Gemenskap, och varför jag inte kommer sakna Bali

Det finns många saker jag är nöjd med över den här resan men ett fåtal saker som jag är lite missnöjd med. En av dem är att jag varit ganska asocial. I början av min vistelse här brydde jag mig inte över huvud taget, då var jag helt uppslukad av jobbandet och var nöjd med att småsnacka lite med de på vandrarhemmet på kvällarna. Det har dock ändrats på sistone.

I Thailand hade jag ett ganska bra socialt umgänge men när jag nu kom tillbaka till Sanur och dessutom börjat dra ner på jobbandet har det blivit ganska tydligt att mitt sociala liv är ganska dåligt. Jag har ju lärt känna ganska många personer under min tid här men de allra flesta har jag känt i några dagar och sedan har jag eller de åkt vidare. Kul och tråkigt på samma gång.

Den sociala aspekten på mitt jobb är annars väldigt intressant. Dels är det ju extremt ensamt, sitter ju själv med en dator hela dagarna. Å andra sidan så har jag träffat en hel del personer på caféerna jag varit på. En väldigt intressant sak är också att jag trots, eller snarare på grund av, att jag suttit framför datorn varje dag så har jag lärt känna en hel del personer via internet. Några har jag fått kontakt med via bloggen, andra via webbforum som tex. WN.se.

Faktum är dock att man bara kan njuta av en upplevelse till en viss nivå ensam. Det är när man har någon att dela upplevelsen med som det blir roligt och nostalgiskt. Ett tydligt exempel på det är hur mycket av saker och ting i Sanur som jag förknippar med H. Hon var här i 10 dagar, jag har varit här i fem månader. Ändå är mina starkaste minnen förknippade med saker vi gjorde tillsammans.

Jag har försökt skaffa lite kompisar bland de boende här. Ett problem har dock varit att det har varit lättast i Kuta där det bor fler jämnåriga. Jag klarar dock inte av Kuta och det är i princip omöjligt att jobba därifrån. I Sanur är den största nackdelen att alla är typ 40-50 utom serveringspersonalen.

Häromdagen slumpade det dock sig så att jag var på väg till köpcentrumet för att köpa en present och fick sällskap av en av servitriserna på mitt kontor. Tyckte det var trevligt att lära känna någon lite mer för en gångs skull. Problemet blev dock likadant som det varit flera gånger när jag försökt hänga med någon härifrån. Det är helt enkelt väldigt svårt att kommunicera, inte bara på grund av engelskan. Den här gången, liksom flera gånger innan, så blir samtalen väldigt förvillande och ofta väldigt banala. Lite som ett MSN-chatt:

Jag: Hej, läget?

Hon: Hej, läget?

Jag: Jorå, bra. Har lite ont i ögat. Tror det är en ögoninfektion, men annars är jag glad och mår bra.

Hon: Jo, bra.

Jag: Det hände en kul grej i morse:

Hon: Vill du gå till klädbutiken?

Jag: …jag var på stranden…

Hon: Jaha, vad jobbigt. Min pappa har ett porslinsöga som han tappade en gång.

Jag: …och råkade springa på…oj, förlåt…vad sa du? Fortsätt.

Hon: Tycker du om att vara på stranden?

Jag: Porslinsöga, vad sjukt!

Hon: …eller vill du hellre gå och titta på böcker?

…osv.

Efter den här dagen var det vädigt kul att komma hem och prata med Margareta, en 60-årig dam på mitt vandrarhem. Vi hamnade mitt i en diskussion om politik och energi. Otroligt skönt att prata om något substantiellt, har saknat det otroligt mycket. Med kortare kontakter pratar man ju oftast om exakt samma saker (vädret, hur länge man varit här, hur länge man stannar, vad man gör osv.), trevligt men blir tröttsamt i längden.

En annan väldigt signifikativ anledning till att det sociala gått trögt är att jag undvikit det allra bästa smörjmedlet: alkoholen. Eftersom en stor del av det sociala sker på barerna så är ju detta ett problem. En anledning till att jag inte vill dricka är ju att jag vill försöka lära mig att undvika den genvägen – det har alltså gått si och så med det. Jag har undvikit genvägen men inte gått vägen ändå. Till stor del har jag också undvikit barsvängen för att de flesta bara är 50-åriga expats med snedvriden världsbild och 20-åriga älskarinnor vid sin sida.

Jag har tänkt mycket och jämfört med när min kompis Oskar var här. Han stormtrivdes verkligen och längtar ständigt tillbaka. Själv kommer jag nog inte ha samma nostalgiska känsla över att komma tillbaka. Bali känns inte riktigt som “mitt land”, som jag förälskat mig i på samma sätt som med Costa Rica, Ecuador och Slovakien. Jag tror det till 100 % beror på att jag inte riktigt kan dela upplevelsen med någon.

Med det sagt så har ändå Bali varit riktigt kanon att göra hemsidor ifrån. Allt har varit lugnt, enkelt och smidigt. Overheaden (som man säger på ren corporate-svenska) har varit minimal – internet har fungerat, elen fungerar, det har varit billigt och jag har alltid känt mig säker. Det är som sagt endast bristen på långvariga bekantskaper jag saknar, och därför kommer jag inte sakna Bali så otroligt mycket när jag nu åker.