Hur kängurus ger punani

Som jag skrev senast så kommer jag återigen att dissikera den här sjuka industrin som vi alla är en del av till och från. Turismen.

Allt jag funderar kring när det handlar om turismen kan sammanfattas av denna bild:

Indier och en ikon för Australien

Australien har ju två stora ikoner som man som turist i landet “bör se”: operahuset och kängurus. Båda två fantastiska syner och väl värda att åka dit för att se.

Nånstans här är det någonting som går snett hos turister över hela världen. Vi kan börja med operahuset som exempel. Man kan ju uppskatta byggnaden som a) arkitekturintresserad, b) operaintresserad eller c) som generell turist. Byggnaden har framgångsrikt skapat en bild av Sydney och är närmast synonym med staden. Att besöka byggnaden är ett måste för en turist, men varför? Varför egentligen?

Byggnaden är vacker och spektakulär och hade jag hittat något motsvarande i Borås hade jag förmodligen tagit ett kort på den med mobilen och beundrat byggnaden. När nu byggnaden är en ikon blir det en helt annan sak. Då tittar man på den av helt olika anledningar och jag misstänker att den starkaste är att man helt enkelt inte vill inte ha sett den. Att åka till Sydney och inte se operahuset skulle ju närmast göra en till åtlöje i bekantskapskretsen. Det är ens förbannade plikt att titta på huset när man åker till stan vare sig man vill eller inte! Skitsamma om du är intresserad av arkitektur, skönhet eller opera.

En annan anledning kan ju vara att man vill se något i verkligheten som man bara sett på bild. Vad vill man få ut av det då? Hur många har egentligen suttit ner och verkligen funderat hur Sydneys operahus ser ut i verkligheten. Alltså, verkligen funderat. Hur många har funderat så mycket på hur det borde se ut i verkligheten att de packat väskan och åkt? Snarare har man tänkt tanken flyktigt på sin höjd, och sen tänkt “Hah, coolt!” när man såg byggnaden.

Sen finns ju motivationen att få inspiration och att få vila ögonen på något vackert några minuter. Det köper jag, men jag tror inte det är huvudsaken för de flesta turister. Det skulle inte beskriva hela besattheten och dessutom skulle folk ta lika många foton av australiensiskorna, som uppenbarligen har ätit sin majs.

Tillbaka till vår indier vid kängurun då. Han exemplifierar den ondaste falangen av turism. Hans enda mål med sin resa är att kunna visa upp ett fotoalbum där han står med sin överjästa currymage i samma bildram som en ikon för ett land som många av hans vänner inte har varit i. Detta fotobevis kommer att ge honom credd i sin bekantskapskrets och i slutändan ge honom punani eller liknande. Det är väl tanken i alla fall.

Det som gör mig så förbannad är att han inte ens glädjer sig över tillfället (titta på hans ansiktsuttryck). Utan att egentligen observera djuret kliver han rakt in framför alla oss andra, alltför nära in på kängurusarnas privata territorium (trots guidens ihärdiga vädjanden) för att komma nära nog för Bilden. Vi andra håller tummarna på att få se lite känguruboxning.

När Mr Currymage till slut fått sitt foto så får vi andra tillfälle att titta och ta kort. Här utspelar sig ett annat intressant psykologiskt dilemma. Tänk dig att du har 5 min innan man måste tex åka vidare eller innan kängurusarna studsar vidare. Ska du använda tiden till att observera Guds egen håriga hoppstylta eller ta kort av den? Du måste ju välja.

Det egentliga beslutet du tar är: Ville du egentligen se kängurun eller ville du bara kunna ha ett fint fotominne av den? Är fotot viktigare än upplevelsen i sig? Jag börjar förstå vad huvudpersonen i The Beach menar med att han aldrig har en kamera med sig. Han vill inte behöva fundera över detta.

Uppenbarligen har även jag problem med detta. Vem har inte? Jag funderar bara mer kring det. Min psykologiexamen måste ju komma till någon nytta.

Bevis 1: Christoffer har varit i Australien: + 20 creddpoäng

Bevis 2: Christoffer är inte bättre än de andra turisterna: - 5 creddpoäng

Bevis 3: Christoffer har ett fint videoklipp på en bedårande känguruunge att visa sina läsare: +10 creddpoäng

Bevis 4: Christoffer har uppenbarligen spenderat en betydande del av sin begränsade tid i skogen med att försöka hitta det perfekta videotillfället, och säger därmed emot sig själv: -20 creddpoäng