Alltså, man förstår inte om man inte varit där…

För lite mindre än två veckor sen gick jag hårt åt alla backpackersnobbar världen över i ett inlägg om upplevelsesnobbar och prylbögar. Jag beskrev hur man nådde creddtoppen på backpackerlistan genom att besöka halvstängda diktaturer som Myanmar, bortglömda länder i Afrika mm. Ironin i detta inlägg blir därför väldigt påtaglig idag.

Jag kom nämligen precis tillbaka från…den halvstängda diktaturen Myanmar. Jag kan villigt erkänna att jag åkte dit enbart för att få stämpeln i passet också. Jag ska dock bespara er långa utläggningar om hur det har påverkat mitt liv och hur alla borde åka dit för att verkligen förstå.

Nu är det iofs inte som så att jag ändrat mina principer över en natt. Jag var helt enkelt tvungen att lämna landet för att förnya mitt visum och eftersom jag befinner mig i Phuket så gick min s.k. Visa Run till Myanmar.

Jag har nog aldrig besökt ett land så flyktigt. Resan i sig var en anordnad Visa Run med ingen tid över för att titta runt. Men vad 17 skulle jag gjort det för? För att med lite godare samvete kunna säga att jag varit där? Nej, jag var i Myanmar i runt 5 minuter, vet inte vad staden hette och har inga bestående minnen och det står jag för

Jag måste ändå säga att jag faktiskt tyckte det var lite kul. Dra mig baklänges och kyss mina polisonger, men det gjorde jag.