Christoffer Björkwall

posted by Christoffer on Feb 3

I Bokföringslagen BFL 4 kap, 1§ står det att “företag löpande ska bokföra alla affärshändelser”.

Sjukt jobbigt ju…

posted by Christoffer on Jan 25

Har läst en massa bloggar på sistone om 24 Hour Business Camp – ett event för webbentreprenörer där man i olika grupper skapar webbprojekt under 24 h. Jag önskar verkligen att jag känt till det tidigare så jag kunnat anmäla mig också, hade varit riktigt roligt!

Jag känner att jag sållat mig till listan av Sveriges webbentreprenörer efter att ha förarats en plats på Disruptives lista över webbentreprenörer och jag gissar att ganska ungefär alla, utom jag, på den listan var på 24hbc. Det jag verkligen känt att jag saknat, framförallt på Bali, är möjligheten att bolla idéer med likasinnade. Framförallt i verkligheten. Jag har kontakt med 10-20 pers någon gång i månaden via mejl, framförallt för att skicka lite länkar fram och tillbaka men det hade varit roligt att ses och göra något samarbete.

Igår var jag ute med en kompis som jobbar på ett SEO-företag i Stockholm (vilket egentligen är mer av en slump). Han hade med sig lite kollegor från jobbet som alla på ett eller annat sätt jobbade med SEO också. Det kändes lite som att komma ut ur garderoben – att helt plötsligt stå i en bar med 5-6 pers som liksom var som jag! Att såna människor faktiskt fanns i riktiga världen och gick runt på gatorna som helt vanliga personer! Skämt åsido, så är det kul att kunna prata webb med folk över en öl och inte bara på bloggar och forum.

Alla är ju potentiella samarbetspartner och konkurrenter på samma gång så det är alltid lite svårt att veta hur öppen man ska vara med saker och ting. Ett exempel på detta fenomen är ett samarbete jag har med Anton Malmberg, vi har bytt lite länkar med fram och tillbaka. Vi har ganska många konkurrerande projekt att det är lite pysslande för att få ihop byten som hjälper varandra lagom mycket utan att man för den delen hjälper en konkurrerande sida.

Så är det väl allmänt i affärsvärlden gissar jag – att gränsen mellan konkurrent och samarbetspartner är lite diffus. Jag tror det gäller till stor del även på webben.

posted by Christoffer on Jan 3

Ett mindre välkänt faktum inom entreprenörskap och psykologi är att vissa människor tenderar att förstöra sin framgång. Detta grundar sig i att man på ett eller ett annat sätt fått för sig att man egentligen inte förtjänar den framgången man skapat (eller fått). Anthony Robbins pratar om det bland annat. Att förstöra sin framgång sker ofta genom underlåtenhet genom att man tex bortser från viktiga affärer och ignorerar viktiga möten.

Min åsikt om psykologi är att det består till 90 % av sanningar man redan känner till (ger man ett barn beröm när de varit duktiga gör det oftast om samma sak) men det är de resterande 10 % som är intressanta. Den kontraproduktiva psykologin, när psykologin beskriver något som är bortom common sense.

Varför skulle man göra något så kontraproduktivt som att förstöra sin framgång då?

Jo, det hela handlar om att alla människor har en självbild som skapats under ens liv. Det är ofta väldigt plågsamt att ändra sin självbild, ofta kan det vara mer plågsamt än det man faktiskt tvingas göra för att behålla sin självbild.

Tänk dig in en situation där en person under en produktiv tid av sitt liv snabbt rör sig uppåt/framåt till ett läge där personen i mångas ögon (inklusive sina egna) är framgångsrik. Tänk dig också att samma person av någon anledning förknippar framgång och rikedom med personer som går över lik, “det är ensamt på toppen”, “mina vänner kommer överge mig” och andra negativa föreställningar. Denna person kan då uppleva en diskrepans – en skillnad – i sin nuvarande livssituation och den självbild personen försöker upprätthålla för sig själv. För att behålla en bild av sig själv som en god människa kan det då kännas mer resonabelt att förstöra framgången då detta leder till större välbefinnande än själva framgången.

Detta är en psykologisk reflex, en försvarsmekanism som sker utan att man egentligen tänker på det. Det är alltså inte ett medvetet beslut och agerandet blir därmed ofta alltså att man underlåter att göra saker vilket i slutändan leder till att man når det mått av framgång (eller snarare icke-framgång) man känner sig mer komfortabel med.

Varför tar jag upp detta då? Jo, jag tror att det är vanligt bland oss svenskar i och med jantelagen att “man inte ska vara förmer än någon annan”. Att vara framgångsrik är ju nästan per definition att man “är förmer” och beroende på hur djupt inrotad man är i jantelagen och liknande “uppfostringssätt”, desto större risk är det att det sker.

Det intressanta med att ha läst psykologi och känna till dessa teorier är att man faktiskt kan uppmärksamma tendenser när de är på väg att komma. Jag har tex varit riktigt trött på att arbeta med hemsidorna den senaste tiden och det har till viss del också märkts på inkomsterna. Försöker jag förstöra min framgång? Jag tror inte det, men om så är fallet vill jag vara medveten om att risken finns!

Känner du igen det här från något/någon? Vad är din åsikt?

Läs också mitt inlägg om kognitiv dissonans.

posted by Christoffer on Jan 3

Efter att Jakob från Hur jag blev rik kommenterade mina mål så blev jag lite inspirerad av att skriva om sparande och ekonomi också. Jag har ju varit väldigt fokuserad på att sanera min ekonomi under hösten efter att jag kom hem.

Trots att jag ökade mina hemsidesinkomster med nära 5 ggr under tiden jag var borta så var jag ändå ganska pank när jag kom hem. Anledningen var att jag medvetet levde för mina bruttoinkomster. Tanken var att om jag använde hela bruttoinkomsten 40 % av året 2007 (dvs jan-maj) och sparade hela bruttoinkomsten resterande 60 % av året så skulle jag ha tillräckligt mycket på kontot för att kunna betala skatt till slut. Nu gick det ju bättre hela tiden så jag “kom upp i 60 %” redan i slutet av oktober.

Sedan jag kom hem har jag resonerat så att de pengarna jag tjänar på hemsidorna ska jag inte använda till annat än större investeringar och avdragsgilla inköp. Dvs, jag motsätter mig att ta ut pengar från företaget för att betala privat konsumtion. Jag vill inte börja förvänta mig de relativt nyckfulla inkomsterna för att min privatekonomi ska gå ihop – det har jag min lön för.

Det jag dock har använt mina Egna Uttag för är som jag tidigare nämnt att betala av två skulder: en större skuld till en familjemedlem och ett av mina två studielån. Det förstnämnda var mer en hederssak som jag var väldigt stolt att få göra, det andra var till viss del en må-bra-grej och till viss del ett sätt att göra mig mer likvid. Det förhållandevis lilla studielånet krävde utbetalningar som motsvarade en “ränta” på nästan 20 %.

Sett rent ekonomiskt så var det förstås förkastligt. Det ena lånet var gratis och det andra på cirka 2 %, detta under en tid då bolåneräntan var nästan 6 %. Men, som jag konstaterade i förra inlägget så var målet för 2009 att inte vara så pank och då var likvid av hög prioritet.

Idag sparar jag enligt följande. Procentsatsen är i förhållande till min nettolön.

Boende/räntekostnader: 40 %

Matkonto (autogiro till Coop): 8 %

CSN: 4 %

Sparandet är totalt 18 % utlagt på:

Pension: 1 %

Kapitalförsäkring (indexfonder mm): 5 %

Aktier (bred portfölj): 3 %

Resekonto (dvs konsumtionssparande): 4 %

Amorteringar: 5 %

Därmed blir 30 % av min lön över till nöje, kläder, äta ute, och oförutsedda utgifter.

Jag sparar därmed bara 8 % av min nettolön på mycket lång sikt. Om man räknar in ränteavdrag (jag öronmärker ränteavdraget till klumpamorteringar), amorteringsdelen av CSN mm så ligger sparprocenten på nära 30 %.

Jag sparar allt via autogiro och stående överföringar (den 25:e varje månad) och i princip enbart till konton med få uttag eller där det är lite svårare att göra uttag snabbt och enkelt. Att spara den 25:e (som Jakob också starkt förespråkar) är mycket effektivt för att se till att sparandet blir gjort men det har som sagt också gjort att jag ofta hade dåligt med pengar i slutet av månaden. Då har jag ibland blivit tvungen att använda kreditkort vilket indirekt motverkat mitt sparande.

Det skulle vara mycket intressant att höra hur ni fördelar ert sparande och kostnader. Vad har ni för tanke bakom ert sparande och investerande?

posted by Christoffer on May 30

Jag tror jag började oja mig redan i februari. Ångesten har sedan stigit gradvis med en kulminering nånstans kring Dubai, sen har den sakta gått ner för att igår helt försvinna. Jag har deklarerat.

I förrgår fick jag min bokföring klar från min ekonomitjej och igår pratade jag med min kusin som är revisor och han hjälpte mig med deklarationen. Skickade in den elektroniskt och en stor mörk sten föll från mitt bröst (och vara nära att träffa mig på tån).

Nu är det bara jobb och lägenhet kvar. Lägenheten får jag tillbaka på torsdag. Jag har fyra intervjuer nästa vecka och väntar på svar från de två från den här veckan. Spännande är bara förnamnet (läskigt är mellannamnet och Vad-ska-det-bli-av-mig-egentligen är efternamnet). Nånting kommer jag ju jobba med och i värsta fall, ja…då får jag väl flytta till någon paradisö igen.

posted by Christoffer on Apr 24

När jag tog examen 2005 och började jobba var det en ganska stor skillnad jämfört med studentlivet. Borta var sovmorgnarna, det fria schemat och det anspråkslösa livet. Istället var det tidiga morgnar och ett helt annat arbetssätt. Jag kommer ihåg att skillnaden i teori och praktik var milsvid. Jag tyckte att allt kunde effektiviseras och kom med förslag på förslag, som sällan föll i god jord till min stora förvåning.

Det positiva med att börja jobba var ju självklart de extrapengar det medförde och känslan att man gjorde någon form av nytta. Det var förstås riktigt skönt att slippa tentaångest, midnattslånga kvällar på biblioteket och känslan av att man alltid borde plugga.

När jag nu seglade iväg på den här resan kändes det som att vara tillbaka i studentlivet igen. Jag kunde fritt välja när jag ville gå upp, hur mycket jag ville jobba och i princip vad jag ville få ut av det hela. Tillbaka kom tyvärr sparandet, de midnattslånga kvällarna och istället för tentaångest blev det deklarationsångest. Bortsett från studentgemenskapen känns det alltså ganska exakt som att plugga igen.

Eftersom det varit så fritt och jag dessutom tyckt att det varit så roligt (vilket även gällde för studietiden) så har jag ju också jobbat på ordentligt. I början hade jag söndagarna lediga men ju närmare mitt mål jag kom så flöt dagarna ihop mer och mer. Man var alltid och aldrig ledig, kom idéerna och andan föll på så jobbade jag.

Jag känner igen det här bland mina vänner och bekanta som är egenföretagare. De verkar ibland ha ett skönt lyxliv med en ostörd kopp kaffe med morgontidningen kl 10 en måndagmorgon, för att på tisdagen jobba till midnatt för att få iväg en stor order.

Jag vet att det är några egenföretagare som läser den här bloggen. Vad säger ni? Håller ni med om att det liknar studietiden?

posted by Christoffer on Apr 20

Det finns en sak som jag våndats och ondgjort mig för sedan februari…minst. Deklarationen för 2007.

Förintelsen under andra världskriget, svälten i Afrika och den globala ångesten för växthuseffekten ligger inte ens i närheten av denna ångest och skräck (eftersom de förstås var mycket värre), men riktigt jävligt är det.

Det här blir ju första gången jag ska deklararera, bokföra, verifiera osv för en enskild firma (som jag driver hemsidorna under). Det har ju varit ett av mina mål för den här resan (att förstå egenföretagande bättre) men ser ut att bli ett kapitalt misslyckande som för tankarna till det amerikanska presidentvalet 2000…men absolut inte ändå.

Jag har ju hjälp av en kvinna i Sverige som hjälper mig med bokföringen men att försöka diskutera bokföring och förmedla kvitton mm när jag befinner mig på ständigt rörande fot, halvtaskiga uppkopplingar och inte har någon telefon är inte lätt. Det är snarast att jämföra med att försöka koordinera ett Kina-OS från Grönland, med instruktioner nedskrivna på blöta servettbitar – på Swahili – och skickade medelst brevsäl. Fast ändå…ja, du fattar.

Mental istid. Ångest och djävulskap! Skräck, vanmakt och sömnlösa nätter!!

Kan man göra avdrag för det?

posted by Christoffer on Jan 28

Jag skulle gärna vilja rapportera lite skvaller åt er, lite om vem-som-hånglat-med-vem på kontoret. Det är ju dock ganska lite som kan hända med bara en anställd. Framförallt när jag praktiskt taget inte dricker nån alkohol heller.

Det har dock skett några incidenter på kontoret sen jag kom hit. Eftersom jag utsett mig själv till Skyddsombud för företaget och jag inte har nån chef att rapportera till så får jag helt enkelt rapportera till er.

• 16:e december Cirka kl 14.00 – En 4 cm lång grön trollslända flyger in och sätter sig på min dator. Den följs sedan åt av ytterligare en. Slända #1 dör sedermera på kanten av min datorskärm. En servitris plockar bort honom. Sländan blir därefter uppäten av en groda. Dödsorsaken är fortfarande okänd. Indicier pekar mot att jag inte borstat tänderna den dagen men det är, som sagt…indicier.
• 22:a januari – från kl 19.00 till 20.00 – En mygga terroriserar arbetsplatsen och biter den anställde så att blodvite uppstår. Den anställde rapporterar att “förmodligen flera liter blod” förlorats. Dessutom ska betten följts av ett kraftigt slagsmål mellan insekten och den anställde. Myggan rapporteras inte ha skadats under bråket.
• 28:e januari – kl 11.52 – En kokosnöt trillar ned från en 15 meter hög palm en 5-10 meter från min arbetsplats. Ingen kom till skada. Skyddsombudet lägger fram ett förslag om hjälmtvång på kontoret. Förslaget röstas ned av den anställde.
• 28:e januari – kl 18.44 – En gecko kilar upp och tittar fram bakom skärmen. Den gör ingen ansats till attack utan är mest söt. Sen kilar den iväg över mussladden och hem. Den anställde påpekar att incidenten inte påverkat hans arbetsinsats för dagen menligt.

Allmänna rapporteringar: Rapporter om att det serveras alkohol på kontoret dagtid har presenterats. Skyddsombudet träffade hyresvärden för kontoret och gjorde en förfrågan om lämpligheten i detta. Skyddsombudet la fram ett förslag om att förbjuda alkoholservering. Hyresvärden svarade på utrikiska “Stop sellin’ alcohol in ma’ restaurant!? Are you fuckin’ out of ya bloody mind!?”. Detta kan översättas till svenska som ungefär “Nej, tack”.

posted by Christoffer on Jan 28

Nu är ju inte varje dag här en balinesisk dans på rosor. Jag har känt mig lite som en bluffmakare när jag de senaste dagarna har skrivit om inpiration, ambition och, till viss mån, perspiration. Den senaste veckan har faktiskt varit den tristaste sen jag kom hit. Som jag skrev innan behöver det ju inte betyda att det är så himla dåligt, men det är väl intressant att läsa om alla sidor?

Såhär har ju min resa sett ut hittills:

November: Bodde i Kuta – Jobbade runt 7h / dag, motionerade mycket, lyssnade mycket på Anthony och grabbarna och var ganska förvirrad över min nya situation.

December: Flyttade till Sanur – Läste indonesiska på förmiddagarna, jobbade runt 8 h till kvällen.

Jul/Nyår: Semester i Kambodja – Gjorde absolut ingenting utom att ladda batterierna.

Början av januari: Jobbade runt 12h / dag i fem dagar och sen 10 dagars fullständig avkoppling när Helén kom hit.

Jag har ju som mål att tjäna X USD / mån när jag åker hem. Detta mål har jag den senaste tiden arbetat mot i nån form av fanatism och sen Helén åkte hem så har jag inte haft nåt som hindrat mig från att jobba. Jag har gått upp på morgonen, ätit frukost och sen runt 9-tiden gått till mitt kontor. Sen har jag jobbat, bokstavligt talat utan paus, tilll runt 20-21 på kvällen.

Det känns som att det börjar ta ut sin rätt nu (man är ju inte 27 längre liksom) men det är så lätt att jobba så mycket eftersom:

1. Jag tycker att det är riktigt kul

2. Det är så lätt att göra en Alfons när man börjar bli klar: “Jag ska bara…”

3. Det alltid finns något som behöver förbättras och fixas

4. När det är tråkigt att koda, designar jag. När det är tråkigt att designa, marknadsför jag. När det är tråkigt att marknadsföra, letar jag nya affärsmöjligheter. När det är tråkigt att leta affärsmöjligheter…ja, då är det oftast roligt att koda igen.

5. Det ärligt talat inte finns så mycket annat att göra här (jag är ju redan brun)

Men jag känner att jag sviker löftena om mina mål. Även om X USD / mån är högst upp har jag ändå andra, som att ha roligt och att komma i bättre form. De senaste dagarna har jag mest varit grinig, sovit dåligt och känt mig ensam. Detta har ju accentuerats av att jag fick smakprov på hur trevligt det var med sällskap när Helén var här.

Nu är det här i och för sig en extremt tidsbegränsad neråtperiod. På lördag åker jag till Thailand för att träffa lillasyster Michaela (a.k.a. Mike). Ska jag då ta ledigt när jag bara har 5 dagar kvar att jobba på? Ska jag flytta till Kuta (som jag i princip avskyr) för att träffa mer folk? Jag kommer ju inte vara på Bali under hela februari och vem vet hur mycket jag kommer kunna jobba då.

Nja, jag kommmer nog jobba på de sista fem dagarna, men när jag är tillbaka i mars så lovar jag er, och framförallt mig själv, ändring.

Eftersom en ganska stor del av er som läser den här bloggen är webbdesigners och egenföretagare själva, skulle det vara intressant att höra vad ni säger. Hur gör ni när er motivation tryter? Vad har ni för tips? Hur hanterar ni att inte ha några arbetskompisar osv?

Jag har för övrigt snyggat upp designen på sidan. Hade ju bara en template innan och tyckte den var lite ful och mörk. Vad tycker ni?