Det som inte fick hända

Det är sak jag har varit mer rädd än något annat under min resa, och det är att något ska hända min dator. Det får liksom inte bara hända! Att den skulle bli stulen, att jag skulle tappa den i marken eller liknande.

Självklart så hände det.

Det har ju varit lite av en uppbyggnadsfas till denna katastrof:

• 14:e februari: Mitt webbhotell kraschar när jag ska nå All Time High. Jag missar också därmed mitt Stora Mål med en hårsmån. Sidorna ligger nere i två dagar och är borta till och från i två veckor.
• 15:e februari: Flyttar över alla sidor till mitt nya webbhotell Binero. En flytt som inte går helt smärtfritt och sidorna ligger i snitt nere en halv dag bara pga allt strul med detta (företrädesvis pga gamla webbhotellet)
• 21:a februari: Ryska hackers tar över mitt engelska webbkonto genom något säkerhetshål De hinner göra det två gånger om och installer phishingsidor och annat skräp innan jag till slut lyckas täta hålen. Sidorna ligger dock nere högst några timmar.
• Slutet av februari: Vandrarhemmet jag bor på har allvarliga problem med internet och strömförsörjning. Jag kan i princip inte jobba någonting vissa dagar.

Tisdagen den 4:e mars har jag dock till slut lyckats flytta över alla sidor till nya webbhotellet. Precis allt funkar lika bra som innan 14:e februari. Jag kan börja jobba kreativt igen (inte bara reparera). Jag börjar få tillbaka den där lyckokänslan jag haft förut när jag jobbat, att jag känner mig så otroligt tacksam och priviligierad som får göra det här. En lyckokänsla måhända bränslad av två koppar kaffe men ändå.

Då spiller jag ut min tredje kopp kaffe över tangentbordet. Datorn, som är kraftfull som ett mindre kärnkraftverk, fick härdsmälta på direkten och drog en sista suck. Den dog i mina armar på tisdagseftermiddagen.

Senare fick jag obduktionsrapporten av en datafirma i närheten. Moderkortet var grillat men resten såg dock ut att vara oskadat.

Vad gör man i en sån situation egentligen? Med allt som har hänt! Jag blev så förbannad av allt oflyt att jag tände till. Det kändes som att bli trängd in i ett hörn där man bara kan slå tillbaka. Jag kände instinktivt att jag vägrade låta mig besegras och började försöka se det positivt. Jag kom på över 20 saker som kunde vara värre än detta (bli påkörd, tappa passet, få malaria mm) och började tänka på saker som faktiskt var positivt med det (fick tex äntligen tillfälle att softa och “slippa” jobba). Min tröst var också att sidorna faktiskt var uppe och rullade så pengarna trillade fortfarande in.

Då, mitt inne i min självpepp så får jag ett mejl från min kusin Anders. Han undrar om jag läst artikeln Server kraschade hos Binero. Servern hade tydligen kraschat hos mitt nya webbhotell! När jag läste noggrannare så insåg jag dock att det inte var min server. Jag hade alltså klarat mig på det berömda könshåret!

Jag såg mig själv nu stå inför två reella val: att ge upp jobbandet och softa resten av tiden eller köpa en ny dator.

Jag gjorde min vana trogen en lista över för- och nackdelar med de båda alternativen och tungan på vågen blev att jag ju var tvungen att söka jobb härifrån samt att syftet med resan var just att jobba. Jag bestämde mig alltså för att köpa en ny laptop (de billigaste går att fås för runt 3 500 kr).

Jag tar med mig mitt kreditkort och mitt ID (dvs passet) och åker mot köpcentrumet. Halvvägs blir jag stannad av en polis av ingen anledning alls. Han vill se mitt körkort (som jag inte har) men jag har ju bara passet som jag plockar upp och visar. Jag får min bot och skriver under papprena och åker bort till polisstationen för att betala böterna.

När jag sedan kommer till köpcentrumet upptäcker jag något som nästan får mig att börja gråta. Jag har tappat passet! Den enda jävla gången jag har tagit med mig passet på en månad så har den glidit ur fickan då jag förmodligen inte säkrat fickan tillräckligt efter polisincidenten! Detta var alltså bland de få sakerna jag listat upp som var värre än att paja datorn…

Mitt enda hopp stod i att passet glidit ur fickan när jag satt ner på polisstationen så jag åker tillbaka dit. Det andra alternativet var att det hänt på vägen, men det var runt 2 mil att söka igenom. Jag var helt säker på att jag fått tillbaka den av polismannen också.

Tillbaka på polisstationen så får jag det dystra beskedet att de inte hittat något pass och ingen har lämnat in något. Jag ber dem åtminstone kolla med polismannen. De walkie-talkar upp honom och han kommer in 5 minuter senare. MED mitt pass! Har nog sällan varit så lättad.

Nu vet jag ju med mig själv att jag är lite klumpig. Som tur är. Eftersom jag känner mig själv såväl hade jag tidigare investerat i en drulleförsäkring som täcker min kaffeincident. Min nya dator kan jag nog också sälja när jag kommer hem. Summa summarum kommer jag nog undan ganska ok.

Trots alla problem vägrar jag tro på någon form av symmetrisk rättvisa. Att livet inte får vara för bra. Att allt bra kommer med något dåligt. Jag tror fortfarande benhårt på att om man kämpar på så får man lön för det. Livet är gott om man bara vill ha det så!