Hemma till slut

Kära, kära dagbok,

Nu har det så äntligen hänt. Jag har, som de flesta av er redan vet, efter 413 dagar äntligen kommit hem.

Mitt allra sista stopp blev i London hos Camilla och Richard. Det vore fel att säga att jag hade högtflygande planer på att titta in hela London (min plan var mest att titta till Camilla). Jag och Camilla spenderade dock nästan 40 minuter på British museum en dag. Jag ville se deras Egyptien-utställning med mumier och sånt och framför allt Rosetta-stenen. Jag hade nyligen läst en bok om hieroglyfer och tydningen av dessa och Rosetta-stenen har en betydande roll där. Vi tog också en utflykt alla tre till en väldigt kunglig park med tama rådjur och en annan kväll tog de ut mig på födelsedagsmiddag på Thairestaurang (mums).

Jag tog det istället väldigt lugnt. För lugnt visade det sig. Jag hade blivit jagad ända sedan Costa Rica verkade det som. Jag hade dock liksom 007 lyckats undkomma de mest listiga bakhåll och genom att ständigt hålla mig i rörelse hade jag lyckats lura mina belackare. När jag sedan tog det lugnt knackade de på dörren. Magbacillerna. Jag hade frossa, feber och flyt…dålig mage. Inte mig emot dock, jag fick ju bara ytterligare en anledning att stanna inne och kolla på film. Camilla var ocksa en underbar Florence Nightingale och hon och Richard tog väldigt väl hand om mig under hela min vistelse där. Tack!

På söndagen sen tog jag då till slut planet hem. Jag trodde hemresan skulle bli under nostalgitårar och kraftig hemlängtan men det kändes som att komma tillbaka från en längre semester. Jag antar att jag övat med att komma tillbaka från Lund en massa gånger så att jag kanske är van. Min välkomstkomitte bidrog kanske också till att det fortfarande lite kändes som jag var på semester. Istället för familj (som var bortrest) så stod Andrea där. Andrea är en schweiziska som jag och Calle lärde känna under två dagar i Prag för fyra år sen. Vi höll kontakten i tre månader och återupptog den när hon började planera en skandinavienresa för nån månad sen. Ganska lustigt alltså, jag kände inte ens igen henne.

Vi åkte tillbaka till Stockholm och tog en drink på Icebar. Sen tog jag hennes hungriga kompisar med på en sightseeingtur i Stockholm (tur att jag gjorde samma sak förra sommaren!) och till slut till en äkta svensk högkulturell klassrestaurang; Lilla Hantverkaren i Täby Kyrkby. Det är ju faktiskt så att svensk äta-mat-ute-kultur kretsar ganska mycket kring våra pizzerior så jag tog med dom på lite plankstek (väldigt helsvenskt väl?). Det var nog första gången hantverkaren fick schweiziskt besök!

De puttrade vidare mot Norge och jag satte, klockan 22 minuter över tio på kvällen, mina fötter hemma hos mamma. Och min resa var slut.

Jag vill passa på att tacka alla som läst denna dagbok och kommit med kommentarer (jag har läst varenda en) och så. Mest av allt vill jag tacka min mamma, pappa, mina systrar, Gud och mina fans. Utan er hade jag aldr….snyft…utan er had…förlåt….utanerhadejagaldrig klarat det här!

Över och ut, chokladstrut!

PS. Om ni vill titta in fotona från tidigare inlägg som ligger de uppe nu.