Kuta och telefonförsäljare

Jag har ju spenderat mina sista dagar här i Kuta, där jag började min vistelse på Bali. Min syn på stan har inte förändrats direkt.

Stan är ju lite av ett kanarieöarna för Asien och med lika många svenskar (vilket jag iofs tycker är trevligt). Det finns ett rikt utbud på restauranger, internetcaféer och en fin strand. Vattnet är ganska grumligt men vågorna verkar bra att surfa i.

Om det finns många restauranger så kantas de trånga gatorna än mer av butiker som säljer t-shirts, solglasögon, souvenirer mm. Tillhörande dessa butiker finns det energiska försäljare som envetet försöker få en att titta på deras varor. Jag har ju diskuterat dessa försäljare innan. Det är ju lite av ett Golgata varje dag när man går genom gatorna.

Jag ska försöka förklara detta på ett sätt som du kanske kan sätta dig in i:

Tänk dig att du sitter som telefonvakt hos en rik kompis. Han har en grymt fin pool, ett kök med egen kock och en rik DVD-samling. Du får bo där på ett villkor, du måste svara i telefonen varje gång det ringer, och ringer gör det. Under en dag får du 60 samtal från telefonförsäljare som käckt, plumpt och engagerat försöker sälja förvalstelefoni, försäkringar eller varför inte t-shirts, solglasögon och souvenirer. Ditt eventuella intresse från början förbyts snabbt till ett kort nej, tack och ett klick. Eller?

Alla fungerar ju inte likadant. Du njuter förstås till en början av poolen, maten osv men hur länge? Det är ju både underbart och jobbigt på samma gång, man får ju ta bajset med bearnaisesåsen som man säger på ren svenska. Min gräns är 20 dagar, skulle kompisen fråga mig igen är gränsen 4 dagar. Så länge klarade jag alltså av Kuta.

I dagarna har jag tex gått med ett desperat behov av att köpa solglasögon. Jag har helt enkelt inte klarat av det, men jag skulle heller inte ens köpa en brandsläckare per telefon om det så brann i lägenheten.