I rättvisans namn

Jag har ju med den här bloggen försökt inspirera och informera er om möjligheten att satsa på sin dröm och att våga ta steget. Ni som läst länge vet ju att jag varit till största delen positiv om hela projektet även om jag kåserat en del om vissa negativa delar.

Det skede jag är inne i nu (komma tillbaka in i arbetslivet) är ju lite av upp-till-bevis-skedet. Det går ju jättebra och det verkar inte vara svårt att hitta jobb så jag är fortsatt mycket positiv. Med det sagt så betyder inte det att det är en dans på rosor och i rättvisans namn så borde jag ju förmedla lite av “kostnaderna” med att våga satsa.

Som jag beskrivit innan så är jag ju de facto pank, arbetslös och bor hos mamma.  Att jag är pank beror till viss del på att jag “bytt ekonomi” och inte lever av mina hemsidespengar längre. Även om jag gjort det hade jag iofs varit relativt fattig. Jag var välbärgad på Bali för pengarna men här räcker pengarna inte till, definitivt inte heller då jag börjat ta hänsyn till skatten (en lång men fullt laglig historia).

Jag drar mig in i det sista att börja ta A-kassa. Inte så mycket av principskäl som av psykologiska skäl, jag skulle helt enkelt inte trivas med det. Att vara pank är dock verkligen inte speciellt kul, ett ständigt orosmoment och gör att jag känner mig väldigt ofri i min situation.

Att jag bor hos mamma är helt enkelt en försiktighetsåtgärd. Jag visste att jag skulle ha dåligt med pengar när jag kom tillbaka och då har hon varit en vänlig buffert. Jag har kunnat söka jobb i relativ lugn och ro i två veckor. När jag flyttar tillbaka hem (på torsdag) så innebär det ju helt andra kostnader och då blir jobbsökarsituationen också en helt annan.

Själva jobbsökandet har dock varit ganska kul även om jag är dödligt trött på att skriva in mitt CV i olika databaser samt att skriva personliga brev. Det är förstås ändå ganska jobbigt att kastas mellan hopp och förtvivlan och inte vara säker på hur något i ens framtid kommer att se ut. Det är också lätt att förtvivla över bristen på “rätt” typ av jobb.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så vaknade jag på helt fel sida i måndags och det var dessa problem som jag funderade på då. Det har aldrig ens gått i närheten av att jag ångrat mitt beslut men det jag vill lyfta fram med det här inlägget är att det faktiskt finns ett mått av uppoffring och utsatthet när man tar beslutet jag tog. Man bör fråga sig själv om man är beredd att ställa sig utanför arbetslivet igen för att satsa på sin dröm.

Men som jag brukar säga. Om livet hade varit lätt hade vem som helst klarat av det!