Den Gråtande Balinesens Ögonguck

Jag har, helt osannolikt, klarat mig från magsjukdomar sen jag kom hit. Visst har jag fått slängar av durchfall och lite halvrisig kista men det har åtminstone kommit ut från rätt hål. Detta är jag tacksam för.

Bortsett från en relativt oskyldig förkylning i Thailand så har jag varit förskonad från tropiska sjukdomar, tills nu. Jag vill inte påstå att det är någon större fara men jag har drabbats av den Gråtande Balinesens Ögonguck – som du säkert hört talas om.

Någonstans kring mitt biobesök senast så började jag gråta och jag har inte slutat sen dess. Mitt vänstra öga har abdikerat från de finska färgerna (vit-blått) och antagit en mer norsk ton (röd-vit-blått) och börjat producera oförsvarbara mängder ögonguck.

Alltså, det finns så många saker här i världen som man kan hantera små mängder av utan att ens blinka, men när det blir för mycket så blir det groteskt. Bra exempel är myror, schlagerfestivalen, släktmiddagar och, såklart, ögonguck. Acceptabla mängder ligger nånstans i paritet med vad man kan pilla bort med ett lillfinger. Oacceptabla mängder är vad jag producerar nattetid.

Jag har vaknat två nätter i rad nu med mitt öga bokstavligt talat igenmurat av snorgult, hårdnat ögonguck. Mina ögonfransar har helt enkelt kletat igen och sen torkat fast. Jag har med våld fått sära upp ögonlocken och det ligger utanför min topp-5 lista över saker jag med glädje gör på morgonen.