Hans & Greta, Långben, JvA och Dracula…men inte 007

En av de saker som blir mest påtagligt när man reser och jobbar ensam är att man får mycket tid över till att fundera. Det har ni säkert redan förstått för det mesta jag funderar över, har jag också bloggat om.

En annan sak som blir påtagligt när man gör allt själv är ju uppenbarligen att man får ta hand om allt själv och hålla reda på allt själv. Jag har de senaste månaderna känt mig som en blandning av Hans & Greta, Långben, Joakim von Anka och Dracula men inte som Agent 007.

Liksom Långben har min hjärna gått i alla riktningar samtidigt, hela tiden. Jag har känt mig tankspridd, milt sagt de senaste två veckorna. Jag kommer aldrig glömma ett kul avsnitt jag läste i en serietidning om Långben för ett par år sen. Han hade hittat en skatt eller nåt och några bovar satte en apparat i hans löjliga mössa som läste hans hjärnvågor för att kunna ta reda på var han gömt den. Problemet var att hans tankar var så bizarra och irrationella att de inte fick ut nåt vettigt och till slut pajade maskinen av påfrestningen. Så känner jag mig ibland, tankarna går i alla riktningar och det är inte alltid så praktiskt men det är väldigt bra för kreativiteten.

Just tankspriddheten har gjort mig till Hans & Greta. Inte för att jag utvecklat en vana att följa med fula kärringar hem utan snarare för att jag lämnar spår efter mig. Jag har lämnat så många viktiga och oviktiga saker efter mig på den här resan att man skulle kunna återberätta hela bloggen med lite smart detektivarbete. Jag har glömt kvar en nyköpt bok i Kuala Lumpur, mitt tullkvitto (förmodligen i Sydney), mina kostymer på tullkontoret (hittade dem igen), mitt datorkvitto i Thailand, min kamera och externa hårddisk i Kuta (hittade dem igen),  mitt armbandsur på ett gym i Bali osv. Min oförmåga att försvinna spårlöst diskvalificerar mig uppenbarligen från att känna mig som 007 eller Jason Bourne.

Jag börjar också känna mig mer och mer som Joakim von Anka. Jag har egentligen varit honom hela tiden för jag har snålat så löjligt mycket den här resan. Jag har i princip alltid tagit det billigaste på alla menyer, det billigaste hostelet i stan, åkt buss trots 25 kg packning osv. Detta i länder där skillnaden mellan billigt och bra mäts i tiotalet kronor. Små besparingar men det är svårt att sluta när man börjat.

Sen börjar min likhet med JvA:s förmögenhet bli mer och mer påtaglig. Häromdan trillade det in 1 000 kr från någon som shoppat loss på CoolStuff via Presenttips.com. Att vara i en situation där en tusenlapp bara “trillar in”, det gillar jag…och Joakim von Anka.

Slutligen har jag känt mig lite som Dracula under min vistelse på Bali. Han är ju dömd till evigt liv och, som ofta porträtteras, så är inte det alltid något positivt. Alla han älskar dör och han lever vidare, alla hans vänner och bekantskaper försvinner allteftersom. Hans enda bestående vänner är andra odöda.  Vad 17 har det med mig att göra då? Jo, liksom Dracula har jag vandrat på Bali medan alla andra levt sina tvåveckorsliv där och sen gått hädan (hem alltså). Som tur var har det funnits andra “vampyrer” jag kunnat hänga med…och då menar jag inte mina polare i träden i Sydney.

Fan, helst hade jag velat vara en blandning av Jva och 007. Vilken fantasifigur är du och vem vill du vara?