Kognitiv dissonans

Ni som läste mitt CV såg ju att jag har läst psykologi. Ni som läst bloggen har nog förstått det ändå kanske.

Det finns en teori i socialpsykologi som jag ständigt återkommer till och som kallas Kognitiv dissonans (som jag för övrigt skrev min C-uppsats om). När jag skrev mitt inlägg om fantasifigurerna för någon vecka sen så kom jag att tänka på det igen. Teorin är så intressant och vanligt förekommande (bland annat hos mig) att jag måste berätta om den här också.

Enkelt uttryckt så handlar teorin om att människor ofta låter sina rationella tankar följa deras irrationella handlingar. Man vill ju gärna se på sig själv som en rationell person som fattar vettiga beslut och agerar genomtänkt.

Problemet är att människor inte alltid, t.o.m. ganska sällan, handlar helt genomtänkt. Man gör mycket utan att egentligen tänka efter och säger saker och agerar ofta på autopilot. När man ser tillbaka på sitt eget agerande och inte kan förklara det på något sätt uppstår det man kallar kognitiv dissonans.

Jag kan ta mig själv som exempel. När jag gått på gatorna i Kuta ett par dagar och var så trött på försäljarna slutade jag helt enkelt att svara dem, jag började ignorera dem på ett sätt som gränsade till ren oförskämdhet. När jag tänkte tillbaka på detta beteende häromdan så blev jag faktiskt lite bestört. Jag är ju en vänlig och social människa som både är pratglad och trevlig! Detta beteende gick ju inte ihop med hur jag uppenbarligen hade agerat. Det uppstår alltså en dissonans, ett sorts glapp, i hur jag upplever mig själv och hur jag ser på mitt eget handlande.

Eftersom jag ser mig själv som en högst rationell person så måste jag ju få detta beteende att verka rationellt och genomtänkt, för denna dissonans är högst obekväm. Jag måste alltså attribuera beteendet på ett sätt som får mig att känna mig bra igen. Det är lätt hänt då att man attribuerar det på sig själv och börjar tänka om sättet man ser på sig själv: Jag kanske inte är en så pratglad och trevlig person när allt kommer omkring! Mina tankar går då hand i hand med mina handlingar och dissonansen är borta.

Detta är alltså en automatisk tankeprocess som ofta går på några ögonblick. Ofta kan man rationalisera och attribuera sitt agerande på andra saker (jag var trött, försäljarna förtjänade det osv) men denna kognitiva dissonans uppstår väldigt, väldigt ofta. Jag märker det ofta hos mig själv (och ibland hos andra) just för att jag är så insatt i teorin och kan då försöka bortse från det hela.

Det som fick mig att tänka på det i mitt inlägg om fantasifigurerna var att jag uppenbarligen såg på mig själv som Långben. Vad kunde få mig själv att officiellt jämföra mig själv med Långben och Hans & Greta? Antagligen var det för att jag mina senaste dagar har haft mycket ångest över mitt förlorade kvitto och därtill faktumet att jag glömde kvar mina kostymer på själva tullkontoret efter att jag hämtat ut datorn (även om jag kom på mig själv direkt när jag lämnat kontoret) . Detta irrationella beteende fick mig att börja fundera på andra saker jag slarvat med och andra exempel på när jag agerat tankspritt. Beteende high-lightade liknande beteenden under resan.

Då jag egentligen ser på mig själv som en person som har det mesta under kontroll fick dessa händelser mig att revidera denna syn på mig själv. Mina tankar följde mina handlingar och den kognitiva dissonansen försvann. Det obekväma i att se på sig själv som tankspridd var alltså mindre obekvämt än att se på mig själv som en irrationell människa!

Det är viktigt att påpeka att detta psykologiska fenomen är en försvarsmekanism. Det är en automatisk process och inte ett resultat av aktivt, rationellt tänkande. Man kan ofta se igenom och upplösa denna process, tex genom att inse att man faktiskt inte alltid agerar rationellt eller genom att attribuera ens handlingar på andra faktum. Detta är ju förstås lättare att göra om man inser att man just blivit “ett offer för kognitiv dissonans”.

Ge mig gärna exempel på tillfällen där du (tror dig) upplevt kognitiv dissonans och hur du agerade då.