia Kep, vid Kambodjas kust, var en charterort eller inte. Dommie hade påstått det (om jag inte misstolkat…kommentera gärna, Dommie) men det verkade absolut inte som det. Kep är en sömnig liten fiskeby som någon gång under 1900-talet semestrades av franska kolonisatörer och deras grodor. Under den stora GrodlårsKrampen (typ runt andra världskriget) så försvann alla fransmän.

Crab Market i Kep

Jag vet inte om det berodde på kvarglömda camembertostar i trasiga kylskåp som höll kambodjanerna utanför men inga hus togs över av frusna kambodjaner. Istället växte alla hus igen och de glömdes bort. Detta verkar vara lite kambodjanernas grej, en nästan sjuklig böjelse att glömma bort fina hus i djungeln och låta dem växa igen. Jag tror att Ministern för Marknadsföring av Kambodja via Igenväxta Hus gör ett bra jobb dock för både Kep och Angkor Wat är riktigt coola ställen.

Övergivet hus

Hursomhelst, idag består Kep till 80 % av igenväxta mansions och 20 % av vandrarhem och igenväxtaa hus som håller på att renoveras. Vi flyttade in i ett vandrarhem och avnjöt den lokala specialiteten, minutfärska krabbor i grönpepparsås. “Magnificimént” sa nog redan de gamla fransmännen, “Smaskens” sa vi och högg in. Krabborna var så färska att man kunde känna smaken av deras sista tankar (förmodligen: “Åh nej, nu kommer Kvinnan med Kastrullen…ta inte mig, ta inte mig…neeeeeeej!!!…argh, hon plockar fram kniven…ok, om jag nu ändå ska dö, Store Krabbgud…låt mig få stekas i Keps Härliga Grönpepparsås!…Chop!”).

Jag och italienarna

Jag vet att du väntar på att få höra om mitt nyår efter all hype jag skapat, men håll i dig. Det kommer snart.

När vi alltså ätit upp alla krabbor och deras närmast sörjande åkte vi över till en ö som heter Rabbit Island. Det är en relativt obebodd ö utan rinnande vatten eller riktig elektricitet. Det enda som finns på ön är några bungalows som övervintrande turister kan få sova i om de betalar en struntsumma. Bungalowägaren driver också en liten restaurang där man kan fortsätta kalasa på krabbor och fiskar. Han pysslar även om den trasiga generatorn.

Min bungalow på Rabbit Island

Vi packade in oss i varsin hängmatta på stranden och gjorde ingenting. Sen vred vi lite på oss och gjorde ännu mer ingenting. Till slut fick italienarna nog och så gjorde vi ingenting.

En orm som gjorde mest ingenting

En skalbagge som gör precis lika mycket

En salamander i min bungalow

Här någonstans började mitt dilemma.

Det ryktades ihärdigt om att ön skulle explodera i en stor nyårsfest med 300 pers: kambojsare och backpackers. Den italienska delen av vår pluton var dock tvungna att flyga iväg på nyårsdagen och kunde inte stanna kvar. Vår finska general var också tvungen att leda den italienska flanken mot Pnompan, de planerade alltså nyåret i PeePee (ber om ursäkt för alla omskrivningar av huvudstaden men den är så förbannat svårstavad att den får skylla sig själv).

Själv stod jag alltså i riksdagsvalet och EM-kvalet att spendera nyår med mina vänner eller stanna kvar och eventuellt få uppleva en sjusärdeles grann nyårsfest på ön som jag sent skulle glömma (om jag undvek starkspriten vill säga). Pnompan skulle ju vara trevligt, men just det…trevligt. Så jag stannade.

Liksom fransmännen på 40-talet åkte tillbaka för att ta tillbaka sin kust (Normandie) så åkte Kambodjanerna till Rabbit Island för att ta tillbaka denna kuststräcka, åtminstone över nyår. De kom båt efter båt och strandsatte stora styrkor tungt beväpnade med öltält och ölflak. Jag valde inte den tyska välkomstmetoden (att peppra dem) utan beställde in ytterligare ett gäng grönpepprade krabbor, det tog 3 h för övrigt.

Några poliser kom också, de hade maskingevär större än Medel-Nguyen. Tydligen är det vanligt att leka kambojsare och kambodjaner och många har pickadoller på sig (förra nyår hade tre pers skjutits). Eftersom poliserna hade större pickadoller skulle pang-pang tydligen kunna undvikas enligt klassisk krigsteori.

Nu när vi har scenerna från Saving Private Ryan på våra näthinnor vill jag att du mixar dessa bilder med dina blötaste fjortisminnen från Valborg och toppar med Shaving Ryans Privates eller nån annan av Manuels favoritgay-p-rullar. Då har du en ganska bra idé över hur det såg ut. De 300 kambodjanerna var inte kambodjinnor, eller det var några men de sprang och gömde sig när det blev mörkt.

Det verkade alltså bli ett stort strandparty, högtalare sattes upp på stranden, brasor tändes, raketer felriktades och jag, ett tjog andra blekansikten och de 300 kambodjanerna började dricka varandra till. Eftersom de mer betuttade kambodjanerna hade sprungit och gömt sig så drack deras manliga vänner upp deras ransoner också.

Holländska, Australiensiska och jag

De flesta kambojsare är ju typ “En meter och ett rakblad” och har inte direkt ryska gener när det gäller att konsumera alkohol. De går dock från att vara blyga till att bli väldigt närgångna. De kommer ofta fram och dansar med en och vid ett tillfälle kom en snubbe fram och började dra mig i armen. Han pratade Fylliska med endast en gnutta engelska. Först tolkade jag det som att han ville bjuda på öl och hänga lite med blekansikte. Sen urskiljde jag ordet madrass. Då han inte såg ut som en klassisk Hästens-säljare så drog jag slutsatsen att han helt enkelt ville ha lite White Meat i pastejköket. Jag avböjde, kanske inte tillräckligt abrupt (kom ihåg att många bär puffror) men när han försökte våldkyssa mig så knuffade jag bort honom och fortsatte festa med mina kompisar från Holland.

Jag och en annan holländska kring tolvslaget

Alla blekansikten

 

Resten av kvällen drack vi och shejkade på stranden. Den nya hitten “Macarena” spelades flitigt hela natten. Jag somnade vid 3 och vaknade vid 6. Då var musiken fortfarande igång men alla låg utslagna. Det såg ut som…ja…Saving Private Ryan efter invasionen.

Slagfältet dagen efter – finn ett fel!

 

Den första filmen i trilogin om kampen mellan gott och ont (Kungsholmen Knocker mot de la Hoya) har ju fallit lite i glömska då den var för lång och för tråkig. Liksom alla regissörer av rang så kände jag mig tvungen att göra en omredigering så att den kunde nå ut till nya generationer…och framförallt komma under 10 min-gränsen på YouTube.

Här är den alltså, som ni alla väntat på, Showdown on Åland – Directors cut:

Vill du läsa om bakgrunden till denna fajt och se de två första filmerna, titta här.

Tagged with:
 

Hej igen,

Jag har ju inte laddat upp några bilder än och det är inte med flit. Här kommer dock lite bilder från platser jag jobbat på och annat.

Min nuvarande arbetsplats och en anledning till att jag flyttade till Sanur

Här bodde jag första 10 dagarna. 2 min från stranden och ett fint litet skrivbord.

En utomhustoa inomhus på samma ställe. Här klättrade en fet råtta på väggen när jag kom in en natt. Den hoppade liksom när den klättrade. Ganska coolt.

Sov och jobbade en natt på detta horribla hostel i Kuala Lumpur. 4 m2 och inga fönster. Hujedamej!

Solnedgång över Kuta beach. En ganska spektakulär vy som alla kommer ner till stranden för att titta på.

Alla, inklusive (framförallt) lokalbefolkningen, går ner till stranden vid 18-tiden för att titta på solnedgången i västerläge.

Härnäst följer lite bilder från en ceremoni jag blev inbjuden till av Oskars exflickvän Deri. En balinesisk tjej som tagit mig lite under vingarna och som jag övar lite indonesiska med. Hon kan lite svenska så vi kommunicerar lite blandat. Hon bjöd över mig i lördags till att sova där och vara med på en ceremoni där de välsignar saker av metall som bilar, moppar mm. Jag lattjade mest med kidsen.

Balinesiska trummisar

Templet. Lägg märke till symbolen av palmblad som hänger från palmen.

Balinesisk dans

Balinesisk lallare

Jag, Deri och några av hennes syskonbarn

De har förutom en herrans massa fåglar också en…eh…räv?

…och inget balinesiskt hem är fulländat utan en ren

Sådärja, nu kanske ni får en lite bättre bild av mitt liv här. Solnedgångarna här är väldigt spektakulära och jag går ner till stranden för att titta och snacka med lite lokalisar. En ganska kul grej som händer väldigt ofta är att många vill ta kort på mig. Tror jag är med i runda slängar 30 fotoalbum redan. Det är indoneser från andra delar av Indonesien som inte är så vana att se Bullar (bule = utlänning) här. Det är som de säger i Indonesien:

Fetang me kredang, kom pis me bulle.

Om man visar upp foton på att man är polare med en bulle så får man tydligen fett med cred.