Svensexa i Mexico

Jag hade nästan glömt att skriva lite mer om Mexico. Det var ju trots allt en ganska speciell upplevelse.

Som traditionen bjuder så hade vi förstås en svensexa även om den blev ganska hastigt planerad. Vi inhandlade en hög sombreros och på morgonen dagen innan bröllopet åkte vi ut med en båt för lite machofiske. Vi befann oss ju vid Stilla havet och där finns det både svärdfisk, segelfisk och tonfisk. Det finns också en hel del delfiner och sköldpaddor. Vår båt fick sällskap av ett släktkalas med delfiner och en handfull havssköldpaddor flöt majestätiskt förbi.

En familj delfiner som simmade med oss i 15 minuter någonting

Efter att ha njutit av sol och öl så började vi snegla mot linorna som släpade efter båten utan några som helst tendenser till napp. Jag satte mig i en fiskestol och kände mig lite som Hemingway ett tag när spöt bredvid mig helt plötsligt började hugga. Jag förstod på direkten varför djupshavsfiske är så populärt för pulsen och adrenalinet steg på direkten. Jag satte fast spöt i hållaren mellan benen och började veva och förberedde mig på en kamp på 30 minuter mot en 100 kilos svärdfisk. Jag såg framför mig ett blogginlägg med titeln “Den unge och havet”.

Jag vevade och kände mot min förvåning att svärdfisken förmodligen var halvdöd eller bara dement för den kämpade lika mycket som Zlatan under en vänskapsmatch. Blogginlägget ändrade raskt titeln till “Den unge och den gamle”. Efter 32 sekunders “kamp” så håvade jag in en 2 kilos makrilliknande ursäkt till fisk. Den hade varken svärd eller segel och var helt tondöv såvitt jag förstod…”Den besvikne och den lille makrillen” kändes inte som en stekhet titel…

Från den här vinkeln ser fisken nästan ut som en liten haj. Det spelar dock inte någon roll vilken vinkel jag är ifrån – jag såg ändå aldrig riktigt ut som en mexare

Efter hand fiskade vi upp varsin makrill. Det enda roliga var att prata med min kusins fästman om fiske i allmänhet och att få lära mig av hur man dödar fiskar med händerna. Hur man dödar pirayor med tänderna hade jag lärt mig en gång i Amazonas men det här var lite annorlunda.

Självklart såg vi förbannat töntiga ut i våra sombreros men de räddade oss från att bränna skallarna av oss ute på havet. De fyllde också sitt syfte i att få oss att känna oss såpass idiotiska att ingenting vi gjorde kunde få oss att känna oss dummare.

Det är förmodligen svårt att se, men vi är inte mexikaner på riktigt. Det är bara hattarna.

Efter fisketuren åkte vi tillbaka och spelade TequilaPoolVolleyball – en sport som närmar sig OS-status med rekordfart. Tequila i solen kan bara sluta på två sätt, spyor i poolen eller middag. Vi valde det senare och hade sedan en lång kväll ute i Mazatlan. Som de riktiga kompisarna vi är så såg vi förstås till att Anders fick spendera hela dagen före sitt bröllop med att diskutera gårdagens middag ingående med sin vitklädde partner…och då pratar jag inte om hans blivande fru.

Brudgummen med Måns och Dennis, som softar i fören