Nyårsafton 2007 – Shaving Ryans Privates

Kapitel 17: I vilken vår hjälte beger sig till en övergiven zombieby, undviker ormar på en öde ö och hamnar mitt i en valborgsfest som urartar till gayorgie.

Jag och Minna diskuterade huruvia Kep, vid Kambodjas kust, var en charterort eller inte. Dommie hade påstått det (om jag inte misstolkat…kommentera gärna, Dommie) men det verkade absolut inte som det. Kep är en sömnig liten fiskeby som någon gång under 1900-talet semestrades av franska kolonisatörer och deras grodor. Under den stora GrodlårsKrampen (typ runt andra världskriget) så försvann alla fransmän.

Crab Market i Kep

Jag vet inte om det berodde på kvarglömda camembertostar i trasiga kylskåp som höll kambodjanerna utanför men inga hus togs över av frusna kambodjaner. Istället växte alla hus igen och de glömdes bort. Detta verkar vara lite kambodjanernas grej, en nästan sjuklig böjelse att glömma bort fina hus i djungeln och låta dem växa igen. Jag tror att Ministern för Marknadsföring av Kambodja via Igenväxta Hus gör ett bra jobb dock för både Kep och Angkor Wat är riktigt coola ställen.

Övergivet hus

Hursomhelst, idag består Kep till 80 % av igenväxta mansions och 20 % av vandrarhem och igenväxtaa hus som håller på att renoveras. Vi flyttade in i ett vandrarhem och avnjöt den lokala specialiteten, minutfärska krabbor i grönpepparsås. “Magnificimént” sa nog redan de gamla fransmännen, “Smaskens” sa vi och högg in. Krabborna var så färska att man kunde känna smaken av deras sista tankar (förmodligen: “Åh nej, nu kommer Kvinnan med Kastrullen…ta inte mig, ta inte mig…neeeeeeej!!!…argh, hon plockar fram kniven…ok, om jag nu ändå ska dö, Store Krabbgud…låt mig få stekas i Keps Härliga Grönpepparsås!…Chop!”).

Jag och italienarna

Jag vet att du väntar på att få höra om mitt nyår efter all hype jag skapat, men håll i dig. Det kommer snart.

När vi alltså ätit upp alla krabbor och deras närmast sörjande åkte vi över till en ö som heter Rabbit Island. Det är en relativt obebodd ö utan rinnande vatten eller riktig elektricitet. Det enda som finns på ön är några bungalows som övervintrande turister kan få sova i om de betalar en struntsumma. Bungalowägaren driver också en liten restaurang där man kan fortsätta kalasa på krabbor och fiskar. Han pysslar även om den trasiga generatorn.

Min bungalow på Rabbit Island

Vi packade in oss i varsin hängmatta på stranden och gjorde ingenting. Sen vred vi lite på oss och gjorde ännu mer ingenting. Till slut fick italienarna nog och så gjorde vi ingenting.

En orm som gjorde mest ingenting

En skalbagge som gör precis lika mycket

En salamander i min bungalow

Här någonstans började mitt dilemma.

Det ryktades ihärdigt om att ön skulle explodera i en stor nyårsfest med 300 pers: kambojsare och backpackers. Den italienska delen av vår pluton var dock tvungna att flyga iväg på nyårsdagen och kunde inte stanna kvar. Vår finska general var också tvungen att leda den italienska flanken mot Pnompan, de planerade alltså nyåret i PeePee (ber om ursäkt för alla omskrivningar av huvudstaden men den är så förbannat svårstavad att den får skylla sig själv).

Själv stod jag alltså i riksdagsvalet och EM-kvalet att spendera nyår med mina vänner eller stanna kvar och eventuellt få uppleva en sjusärdeles grann nyårsfest på ön som jag sent skulle glömma (om jag undvek starkspriten vill säga). Pnompan skulle ju vara trevligt, men just det…trevligt. Så jag stannade.

Liksom fransmännen på 40-talet åkte tillbaka för att ta tillbaka sin kust (Normandie) så åkte Kambodjanerna till Rabbit Island för att ta tillbaka denna kuststräcka, åtminstone över nyår. De kom båt efter båt och strandsatte stora styrkor tungt beväpnade med öltält och ölflak. Jag valde inte den tyska välkomstmetoden (att peppra dem) utan beställde in ytterligare ett gäng grönpepprade krabbor, det tog 3 h för övrigt.

Några poliser kom också, de hade maskingevär större än Medel-Nguyen. Tydligen är det vanligt att leka kambojsare och kambodjaner och många har pickadoller på sig (förra nyår hade tre pers skjutits). Eftersom poliserna hade större pickadoller skulle pang-pang tydligen kunna undvikas enligt klassisk krigsteori.

Nu när vi har scenerna från Saving Private Ryan på våra näthinnor vill jag att du mixar dessa bilder med dina blötaste fjortisminnen från Valborg och toppar med Shaving Ryans Privates eller nån annan av Manuels favoritgay-p-rullar. Då har du en ganska bra idé över hur det såg ut. De 300 kambodjanerna var inte kambodjinnor, eller det var några men de sprang och gömde sig när det blev mörkt.

Det verkade alltså bli ett stort strandparty, högtalare sattes upp på stranden, brasor tändes, raketer felriktades och jag, ett tjog andra blekansikten och de 300 kambodjanerna började dricka varandra till. Eftersom de mer betuttade kambodjanerna hade sprungit och gömt sig så drack deras manliga vänner upp deras ransoner också.

Holländska, Australiensiska och jag

De flesta kambojsare är ju typ “En meter och ett rakblad” och har inte direkt ryska gener när det gäller att konsumera alkohol. De går dock från att vara blyga till att bli väldigt närgångna. De kommer ofta fram och dansar med en och vid ett tillfälle kom en snubbe fram och började dra mig i armen. Han pratade Fylliska med endast en gnutta engelska. Först tolkade jag det som att han ville bjuda på öl och hänga lite med blekansikte. Sen urskiljde jag ordet madrass. Då han inte såg ut som en klassisk Hästens-säljare så drog jag slutsatsen att han helt enkelt ville ha lite White Meat i pastejköket. Jag avböjde, kanske inte tillräckligt abrupt (kom ihåg att många bär puffror) men när han försökte våldkyssa mig så knuffade jag bort honom och fortsatte festa med mina kompisar från Holland.

Jag och en annan holländska kring tolvslaget

Alla blekansikten

Resten av kvällen drack vi och shejkade på stranden. Den nya hitten “Macarena” spelades flitigt hela natten. Jag somnade vid 3 och vaknade vid 6. Då var musiken fortfarande igång men alla låg utslagna. Det såg ut som…ja…Saving Private Ryan efter invasionen.

Slagfältet dagen efter – finn ett fel!