Jag är nyss hemkommen från min andra storm chasing-resa. För er som inte läste om min första eller som inte har en aning om vad det handlar om så går det i korthet ut på att man åker till USA och med hjälp av organiserade resor åker ut på den amerikanska mellanvästerns slätter och söker upp samt observerar enorma stormoväder och i bästa fall även tornados / tromber.

Den förra resan var förmodligen en av de bästa jag gjort i alla kategorier då vi hade väldig tur att få se och uppleva en massa olika väderfenomen, bland annat en jättetornado i Wyoming. Jag hade försökt ställa mina förväntningar låga inför denna, betydligt kortare samt billigare, resa som jag gjorde med PDS Storm Tours.

Jag landade i Tulsa, Oklahoma, redan på lördagen och hade en relativt rolig konversation med immigrationsofficeren:

– So, Mr Bejorkenwall, are you coming to the US for business or pleasure, sir?

– Pleasure

– Visiting family in Oklahoma then, sir?

– No, I am here as a tourist

– ???…touristing in Tulsa *tänker: bring him in boys* (Tulsa är typ USA’s motsvarighet till Säffle)

– Eh…Storm chasing

– Oh, you are one of them crazy people. Well have fun then.

Hur man vet var man ska åka

Läget inför veckan såg till en början gynnsamt ut för att få riktigt dåligt väder men visade sig senare inte vara lika positivt. Läget inför varje respektive dag kan, enligt denna karta på Storm Prediction Center, vara icke-existerande risk, slight risk, moderate och high risk. Är det en icke-existerande risk så finns det inget att göra annat än att rulla tummarna, vid moderate risk och high risk åker de flesta som har storm chasing som hobby ut på vägarna men vid slight risk åker man kanske bara om riskområdet är i närheten. Inför veckan såg slight risk ut att vara den högsta riskgraden.

Stockholm – Bombay

Storm chasing innebär en jäkla massa bilåkande och det var jag väl förberedd på. Denna resa var dock exceptionell, dels för att riskområdena var så få och så utspridda. Vi var i New Mexico (stat vid gränsen till Mexico) på måndageftermiddagen och sen touchade vi North Dakota (stat vid gränsen till Kanada) på tisdageftermiddagen. Vi åkte bokstavligen över hela USA på en dag! När vi summerade milen efter dessa fem dagar hade vi åkt över 4 000 miles. En sträcka som motsvarar att bila från Stockholm till Bombay. På fem dagar.

Inte mycket att skriva hem om

Även om vi fick jaga varje dag så var det inte mycket att skriva hem om, framförallt eftersom ingenting översteg något jag sett på min tidigare resa. Det mest intressanta som skedde de första dagarna var att jag hamnade 45 minuter från Rochester, Minnesota, där jag bodde en månad i augusti.

Det var också i hörnet av Minnesota och Wisconsin som vår sista planerade “chase dag” var eftersom fredagen såg ut att ha en icke-existerande risk. Jag var i det läget kanske inte bitter men heller inte direkt nöjd. Nog är det kul att road-trippa i USA och Mellanvästern har en speciell plats i mitt hjärta efter mitt studieår i Kansas, men sååå roligt är det inte att uppleva besvikelse på besvikelse dag efter dag.

Vackra mammatus-moln

 

Nej, de första fyra dagarna var inte mycket att skriva hem om. Det här var väl ungefär så roligt som det blev.

 

När man är så innördad i det här som jag är i Storm Chasing så är till och med ett sånt här Shelf Cloud, som ligger som en korv längs en högtryckslinje relativt intressant. De kan eventuellt spotta ur sig en kortlivad tornado men är i övrigt inte (heller) något att skriva hem om.

…men så i slutminuterna

När jag vaknade på fredagen var min största förhoppning att vi skulle få åka förbi Manhattan, KS, och se min gamla universitetsstad. Jag blev dock positivt överraskad att det faktiskt rådde Slight Risk i Kansas denna dag, vilket var perfekt då det ändå var på väg hem. Vi fick alltså en bonus-chase sista dagen trots allt.

Jag utanför mitt gamla hem när jag pluggade i Manhattan (Kansas) 2003/2004.

Ungefär samtidigt som vi åkte runt i Manhattan så började prognoserna ljusna (sett utifrån ett storm chaser-perspektiv) och centrala Kansas såg helt plötsligt högintressant ut. Vi rörde oss igenom Kansas vackra, platta landskap och även genom den gamla svenskbygden Lindsborg (läs mer om den staden här) och kom fram till dagens show i lagom tid.

Såhär ser det ut när det börjar att se intressant ut. Molnet växer såpass högt att det träffar högre nivår i atmosfären där det breder ut sig och får ett städformat utseende.

Det man gör när man jagar stormar är alltså att man:

  1. Letar upp riskområdet för dagen
  2. Kör dit, alternativt avvaktar eftermiddagen (då allt sätter igång)
  3. Håller koll på radarbilder för att se var åskmoln börjar torna upp sig och när de börjar visa specifika karaktärsdrag (tex ett städformat utseende) åker man dit.
  4. Sedan observerar man och förflyttar man sig kring stormmolnet för att undvika riskområden som rakt under det så kallade wall cloud, som kan producera tornados, och i områden med regn och hagel, i ett försök att få bästa möjliga vy av stormen.

Stormen sög upp damm från marken i en relativt dramatisk syn. Det kunde när som helst börja organisera sig i en uppåtgående spiral och forma en tornado.

I vårt fall såg stormen ytterst lovande ut och vi väntade egentligen bara på att det skulle komma en tornado men den kom aldrig så långt. Timmarna drog iväg och även om vi såg en hel del intressant så fattades det där lilla extra. Jag var ändå relativt nöjd då det var ungefär 10 ggr mer än vi sett på hela veckan. Till slut började solen gå ned och det blev en kamp mot klockan.

Vackert, vackert men ack så händelsefattigt. Solen är på väg ned och till höger ser vi ett wall cloud som inte gör något speciellt. Inget Productions i detta Wall Cloud med andra ord 🙂

Då började det helt plötsligt hända saker.

Vi placerade oss vid ett fält i den 30-gradiga värmen och såg solen alltför snabbt närma sig horisonten. Känslan var mycket lik den att hålla koll på matchklockan i en rafflande fotbollsmatch. Liksom ett förlösande mål på övertid så kom också en fantastisk tornado ut från molnet och la sig som ett rep över horisonten över solnedgången. Finalen kunde inte varit vackrare och vi blev förstås väldigt glada.

En funnel kommer till slut ner och träffar marken. En tornado uppstår i solnedgången.

 

Efter ett tag börjar tornadon “rope out” vilket gör den än mer sevärd.

Till slut tunnas den ut till en tråd och går upp i rök. Kvar finns bara tystnaden, de sista solstrålarna och värmen på detta vetefält ute i ingenstans.

10 minuter senare ebbade tornadon (som hann med att demolera några hus) ut och vi placerade oss lite närmare för att ta kort och uppleva det magnifika blixtskådespelet som pågick.

Man jagar inte stormar i mörker…nu vet jag varför

Till slut blev det mörkt och man jagar inte stormar i mörkret. Det är farligt och därtill relativt meningslöst då man inte ser nåt. Vi var dock tvungna att ta oss söderöver och därigenom mellan två “tornado warned” stormar, dvs stormar som i princip kunde spotta ur sig en tornado när som helst. Vi var dessutom mer eller mindre tvungna att ta oss igenom kärnan, om än inte rakt under wall cloud som alltså är den del som oftast producerar tornados.

Med viss nyfikenhet höll jag ögonen öppna ut mot detta wall cloud som låg 1-2 km till höger om bilen. Solljuset var långt försvunnet men de frekventa blixtarna lyste upp himlen någon gång i sekunden. Jag var dock tvungen att ha rutan nere för att kunna se något vilket var väldigt bullrigt så jag vevade upp och höll koll på vägen istället.

Blixten lyser upp något till höger

Plötsligt ser vi då i strålkastarljuset från bilen hur det börjar komma kastvindar på vägen och regnvattnet krusar sig. Det händer nåt. Jag vevar ner rutan och stirrar ut i beckmörkret. Det blixtrar till och…vänta lite, vad var det där?! En dubbelblixt och jag ser det jag bara trodde jag såg första gången: En vit, cylinderform avtecknar sig på himlen som en elefantsnabel bredvid oss. Jag får stapplande ur mig till guiden och chauffören i framsätet.

– Eh, I think there is a tornado to our right.

Guiden vevar också ner fönstret och himlen bredvid oss lyses upp igen. Det står helt klart att vi har en tornado som nuddar mark bara några hundra meter höger om vår bil. Synen är både magnifik och i botten av hjärtat skräckinjagande. Jag följer tornadons väg upp i himlen i blicken och inser att basen för den är rakt ovanför oss! Liksom en orm från himlen sträcker den sig ned och liksom en orm är det dock huvudet man är rädd för och det var trots allt inte i direkt linje med vår väg.

Vi sätter the pedal to the metal och kör. Några blixtar senare kan jag inte se tornadon längre men det gör oss egentligen inte så mycket bättre till mods.

Just denna upplevelse var nog det grymmaste jag någonsin varit med om och jag har haft glädjen att få uppleva en hel del kul saker i mitt liv. Det är svårt att på riktigt förklara vad det är som är så fantastiskt med detta naturens skådespel men adrenalinet, ovissheten, de vackra och dramatiska naturfenomenen är något som inte riktigt går att hitta. Overkligt är nog det ord som beskriver det bäst. Man kan inte jämföra dessa jättestormar med svenska åskväder.

Slutligen kan jag rekommendera en film som just nu kommer ut på biograferna som inte direkt handlar om storm chasing men där oväder har en central roll. Take Shelter heter filmen och är ett psykologiskt drama och en riktigt sevärd film, se trailer nedan.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *