Rundar av

Ja, det har ju blivit tunnare med inlägg på den här bloggen än håren på Reinfeldts huvud den senaste månaden. Inte så konstigt egentligen. Bloggen har ju haft ett tydligt tema om min resa från fel jobb, via en underbar satsning och tillbaka till rätt jobb. Jag har hela tiden visualiserat hela det här “projektet” som en trapetsartist. Jag släppte taget, svävade och har nu greppat om den nya trapetsen. Cirkeln är sluten och i princip är historien över.

Jag har funderat från och till om vad jag tänkte göra med bloggen i det här läget och det har visat sig ganska tydligt att jag inte kommer att fortsätta. Det roliga med att blogga har varit att skriva om allt jag känt och tyckt under tiden jag svävade mellan trapetserna. När cirkeln är sluten finns inte den inspirationen kvar längre.

Det har dock varit superkul att skriva och läsa alla era kommentarer, er uppmuntran och tips. Det har också varit roligt att låta er följa med i realtid på en ganska oviss resa och se hur allt ordnat sig till det bästa i slutet. Finast har det nog varit när andra blivit inspirerade till att göra samma sak, det ger mig en mycket varm och luddig känsla i magen som ligger kvar. Det har också varit kul att få utlopp för min skrivlusta och att få feedback på saker och ting jag funderar på.

Nu är väl det här inte slutet på mitt bloggande i sig. Det här är ju trots allt fjärde gången jag tar upp pennan för att berätta om en resa, om än första gången som riktig blogg. Jag kommer nog att ta upp pennan, eller tangentbordet, igen någon gång men då under ett annat tema. Sen kommer jag nog droppa in med något inlägg från och till om jag kommer på något kul som kompletterar denna resa.

Mitt första inlägg på själva resedelen av denna blogg var “Hur känns det?”, så hur känns det nu då? Nu, när allt är klart?

Jo, jag känner mig väldigt stolt. Att hela projektet blivit så lyckat; att sidorna gått bra, att jag kom tillbaka på rätt jobb osv känns otroligt tillfredsställande.

Det känns dock lite tomt ändå, som det alltid känns när man är klar med något stort. Det är ju trots allt när man satsar som det känns som mest spännande. Det känns väldigt pretto att avsluta med en dikt här men Karin och jag är verkligen på samma sida i den här frågan:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.